Only the Brave

Titel: Only the Brave
Genre: Drama
Land: USA
År: 2017
Regi: Joseph Kosinski
I rollerna: Josh Brolin, Miles Teller, Jeff Bridges, Jennifer Connelly, James Badge Dale, Taylor Kitsch, Andie MacDowell

Handling: En historia baserad på elitstyrkan med brandmän, Granite Mountain Hotshots, som kämpade mot en våldsam skogsbrand i Yarnell, Arizona, 2013.

Omdöme: En grupp brandmän tillhörande en elitstyrka i Arizona bekämpar årligen skogsbränder runt om landet. Det är ett sjuhelsikes tufft och farligt jobb, men sammanhållningen är enorm och drivkraften att skydda och rädda liv och skog är likaså på topp.



Ansvarig för gruppen är Eric Marsh (Josh Brolin), gift med Amanda (Jennifer Connelly). Marsh väljer att ge en chans till Brendan McDonough (Miles Teller) som varit i problem med rättvisan och haft drogproblem, men verkar vara en bra kille. De övriga i gänget är inte lika övertygade. Men när de med hjälp av Duane Steinbrink (Jeff Bridges) får chansen att bli auktoriserade för att kunna få leda släckningsarbeten (och inte bara lyda order), går de i vått och torrt för varandra.



Efter att ha gjort två visuella sci-fi filmer i TRON: Legacy (2010) och Oblivion (2013) var det dags för något lite annorlunda för regissören Joseph Kosinski. I och med denna film blev det en verklighetsbaserad historia, fast fortfarande med det visuella i form av skogsbränder som härjar och drar fram likt laviner.



Förutom ett större fokus på att berätta en historia snarare än att berätta med hjälp av det visuella, fanns här även frågan om prestationerna. Till en början känns det lite si och så med både prestationerna som är något styltiga och hoppandet mellan karaktärerna innan man fått ett grepp om vilka de är. Men efter en stund stabiliseras berättarstilen och både historien och prestationerna stegrar mot filmens final.



Man kan säga att filmen är något av en motsvarighet till en annan verklighetsbaserad film, nämligen Deepwater Horizon (2016) som behandlar en katastrof på en oljeplattform. Det är inte lika intensivt här, utan istället låter man det hela ta sin tid och byggas upp. I den var det för övrigt Kurt Russell som var ledaren. Här är det Josh Brolin och han känns helt klart som en lite yngre version av honom.



Det är svårt att inte bli påverkad av filmen när man närmar sig slutet. Till en början får man alltså inte känslan av att det hela ska mynna ut i något som kommer få hjärtat att sluta slå en sekund eller två. Men det är precis vad man får. Historien är stark, karaktärerna är på plats och prestationerna blir bara bättre och bättre. Man känner för dessa män och kvinnor vi lärt oss känna på vägen. Det är en hjältehistoria, men ingen solskenshistoria för det. Man gottar sig inte heller i det hela utan det är gjort med omsorg. Joseph Kosinski visar att han inte bara kan sci-fi utan även ett känslosamt drama som här.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.0

TISDAGS DOK: Kenny

Titel: Kenny
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2017
Regi: Stewart Sugg

Handling: Ett intimt och avslöjande porträtt om fotbollsikonen Kenny Dalglish - spelaren, mannen, sanningen.

Omdöme: Den skotske fotbollslegenden Kenny Dalglish kom till den engelska storklubben Liverpool år 1977 och spelade där ända tills han slutade 1990. Han blev snart en av de mest omtyckta och uppskattade spelarna genom tiderna och fick även en tränarkarriär i klubben.



Två stora tragedier överskuggade en lång och framgångsrik karriär för Dalglish i Liverpool. Dessa två tragedier inleder och avslutar man med. Den första tragedin inträffade i samband med Champions League-finalen 1985 mot Juventus på Heysel-stadion i Bryssel. Inför matchen kollapsade en läktare. Vad spelarna inte visste var hur allvarligt det var och matchen spelades. 39 människor omkom. Man hade givetvis aldrig tillåtit att matchen hade spelats idag. Dalglish tog sedan över som spelande tränare efter finalen.



