Pillow Talk

Titel: Pillow Talk / Jag hatar dej, älskling
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1959
Regi: Michael Gordon
I rollerna: Doris Day, Rock Hudson, Tony Randall, Thelma Ritter

Handling: Brad och Jan avskyr varandra, trots att de aldrig mötts. De tvingas nämligen dela telefonlinje. Men så träffas de en dag i verkligheten utan att Jan vet om att det är han, och självklart blir de kära i varandra.

Omdöme: Denna romantiska komedi med Doris Day och Rock Hudson blev en sådan framgång att de gjorde ytterligare två romantiska komedier ihop kort därpå, nämligen Lover Come Back (1961) och Send Me No Flowers (1964). Denna film är dock den klart mest kända och mest hyllade. Den kom att bli femfaldigt Oscarsnominerad och vann för bästa originalmanus.



Jan (Doris Day) är en inredningsarkitekt i New York, och singel. Brad (Rock Hudson) är en låtskrivare, och en riktig kvinnokarl. Vad har de två då gemensamt? Jo, de delar telefonlinje med varandra, en s.k. "party line". Exakt varför de delar telefonlinje framgår inte, men det skapar ett problem - båda kan inte använda telefonlinjen samtidigt och Brad har många älskarinnor att prata med, något som går Jan på nerverna.



När Brad av sin vän och samarbetspartner, miljonären Jonathan Forbes (Tony Randall) får reda på att han förälskat sig i den underbara tjejen vid namn Jan som han har svårt att få tag i per telefon eftersom hon delar telefonlinje med en galning, förstår Brad att det är "hans" Jan. Brad blir nu nyfiken på denna Jan som beskrivs som en pärla, och pingla. Brad sätter igång en plan för att charma Jan. För att hon inte ska känna igen hans röst pratar han med en Texas-accent och utger sig för att vara Rex Stetson när han väl träffar henne ansikte mot ansikte.



Detta visar sig vara en charmig romantisk komedi som har mycket av det jag gillar med 50-talsfilmer. Inte minst har den en skön stil och allt som oftast lyckad humor som inbringar flera skratt. Det eleganta färgfotot i CinemaScope är som vanligt lyckat och bjuder på den där klassiska filmkänslan som inte bör underskattas. Det ger även en matinékänsla man bara måste älska. Det bör tilläggas att även om det är en romantiskt komedi så är det snarare mer komedi än romantik.



Invändningarna man kan ha kommer bl.a. i form av att det kanske blir lite typiskt 50-tals klämkäckt på sina håll. Sedan sprakar det inte direkt om romantiken som man hade önskat. Kemin mellan Doris Day och Rock Hudson är det inget direkt fel på, men det känns mer vänskapligt än som älskare. En orsak är att ingen av dem väl var någon direkt toppskådis. En annan kan vara att Rock Hudson var homosexuell, så det kanske inte är så konstigt att han hade lite svårt för att gå in helt för sina roller. Trots det spelade han ofta kärleksintressen av det här slaget då han uppenbarligen hade utseendet.



Det är en sån där typisk film som blir lite svår att betygsätta då det inte riktigt är en fyra där det mesta faller på plats. Men inte heller bara är en trea som är mer halvljummen. Här hamnar mer på plats snarare än tvärtom. Det som till slut blir avgörande är att man har ett ganska finurligt manus som får med en del roligheter runtom huvudpersonerna. Tänker främst på den kärlekskranke Jonathan (Tony Randall) och Jans hushållerska/städerska Alma (Thelma Ritter) som ständigt dyker upp bakfull och grinig på ett charmigt sätt. De små sakerna filmen gör rätt och mysighetsfaktorn gör att det tippar över från en stark trea till en svag fyra. Tror jag...

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5