Altered States

Titel: Altered States
Genre: Drama/Sci-Fi/Skräck
Land: USA
År: 1980
Regi: Ken Russell
I rollerna: William Hurt, Blair Brown, Bob Balaban, Charles Haid

Handling: I källaren på ett läkaruniversitet har Dr. Jessup gått in i ett totalt mörker. Det mest fruktansvärda experimentet i medicinsk historia har spårat ur... och objektet för experimentet är han själv.

Omdöme: Den då okände William Hurt gjorde här sin långfilmsdebut som Harvard-professorn Dr. Eddie Jessup som tillsammans med sin vän och kollega Arthur (Bob Balaban) experimenterar med psykedeliska droger som ger hallucinationer. Detta gör de främst på frivilliga studenter, men Eddie testar även på det själv i deras specialbyggda vattentank. Eddie, som träffar Emily (Blair Brown) som genast blir förälskad i honom, blir snabbt besatt av experimenten. Så pass att han känner att det är vad hans liv går ut på. Det blir hans mening med livet att gå till botten med vad experimenten ska visa.



Detta är en film jag såg för länge sen och mindes inget av filmen, mer än att en duktig William Hurt har huvudrollen och att det handlar om experiment av något slag. Vad som gjorde att jag inte hade så jättehöga förväntningar på den var att britten Ken Russell stod för regin. Han hade några år tidigare gjort The Devils (1971) som var något flummig om djävulsdyrkare. Å andra sidan bidrog ämnet i den till flummighetsfaktorn, men experimentella droger som framkallar hallucinationer kan ju ha en liknande effekt...



Det är en film som ger blandade känslor, som bjuder på både toppar och dalar. I grunden är det ett seriöst drama om kärlek och familj, men experimenten gör att man får en stor dos av hallucinationssekvenser med jobbig musik och flummeri. Dessa sekvenser är inte min kopp té då det nästan blir olidligt att se och lyssna på eländet. De som tar eller tagit droger kanske uppskattar detta mer, jag vet inte.



Skönt nog får filmen något av en twist, en vändning längre in när Eddie inser att experimenten i vattentanken kan förvandla honom till det han upplever i drogstadiet. Detta leder till några ganska skrämmande scener och ögonblick som får det hela att bli lite av en skräckfilm. Lite likt klassikern The Fly (1986) kan jag tycka att det blir under filmens sista tredjedel, och då höjs också filmen ett snäpp. Till stor del är det också välgjort när man når det stadiet. Under hallucinationerna är det däremot lite si och så med effekterna. Filmen Oscarsnominerades för övrigt för bästa ljud och bästa musik (musiken är inte direkt bra).





3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.9