Den andra inträffade under en FA Cup-match mot Nottingham Forest. Det var Hillsborough-tragedin 1989 där 96 Liverpool-fans omkom och ytterligare 766 skadades på en överfull läktare. Detta var något Dalglish tog väldigt personligt. Inte bara för att han var tränare för Liverpool, inte bara för att hans hjärta klappar för Liverpool och människorna, utan även för att hans son var någonstans på läktarna för att följa matchen.



Mellan dessa två tragedier följer man Kenny med klipp från hans glansdagar, intervjuer med familj och medspelare. Vad man får är ett porträtt av en person som inte bara var en stor fotbollsspelare, utan även en ambassadör för sporten och inte minst Liverpool. Han hade ett frostigt förhållande till media, vilket man fullt kan förstå med tanke på vilka gamar de kan vara i England. Men av fansen var och är han en älskad legend.



Kanske blir det lite för mycket om tragedierna då de tar upp runt hälften av dokumentären känns det som. Å andra sidan formade de honom, inte minst Hillsborough-tragedin som var en bidragande orsak till varför han till slut sa upp sig som tränare för klubben 1991. Att han 20 år senare återvände som tränare för klubben tar man inte upp, inte heller hans landslagskarriär och en del annat. Det blir helt enkelt en titt på hans glansdagar i Liverpool, kryddade med de två tragedierna som aldrig kommer glömmas och är en del av klubbens historia. Trea till stark trea.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.4

Molly's Game

Titel: Molly's Game
Genre: Drama
Land: USA/Kina
År: 2017
Regi: Aaron Sorkin
I rollerna: Jessica Chastain, Idris Elba, Kevin Costner, Michael Cera

Handling: Molly Bloom, ett olympiskt löfte i utförsåkning, byter karriär och börjar driva en framgångsrik rörelse som sysslar med internationella pokerspel. De skyhöga insatserna gör att FBI börjar undersöka hennes verksamhet.

Omdöme: Efter manus till bl.a. A Few Good Men (1992), Charlie Wilson's War (2007), The Social Network (2010) och Moneyball (2011) var det dags för Aaron Sorkin att göra regidebut med denna film (som han givetvis även skrivit manuset till). Precis som väntat visar det sig vara en dialogdriven film.



Molly Bloom (Jessica Chastain) är ett lovande löfte inom utförsåkning, så pass att hon siktar på de olympiska spelen. Hennes far Larry (Kevin Costner) har under hela hennes uppväxt pressat henne, inte bara i backen utan även mentalt som den psykologiprofessor han är. Molly är inte bara en duktig sportutövare. Hon har en karriär framför sig inom juridik som hon ska plugga till. Men innan hon påbörjar sina studier ger hon sig i kast med något lite annat - att arrangera pokerspelande för rika och kända män som ger henne bra med pengar. Givetvis är det inte helt legalt och FBI intresserar sig för henne och inte minst hennes klienter.



När det hela drar igång och man får sig en bakgrund till hur Molly gick från att vara ett OS-hopp till att påbörja sin nya karriär inom poker, skapas nyfikenhet. Man hoppar tidigt mellan efterspelet där FBI intresserar sig för henne och hur det hela drog igång och blomstrade. Det hela är en verklighetsbaserad historia baserat på huvudpersonen Molly Blooms bok.



Intresset hålls uppe ungefär halvvägs in av manuset som har ett bra driv. Det blir inte minst intressant att få nya karaktärer introducerade i form av pokerspelade miljonärer som rekryteras av Molly. Det blir tydligt att hon är duktig på det hon gör och spelarna vill vara med i hennes lilla arrangemang. Det finns dock ett huvudproblem med filmen...



Problemet stavas att man inte har någon att sympatisera med. Molly är nämligen ingen person man känner särskilt mycket för. Hon skryter i princip om hur intelligent och duktig hon är, men framstår lite som en skrytmåns. Och om hon nu är så smart som hon vill göra sken av borde hon ha förberett för vad som skulle komma för att inte försätta sig i situationen hon sedan hamnar i. Nu känner man mest att det är rätt åt henne, vilket inte direkt är känslan man vill ha av en sån här film.



