Rebecca

Titel: Rebecca
Genre: Drama/Mysterium/Romantik
Land: USA
År: 1940
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Joan Fontaine, Laurence Olivier, Judith Anderson, George Sanders

Handling: En kvinna träffar på sin semester den rike och trevlige Maxim de Winter. Hon följer med honom hem efter semestern och de gifter sig. Fast hans förra fru, den vackra Rebecca som var högt ärad av alla på slottet och som dog i en båtolycka, sätter käppar i hjulen. Hela tiden jämförs den nya frun med Rebecca och livet känns allmänt dåligt tills mysterier börjar klaras upp.

Omdöme: Alfred Hitchcock, en av de största regissörerna genom tiderna, kom aldrig att vinna en Oscar trots fem nomineringar. Han fick dock till slut en heders-Oscar som lite plåster på såren. Detta skulle komma att bli hans första amerikanska produktion och den enda filmen han gjorde som vann en Oscar för bästa film. Oscarn för bästa regi det året kom att gå till John Ford för The Grapes of Wrath (1940).



En oskuldsfull ung kvinna arbetar som personlig assistent åt en krävande gammal kvinna, Mrs. Van Hopper. De befinner sig på den Franska rivieran där de stöter på Maxim de Winter (Laurence Olivier). Han har sedan ett år tillbaka varit änkling efter att hans Rebecca tragiskt gått bort. Det tar inte lång tid innan han gjort den unga kvinnan till sin fru - Mrs. de Winter (Joan Fontaine).



Som den nya Mrs. de Winter jämförs hon per automatik med Rebecca. Eftersom hon är en timid och lättpåverkad varelse, har hon svårt att leva upp till förväntningarna som ställs på att vara rikemansfru. Inte gör det saken bättre att Mrs. Danvers (Judith Anderson), som sköter de Winters enorma herrgård kallad Manderley, älskade Rebecca och ser den nya Mrs. de Winter som en rival, om man så vill. Mrs. Danvers har inte svårt för att komma in under skinnet på henne, och det rejält.



Joan Fontaine, som här påminner om Eleanor Parker och Naomi Watts, är mycket övertygande som den pressade Mrs. de Winter. Kul nog lär Hitchcock övertygat henne om att ingen gillade henne på inspelningen för att få fram den sidan av henne. Laurence Olivier spelar Maxim något kallare, liksom avvaktande som att han vill hålla avståndet. Och det är klart effektivt. Judith Anderson som Mrs. Danvers måste ha varit en stark inspiration till en viss Frau Blücher i Young Frankenstein (1974). Hon spelar rollen iskallt och minnesvärt. Och så får man inte glömma George Sanders som dyker upp som en avlägsen kusin till Rebecca och ger det hela lite sliskighet.



Under filmens första timme sisådär, känns det hela som något av ett psykologiskt drama. Det för tankarna till Gaslight (1944) där Ingrid Bergman psykas av sin nye make spelad av Charles Boyer. Det är en delikat liten historia och Hitchcock spelar på de rätta strängarna och får fram en drömlik, nästan lite småkuslig stämning som passar perfekt. Man har även exakt rätt tempo på det hela med ett elegant svartvitt foto och dess skuggor som gör sitt för att bidra till upplevelsen.



Under den andra timmen övergår det sakta men säkert till att bli mer av ett mysterium. Mrs. de Winter börjar få reda på mer om Rebecca och hennes förhållande till sin Maxim. Det skapar inte bara ett mysterium utan ger en del spänning till det hela. Det fanns redan spänning sedan tidigare, fast på ett annat sätt. Nu blir det mer för att man ska få reda på hur allt ligger till snarare än att man känner med Mrs. de Winter och vad hon går igenom som man gör under filmens första timme. Skulle nog vilja påstå att filmen är något starkare under den första timmen, men det funkar överlag klart bra. En klassisk tidig Hitchcock. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.2

Un flic

Titel: Un flic / A Cop / Dirty Money / De kriminella
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Frankrike/Italien
År: 1972
Regi: Jean-Pierre Melville
I rollerna: Alain Delon, Richard Crenna, Catherine Deneuve, Michael Conrad

Handling: Ett bankrån slutar med att en av rånarna blir sårad, men de kommer undan med bytet. Ledaren, nattklubbsägaren Simon, planerar dock en ny stöt. Det hela kompliceras av att poliskommissarien Edouard utreder bankrånet. Edouard och Simon är nämligen gamla vänner.

