Conspiracy Theory

Titel: Conspiracy Theory / Sammansvärjningen
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1997
Regi: Richard Donner
I rollerna: Mel Gibson, Julia Roberts, Patrick Stewart, Cylk Cozart

Handling: Jerry ser sammansvärjningar överallt och publicerar sina idéer i en tidskrift. Han är kär i juristen Alice men vågar inte berätta det för henne. Men när en av hans teorier gör att någon vill mörda honom är Alice den enda han kan lita på.

Omdöme: Har ett vagt minne av att jag såg denna film på bio i London när den kom. Hur som helst har den nog setts om efter det, förmodligen någon gång när den gått på TV och man haft den på i bakgrunden. Vissa saker hade satt sig och eftersom det brukar kunna vara trevligt med konspirationsfilmer kändes det som att det var dags för en omtitt.



Regissören Richard Donner återförenas med Mel Gibson efter ett lyckat samarbete på Lethal Weapon-filmerna. Dessutom är manuset skrivet av Brian Helgeland som senare regisserade Gibson i Payback (1999/2006), och även är känd för att ha skrivit Oscarsnominerade manus till filmer som L.A. Confidential (1997) och Mystic River (2003).



Jerry (Mel Gibson) är en taxichaufför i New York, och likt Travis Bickle i Taxi Driver (1976) har han inte alla hästar i hagen. Det är inte bara det att han ser konspirationsteorier överallt, utan det är snarare hans beteende som inte är helt friskt. Det känns som han har tvångstankar likt Melvin Udall i As Good as It Gets (1997) som ju har sina rutiner för att kunna klara av dagen. Alla tre har en sak gemensamt - besattheten av en kvinna som nästan blir sjuklig.



En dag besannas Jerrys värsta farhågor när några män kidnappar honom och sedan vill veta vem han pratat med. Jerry, som visar sig vara mer än en simpel taxichaufför med konspirationsteorier och tvångstankar, kan endast vända sig till en person - Alice (Julia Roberts). Jerry pekar snabbt ut en man som visar sig vara Dr. Jonas (Patrick Stewart) och som jobbar åt CIA. Tillsammans måste Jerry och Alice ta reda på vad som händer innan de tystas för alltid.



Detta är en film av blandad kvalité, som gör en del bra och blandar det med sådant som inte hör hemma i den här sortens filmer. Det ena är att Mel Gibson har en tendens att spela över med jämna mellanrum, även om han fångar karaktären bra till viss del. Julia Roberts har aldrig varit en favorit och det finns en anledning till det. Hon är helt enkelt inte bra eller sympatisk. Hon har svårt för att visa känslor, och när hon väl gör det, då ska det skrikas och gråtas ordentligt. Det är inte direkt lågmält skådespeleri. Särskilt trevlig att titta på är hon inte heller.



En annan uppenbar sak som inte riktigt funkar är filmens lite lättsammare ton som dyker upp emellanåt. Det blir bl.a. i form av musik som nästan blir pajasaktig när det egentligen borde vara spännande. Musiken är annars ganska bra överlag, men blandar och ger precis som filmen. Sen har vi det lite typiska Hollywood-slutet där saker och ting är lite för tillrättalagda. Man förklarar inte heller riktigt hur någon kan veta saker och gör det enkelt för sig med småkorkade lösningar. Det gör att filmen snarare tappar under den sista halvtimmen. Dessutom är filmen onödigt lång med sina 2.15. Den har dock tillräckligt för att puttra på och det räcker till en svag trea/trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.7