Det finns ytterligare ett problem med filmen och det är att det hela känns för långdraget med en speltid på upp emot 2.20. Det känns som Aaron Sorkin haft lite svårt att ta bort sin dialog som nu tar upp en stor del av filmens kärna. Det mesta kretsar nämligen kring detta och då försvinner liksom drivet i storyn som man är ute efter. Det funkar ungefär halvvägs in, men sen blir det något upprepande. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

Profondo rosso / Deep Red (Revisited)

Titel: Profondo rosso / Deep Red
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1975
Regi: Dario Argento
I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Macha Méril

Handling: En synsk kvinna känner av någons tankar då hon befinner sig på en föreläsning. Dessa tankar bevittnar att personen i fråga är en mördare och kommer att mörda igen. Hon utropar detta inför sin publik, men vems tankar hon läst vet ingen. Snart söker den mystiske mördaren upp den synska kvinnan och tar hennes liv. En pianist, som bor granne med kvinnan, blir mordets enda vittne och försöker lista ut vem som är den skyldige. Men mördaren fortsätter ta livet av dem som kan avslöja dennes identitet.

Omdöme: Italienske regissören Dario Argentos mest kända filmer är Suspiria (1977) och denna. Om man förväntar sig perfekta skräckfilmer ska man nog tänka om. Om man förväntar sig Oscarsprestationer ska man inte ta sig an en Argento-film. Förvänta dig istället dubbade röster och en mängd fejkblod. Ja, det är ju lite B. Samtidigt bjuds man även på en hel del som är riktigt skönt och lyckat.



Britten David Hemmings, som nästan tio år tidigare spelade i den överskattade Blowup (1966), ses här som pianisten Marcus Daly som jobbar i Rom. En sen kväll på väg hem bevittnar han hur grannen blir attackerad och mördad. Den mördade kvinnan hade tidigare via sina synska krafter känt att någon i publiken var en mördare som skulle fortsätta mörda. Uppenbarligen var hon inte tillräckligt synsk då hon inte hade en aning om att hon själv skulle bli mördarens nästa offer...



Argento, som var med och skrev manuset till klassiska favoritfilmen Once Upon a Time in the West (1968), har sinne för ett mysterium. Detta är ett sådant mysterium och en giallo som Argento blivit så känd för. Är det en annan sak som man förknippar med honom så är det det lekfulla fotot och det får man en hel del av här. Det må inte vara lika färgglatt som hans nästa film Suspiria (1977), men likväl är det snyggt och många gånger genomtänkt med en del smarta bildlösningar.



Även om detta är ett skräckmysterium, eller en giallo om man så vill, finns här en del humor. Framförallt kommer den under scenerna mellan David Hemmings som Marcus och Daria Nicolodi som journalisten Gianna Brezzi. Det blir faktiskt en hel del humor när de två slår sig ihop och inleder en slags romans samtidigt som de försöker lösa mordgåtan. Humorn är inte helt väntad med tanke på hur brutal filmen är på sina håll. Men den är välkommen och balansen funkar bra.



En annan sak som skapar balans är musiken och filmen överlag som blandar och ger. Det är riktigt bra i sina bästa stunder med mycket skön stämning med musiken av Goblin, det snygga fotot, morden och mysteriet. Samtidigt är det nästan skrattretande dåligt emellanåt med dubbade röster (även om det känns värre inledningsvis innan man vant sig), det för röda blodet och tyvärr även en del musik som är långt ifrån så bra som när man får till det. Barnvisan som spelas av mördaren inför morden är dock klockren och skapar mycket atmosfär.



Även om detta inte är min Argento-favorit så tillhör den helt klart de där måste-filmerna av honom. Om man bara kan se förbi de svagare bitarna och det faktum att den är onödigt lång, så är det ofrånkomligt att den har mycket att gilla. Att Argento blivit inspirerad av Alfred Hitchcock är känt sedan länge. Men han satte utan tvekan sin egen prägel på filmerna och har inspirerat många andra efter honom. Inte en perfekt skräckfilm på långa vägar. Men det den gör bra gör den riktigt bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Visas på bio från 9:e februari.

Den of Thieves

Titel: Den of Thieves
Genre: Action/Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: Christian Gudegast
I rollerna: Gerard Butler, Pablo Schreiber, O'Shea Jackson Jr., 50 Cent

Handling: En enhet inom Los Angeles-polisen som bekämpar grova våldsbrott ställs öga mot öga med en våldsam bankrånarliga som härjar i området. Rånarligan planerar snart en till synes omöjlig kupp mot Los Angeles centralbank och de båda sidorna närmar sig kollisionskurs.