Omdöme: Under 60-talet och början av 70-talet gjorde sig Jean-Pierre Melville ett namn som en av de främsta europeiska regissörerna med filmer som Le doulos (1963), Le deuxième souffle (1966), Le samouraï (1967), L'armée des ombres (1969) samt Le cercle rouge (1970). Detta kom att bli hans sista film då han dog året därpå, endast 55 år gammal. Han var själv inspirerad av de amerikanska film-noir filmerna och hans filmer agerade senare som inspiration till flera regissörer, inte minst Michael Mann, Quentin Tarantino och John Woo.



Denna film mindes jag inte som någon av hans främsta, men två saker hade satt sig - rånen och det blåa fotot. Filmen inleds med ett bankrån som utförs av fyra män iklädda långa rockar och hattar. Skådeplatsen är en regnig och blåsig semesterort som nu är öde med tanke på årstiden. Rånet går bra ända tills en av dem blir skottskadad. Det andra rånet är en våghalsig kupp mot ett tåg på väg från Paris till Lissabon. Denna 20-minuters sekvens är detaljrik och innefattar bl.a. en helikopter som används för att ta sig ner till tåget under nattfärden.



Tågkuppen känns lite som en blandning mellan Mission: Impossible och James Bond, med andra ord inte helt realistisk. Det är inte helt fel att bjudas på en våghalsig kupp som denna. Men det känns alltför dumdristigt och riskabelt. Det är trots allt en film och då får man ta det för vad det är. Intressant nog har denna långa sekvens sparsamt med dialog, vilket funkar. Det som dock förtar en del av spänningen är att man filmat delar av sekvensen med modelltåg och modellhelikopter. Känns helt klart som man borde ha filmat dessa scener på riktigt.



Filmen har ett distinkt blåaktigt foto som tillsammans med dimman och det ruggiga höstvädret skapar en väldigt kall och blek stämning. Karaktärerna är likt filmens ton och stämning väldigt nedstämda. Det blir inte många muntra ögonblick att tala om under filmens gång. Nu kan man förstå att rånarna med Simon (Richard Crenna), Louis (Michael Conrad) och Paul (Riccardo Cucciolla) i spetsen är seriösa och spända mest hela tiden. Men poliskommissarie Edouard Coleman (Alain Delon) är minst lika bitter och allvarlig. Den enda som muntrar upp stämningen lite grann är Catherine Deneuve som Cathy. Fast hon visar sig vara älskarinna till både Simon och Edouard, så man anar att det inte direkt kan sluta väl...



Det är en långt ifrån perfekt film det här. Den gör vissa saker klart bra och lyckas skapa en melankolisk stämning, som säkerligen var medveten från Melvilles sida. Men det hela känns något slarvigt ihopsatt som helhet. T.ex. känns klippningen inte alltid optimal. Man ska helst inte tänka på det, men när man klipper mellan ansikten eller saker som händer och det inte riktigt passar, då blir det svårt att inte lägga märke till det. Däremot är det inget fel på fotot, snyggt och blått.



Sen känns det som man borde förklarat saker bättre redan från början och under filmens gång. Vissa karaktärer får man veta väldigt lite om, deras relationer till varandra och varför de gör som de gör. Kanske är det meningen att man ska lämna det lite öppet, låta det vara lite mystiskt eller låta tittaren fylla i luckorna själv. Men det känns helt klart som filmen hade tjänat på att ha lite mer djup. Sedan blir det tydligt att man har två delar som funkar olika bra. När man följer rånarna är det bra, men varje gång Edouard följs tappar filmen fart och känns lite trist. En film som lever mer på sin stämning än sitt innehåll.










