Profondo rosso / Deep Red (Revisited)

Titel: Profondo rosso / Deep Red
Genre: Skräck/Mysterium/Thriller
Land: Italien
År: 1975
Regi: Dario Argento
I rollerna: David Hemmings, Daria Nicolodi, Gabriele Lavia, Macha Méril

Handling: En synsk kvinna känner av någons tankar då hon befinner sig på en föreläsning. Dessa tankar bevittnar att personen i fråga är en mördare och kommer att mörda igen. Hon utropar detta inför sin publik, men vems tankar hon läst vet ingen. Snart söker den mystiske mördaren upp den synska kvinnan och tar hennes liv. En pianist, som bor granne med kvinnan, blir mordets enda vittne och försöker lista ut vem som är den skyldige. Men mördaren fortsätter ta livet av dem som kan avslöja dennes identitet.

Omdöme: Italienske regissören Dario Argentos mest kända filmer är Suspiria (1977) och denna. Om man förväntar sig perfekta skräckfilmer ska man nog tänka om. Om man förväntar sig Oscarsprestationer ska man inte ta sig an en Argento-film. Förvänta dig istället dubbade röster och en mängd fejkblod. Ja, det är ju lite B. Samtidigt bjuds man även på en hel del som är riktigt skönt och lyckat.



Britten David Hemmings, som nästan tio år tidigare spelade i den överskattade Blowup (1966), ses här som pianisten Marcus Daly som jobbar i Rom. En sen kväll på väg hem bevittnar han hur grannen blir attackerad och mördad. Den mördade kvinnan hade tidigare via sina synska krafter känt att någon i publiken var en mördare som skulle fortsätta mörda. Uppenbarligen var hon inte tillräckligt synsk då hon inte hade en aning om att hon själv skulle bli mördarens nästa offer...



Argento, som var med och skrev manuset till klassiska favoritfilmen Once Upon a Time in the West (1968), har sinne för ett mysterium. Detta är ett sådant mysterium och en giallo som Argento blivit så känd för. Är det en annan sak som man förknippar med honom så är det det lekfulla fotot och det får man en hel del av här. Det må inte vara lika färgglatt som hans nästa film Suspiria (1977), men likväl är det snyggt och många gånger genomtänkt med en del smarta bildlösningar.



Även om detta är ett skräckmysterium, eller en giallo om man så vill, finns här en del humor. Framförallt kommer den under scenerna mellan David Hemmings som Marcus och Daria Nicolodi som journalisten Gianna Brezzi. Det blir faktiskt en hel del humor när de två slår sig ihop och inleder en slags romans samtidigt som de försöker lösa mordgåtan. Humorn är inte helt väntad med tanke på hur brutal filmen är på sina håll. Men den är välkommen och balansen funkar bra.



En annan sak som skapar balans är musiken och filmen överlag som blandar och ger. Det är riktigt bra i sina bästa stunder med mycket skön stämning med musiken av Goblin, det snygga fotot, morden och mysteriet. Samtidigt är det nästan skrattretande dåligt emellanåt med dubbade röster (även om det känns värre inledningsvis innan man vant sig), det för röda blodet och tyvärr även en del musik som är långt ifrån så bra som när man får till det. Barnvisan som spelas av mördaren inför morden är dock klockren och skapar mycket atmosfär.



Även om detta inte är min Argento-favorit så tillhör den helt klart de där måste-filmerna av honom. Om man bara kan se förbi de svagare bitarna och det faktum att den är onödigt lång, så är det ofrånkomligt att den har mycket att gilla. Att Argento blivit inspirerad av Alfred Hitchcock är känt sedan länge. Men han satte utan tvekan sin egen prägel på filmerna och har inspirerat många andra efter honom. Inte en perfekt skräckfilm på långa vägar. Men det den gör bra gör den riktigt bra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7

---

Filmen sågs på Stockholm Filmdagar. Visas på bio från 9:e februari.