Omdöme: En sammansvetsad rånarliga i Los Angeles bestående av f.d. militärer leds av Merrimen (Pablo Schreiber). Maskerade och tungt beväpnade kapar de en värdetransport. Men något går snett och en våldsam eldstrid utbryter. De lyckas komma undan med fordonet som inte innehåller några pengar. Planen är att använda värdetransporten och ett spårbart byte de kommit över vid ett tidigare rån för att ge sig på centralbanken i Los Angeles.



En lika sammansvetsad enhet inom polisen leds av Nick Flanagan (Gerard Butler) som är en sliten, men duktig polis. Enheten får hand om fallet och vet att det inte är många som kan genomföra den här typen av rån. Efter lite spanings- och detektivarbete leder spåren till Donnie (O'Shea Jackson Jr.) som visar sig vara rånarligans förare. Han är dock inte en f.d. militär och har enbart rekryterats för sin skicklighet bakom ratten. Han får inte veta alla detaljer om planerna, men han blir nu enhetens viktigaste källa för att kunna stoppa rånarligan.



Man kan enkelt se varifrån filmens regissör och manusförfattare Christian Gudegast tagit inspiration från. Jag skulle vilja kalla det hela för Heat (1995)-light. Gillar man den sortens filmer är denna en att se. Här finns nämligen ett par ordentliga skottväxlingar som likt nämnda klassiker i genren vridit upp ljudet maximalt. Här finns även en liknande tjuv och polis-story där man följer båda sidorna lika mycket.



Något som blir uppenbart är att man inte direkt har skådespelarna för att kunna matcha tidigare nämnda Heat (1995). Nu är inte karaktärerna lika välskrivna här, men om man har Gerard Butler i en av huvudrollerna är det inte särskilt svårt att förstå att man inte kommer få tyngden som krävs i skådespeleriet. Fast hans karaktär handlar mer om muskler och jävlar anamma än något annat. Desto bättre funkar Pablo Schreiber som rånarledaren och ex-militären Merrimen.



Filmen försöker vara seriös och lyckas ganska väl med att göra detta till en bra film i genren. Man önskar väl kanske att man hade känt lite mer för karaktärerna när man närmar sig slutet och den stora uppgörelsen. Men det funkar bra så här. Det är ofta stämningsfullt och seriöst gjort, något som inte var helt säkert att det skulle vara med tanke på rollistan. Det hade enkelt kunnat bli en dussinfilm med korkade gangsters och en massa action utan mening. Det är gjort med rätt sorts tyngd, även om det är en bit kvar till den gode Michael Mann.



Från inledningen som sätter tonen och genom i princip hela filmen på en bit över två timmar, funkar det mesta. Ja, skådespelarna kan inte riktigt bära upp det hela, men det är inte så att det blir särskilt lidande för det. Musiken av Cliff Martinez bidrar till en skön stämning, fotot och actionscenerna är det inte heller något fel på. Det blir faktiskt ganska nervigt under resans gång. Men, det finns en sak som är väldigt synd. Man väljer att ha en twist på slutet som förstör mer än den gör nytta. Twisten känns liksom ditlagd och gör att det hela blir för otroligt och orealistiskt. Jag väljer att bortse från denna twist när jag ger filmen en svag fyra. För i över två timmar är filmen värd det.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 23:e februari.

Darkest Hour

Titel: Darkest Hour
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 2017
Regi: Joe Wright
I rollerna: Gary Oldman, Ben Mendelsohn, Kristin Scott Thomas, Lily James

Handling: En skildring av hur Winston Churchill gick tillväga för att göra sina motdrag mot Adolf Hitlers styrkor i andra världskrigets inledning.

Omdöme: När britterna 1939 ska välja efterträdare till premiärministern Neville Chamberlain, blir det Winston Churchill som motvilligt väljs. Han har inte allas förtroende, däribland den brittiske kungen George VI. Landet och hela Europa står inför en mörk tid med Hitlers framfart. Churchill har ett stort ansvar på sina axlar och påfrestningarna är enorma. Men han står på sig och kämpar för det han tror på.