3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.1

De Hel van Tanger

Titel: De Hel van Tanger / Tangier
Genre: Drama/Kriminalare
Land: Belgien
År: 2006
Regi: Frank Van Mechelen
I rollerna: Filip Peeters, Axel Daeseleire, Peter Gorissen, Warre Borgmans

Handling: I augusti 1996 grips två busschaufförer i Marocko för att försöka smuggla ut knark. I ett hemligt utrymme i bussen hittas stora mängder knark. Männen åker illa kvickt i fängelse, vilket snart visar sig vara ett rent helvete, då det marockanska rättssystemet inte alls är lika välutvecklat som hemma i Belgien. Den ene av dem är dessutom helt oskyldig...

Omdöme: Att försöka smuggla knark är inget att rekommendera. Att göra det i ett land med ett suspekt rättssystem och minst sagt ogästvänliga fängelser är extra dumdristigt. Fråga bara Billy Hayes i Midnight Express (1978) som inte fick det särskilt lätt i ett turkiskt fängelse. Här handlar det om Marocko och skillnaden är nog inte särskilt stor på hur man behandlas, vilka fångar man sätts med och vilka rättigheter man (inte) har.



Två busschaufförer i Marcel Van Loock (Filip Peeters) och Wim Moreels (Axel Daeseleire) ska köra buss från Belgien till Marocko. Deras chef, som äger firman de kör åt, följer med tillsammans med flickvännen. Med på bussen är även en del marockaner som ska till sitt hemland. Allt går bra, men på vägen hem blir det trubbel. Chefen med flickvännen bestämmer sig för att flyga till Paris. Marcel och Wim fastnar i tullen efter ett tips och flera hundra kilo knark hittas i ett gömt utrymme på bussen.



Marcel, som är oskyldig och ovetandes om det hela, har ingen chans att bevisa sin oskuld. Nu blir det istället att "gilla läget" och försöka överleva i det marockanska fängelset. Väl i fängelset visar sig förhållandena vara barbariska och om Marcel vill ha någonstans att sova, en filt och mat, ja då får han fixa det själv på något sätt. Han träffar på och får hjälp av Rudy (Peter Gorissen) som är en annan belgare som sitter i fängelset. Han blir Marcels räddning under de första dagarna. Sen får Marcel lära sig att ta vara på sig själv och överleva så gott det går.



Denna verklighetsbaserade historia är inte lika stark eller bra som tidigare nämnda Midnight Express (1978). Det är lite av en lillebror till den. Men med det sagt finns här en sak som skiljer sig. Marcel är nämligen oskyldig, vilket gör att man känner för honom mer än om han medvetet smugglat och velat tjäna pengar.



Systemet visar sig vara korrupt, precis som det är i de flesta länderna. Det spelar egentligen ingen roll om det är ett välfungerande samhälle eller inte, men risken ökar givetvis i ett sånt här land där mutor är vardagsmat. Det mest skrämmande är egentligen att Marcel inte får någon direkt hjälp av sitt eget land. Konsulatet kan inte göra så mycket, men problemet är också att de inte vill. De ser honom bara som ännu en smugglare.



Marcels kamp blir allt tyngre, men helt utan hopp är det inte då hans familj hemma i Belgien försöker göra vad de kan. Utan ekonomiska muskler är det svårt att köpa Marcels frihet eller sätta press på myndigheterna. Men de gör ändå något för att väcka uppmärksamhet kring fallet. Vad som förvånar är att ingen verkar försöka åka ner och besöka honom. Det var en del av historien som kändes lite konstig. Det borde trots allt vara bland det första man gör. Det förklaras inte heller varför. Känns som historien är starkare än vad filmen lyckas få fram när allt är sagt och gjort. Inte så tokig fängelsefilm. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2

Johnny Guitar

Titel: Johnny Guitar / Johnny Gitarr
Genre: Västern
Land: USA
År: 1954
Regi: Nicholas Ray
I rollerna: Joan Crawford, Sterling Hayden, Scott Brady, Mercedes McCambridge, Ernest Borgnine

Handling: Johnny Guitar kommer tillbaka till sin gamla flamma Vienna, och får reda på att traktens starka kvinna, Emma, försöker driva Vienna från stan och stänga hennes saloon.