Gary Oldman är Winston Churchill, och det tar inte lång tid för en att kunna konstatera att han är utmärkt. Man är inte ett dugg förvånad då han levererat många minnesvärda prestationer genom åren. Många gånger transformeras han till nästan oigenkännbarhet, precis som här. Det brukar vara tacksamt att spela verklighetsbaserade personer, men det tar inget ifrån hans prestation som funkar på flera plan. Inte minst klarar han av den torra brittiska humorn som lättar upp stämningen en aning i en annars mörk historia.



Det är svårt att prata om någon annan än Oldman, men som så ofta när det handlar om brittiska filmer är det en mycket hög nivå på prestationerna. Den jag gillar mest vid sidan av Oldman är australiske Ben Mendelsohn i rollen som kung George VI. Några av de bättre scenerna och dialogen kommer mellan Oldman och Mendelsohn. Det var för övrigt i och med trevliga Animal Kingdom (2010) som Ben Mendelsohn visade vilken duktig skådespelare han är i mina ögon.



I ärlighetens namn är filmen lite småtråkig. Joe Wright, mannen som gjorde Atonement (2007), gör ett gediget jobb. Man försöker skapa en del dramatik och spänning, men faktum är att det är för Gary Oldmans skull man ser filmen. Det är ingen ny Der Untergang (2004) direkt, även om det till viss del har en liknande klaustrofobisk känsla då majoriteten av filmen utspelar sig i liknande miljöer.

5 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 2:a februari.

Aus dem Nichts / In the Fade

Titel: Aus dem Nichts / In the Fade / Utan nåd
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Tyskland/Frankrike
År: 2017
Regi: Fatih Akin
I rollerna: Diane Kruger, Denis Moschitto, Johannes Krisch, Ulrich Tukur

Handling: I ena sekunden lever Katja ett lyckligt liv med sin man och lilla son, i nästa sekund har hennes liv förvandlats till en mardröm när hennes älskade förintas i ett terrordåd. För Katja startar nu en lång, komplicerad och smärtsam process för att bearbeta sorgen samtidigt som misstankarna alltmer pekar mot två unga nynazister. I Katjas sinne finns bara en enda tanke som skänker henne något som ens kan liknas vid sinnesfrid.... hämnd.

Omdöme: Tysk film brukar kunna vara tillfredsställande och denna tyska Golden Globe-vinnare verkade lovande. För regin står Fatih Akin vars filmer, som t.ex. Kurz und schmerzlos (1998), Im Juli. (2000), Gegen die Wand (2004) och Auf der anderen Seite (2007), brukar utspela sig i Hamburg och anknyta till hans turkiska rötter.



Katja (Diane Kruger) gifter sig med sin langare, tysk-turken Nuri (Numan Acar) under tiden han avtjänar ett fängelsestraff för narkotikahandel. När han kommer ut är han utbildad inom företagsekonomi och startar en laglig verksamhet, även om en del av hans klienter är kriminella. Han och Katja har en son ihop och det mesta rullar på för familjen. Men så sker det ofattbara och allt rycks iväg från Katja när en explosion sker på Nuris kontor.



Historien berättas i tre delar där man kan säga att den första står för Katjas ögonöppnare och chock, den andra för bearbetningen och kampen för rättvisa, och den tredje där hon förstår vad hon står inför och vad som krävs. Hon slängs mellan hopp och förtvivlan, mer av det senare, under en längre tid. Det hon till slut kommer till insikt med är att försöka föreställa sig vad hennes make hade gjort om han varit i hennes situation.



Det finns en del saker här som gör att det hela varken blir så som man hade hoppats på eller så pass bra som det kunde blivit. Det känns bl.a. inte helt realistiskt. Det finns saker under filmens gång som man hade velat veta mer om alternativt sett göras på ett lite annat sätt. En sådan sak som att man inte nämner eller tar upp kameraövervakning och annat som är en självklarhet vid en sån här utredning, det känns som en miss. Givetvis är det en liten grej, men för att åtminstone jag ska känna att det hela blir realistiskt ska man åtminstone nämna att detta inte gett något. Detsamma kan sägas om ett avgörande alibi. Saker som borde vara enkla att kolla upp, men som antingen inte tas upp eller inte verkar ha gjorts. Sådant stör en del när det handlar om en film som försöker vara verklighetstrogen och realistisk som denna ändå vill vara.



Vad gäller hur man väljer att berätta det hela på så är det väl inget direkt fel i det. Det är dock inte vad jag personligen hade velat se, utan här fanns möjligheten till att göra något intensivare och slagkraftigare. Nu blir det en film som till stor del saknar den puls som borde finnas här. Dessutom finns ett politiskt budskap inbakat i det hela som ger något av en bitter eftersmak. Absolut inte dåligt och kan nog tilltala vissa mer än andra, men det blev inte vad man hade önskat sig och vad man kunde fått ut av det hela.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 2:a mars.

All the Money in the World

Titel: All the Money in the World
Genre: Drama/Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Ridley Scott
I rollerna: Michelle Williams, Mark Wahlberg, Christopher Plummer, Romain Duris

Handling: Historien om 16-årige John Paul Getty III som kidnappades i Rom 1973. Han var barnbarn till världens rikaste man, oljemagnaten J. Paul Getty, som vägrade betala lösensumman på $17 miljoner.

Omdöme: När man ser denna Ridley Scott-regisserade film, är det smått omöjligt att föreställa sig Kevin Spacey i rollen som oljemagnaten och miljardären J. Paul Getty. Bara en månad innan filmen skulle släppas plockade man in Christopher Plummer och filmade om alla J. Paul Gettys scener efter sexanklagelserna mot Spacey. Resultatet är häpnadsväckande, på mer än ett sätt.



Med bara lite över en månad kvar tills det att filmen skulle ha premiär, spelade man in scenerna med Christopher Plummer som J. Paul Getty under åtta dagar till en kostnad av runt $10 miljoner. En sak värd att notera med Christopher Plummer är att han lär ha varit påtänkt att spela rollen redan tidigare och läst manuset. Dessutom hade han träffat den riktige J. Paul Getty under 1960-talet, vilket inte ska underskattas med hans rolltolkning. Plummer är också bra, mycket bra. Kan inte tänka mig hur Spacey hade kunnat matcha det eller ens passa i rollen.



Den näst intill osannolika historien baseras på verkliga händelser som drabbade familjen Getty under 70-talet. Den rike oljemagnaten J. Paul Getty (Christopher Plummer), en snål och klipsk herre, vägrar att betala lösensumman på $17 miljoner som de italienska kidnapparna kräver för hans barnbarn Paul (Charlie Plummer, ej släkt med Christopher Plummer). Pauls mor Gail (Michelle Williams) vädjar till sin svärfar om hjälp för att få tillbaka sin son. Istället får hon Fletcher Chase (Mark Wahlberg) till sitt förfogande. Han är Gettys specielle förhandlare och expert som ska försöka få hem Paul på något sätt.



Det hela blir mer än ett kidnappningsdrama då man får med flera aspekter, inte minst familjedynamiken som är fascinerande. Precis som Pauls berättarröst klargör under inledningen av filmen så måste man få en närmare inblick i familjen för att försöka förstå det hela lite bättre. Detta berättas på ett klart och tydligt sätt och bidrar till att man blir allt mer indragen i vad historien har att bjuda på.



Spänningen stegras ju längre in man kommer och man får klart för sig att allt kan hända. Kidnapparna, ledda av mannen som kallar sig för Cinquanta (Romain Duris), blir mer och mer desperata vilket leder till att de tar till alla medel de kan för att pressa familjen Getty. De vet givetvis att farfar Getty är stenrik. Vad de inte vet eller räknar med är att han är så snål och principfast. Han räknar varje öre och tänker endast på hur han ska kunna bli rikare, ungefär som Joakim von Anka.



Christopher Plummer är verkligen helgjuten i rollen som J. Paul Getty. Han är dock inte den enda som funkar bra. Riktigt bra är även Michelle Williams som åter visar vilken duktig skådespelerska hon är. Man känner att hon inte bara spelar av rollen utan här finns en tyngd som känns, både som en mor som gör allt för att få tillbaka sitt barn och som en stark kvinna. Fransmannen Romain Duris som kidnapparen Cinquanta är bra och för tankarna till de klassiska skurkarna från italienska filmer från 70-talet. Vad gäller Mark Wahlberg är han kanske det svagaste kortet, men hans karaktär kräver också minst för att filmen ska funka. Nej, en gedigen film som anförs av Plummer och Williams.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Svensk premiär 26:e januari.