Omdöme: Regissören Nicholas Ray hade med oftast hyllade filmer som They Live by Night (1948), In a Lonely Place (1950) och On Dangerous Ground (1951) inte direkt övertygat på mig. Däremot gillade jag Bigger Than Life (1956) desto mer. Frågan var vad han skulle göra med denna halvklassiska västern då filmerna jag tidigare sett av honom främst varit karaktärsdrivna men kanske inte så mycket mer.



Ta en stenhård Joan Crawford som saloonägarinnan Vienna. Blanda det med en näst intill nonchalant Sterling Hayden som Johnny Guitar. Krydda det med en minst sagt krigslysten Mercedes McCambridge som Emma. Lägg till ett gäng potentiella rånare som hamnar emellan och en upprorisk stad som står bakom Emma. Ja, då får man en explosiv västern där allt och alla är redo att drabba samman.



Vienna har låtit bygga en fin saloon i närheten av en sömnig liten håla. Hon vet nämligen något många andra inte vetat om - att de ska dra järnvägen där. Sprängningarna är i full gång bara ett stenkast därifrån. Affärerna kommer blomstra och stället kommer bli värt en liten förmögenhet. Hur hon kommit över pengarna till att investera i stället kanske inte var helt legalt, men nu är hon där för att stanna. Den starka Emma är fast besluten att göra sig av med konkurrenten till männen hon är ute efter och som har ett gott öga till Vienna. Så hon anklagar henne för det ena och det andra, inte minst för att vara inblandad i hennes brors död.



Mannen som kallas för Johnny Guitar, en gitarrspelande cowboy som låter munlädret och gitarren tala istället för vapen, är en skön typ. Sterling Hayden spelar honom på ett småkaxigt och lite överlägset sätt som får mig att tänka på Robert Mitchum, även till sättet han pratar. Tillsammans med Joan Crawford, som den helsköna Vienna som inte tänker vika ner sig för någon, skapar de en spännande duo. Läser man lite mer om inspelningen visar det sig att Crawford och Hayden inte gillade varandra. Men så lär båda rent generellt ha varit svåra att jobba med, så det är föga förvånande.



Frågan är om Emma inte är en av de mest besatta och blodtörstiga kvinnorna man sett, åtminstone i en västern. Hon är helt rabiat för att få som hon vill och får männen att dansa efter henne pipa. Gör de inte det har hon inga problem med att själv göra jobbet. Den för mig tidigare okända Mercedes McCambridge spelar henne iskallt och får en verkligen att tycka illa om henne. En bra huvudskurk helt enkelt. Kul nog lär hon och Joan Crawford inte alls kommit överens. Förmodligen triggade de varandra till två bra prestationer i och med detta.



Det är alltså inte den typiska västernfilmen. Här är de tuffaste och mest blodtörstiga av dem alla två kvinnor. Ok, vi har även en från rånarligan, Bart (Ernest Borgnine) som hellre fäller än friar. Det är en ganska våldsam och brutal västern där i princip alla ger sig på alla och ingen kan känna sig säker. Det blir upplagt för en oviss final som inte gör en besviken. Helt enkelt en klassisk västern som inte känns som det mesta man sett. Nicholas Rays bästa film? Ja, jag tror det.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

Mute

Titel: Mute
Genre: Sci-Fi/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/Tyskland
År: 2018
Regi: Duncan Jones
I rollerna: Alexander Skarsgård, Paul Rudd, Justin Theroux, Seyneb Saleh

Handling: En stum bartender ger sig in i Berlins undre värld för att hitta sin försvunna flickvän.

Omdöme: Detta blev den fjärde filmen i ordningen för Duncan Jones efter Moon (2009), Source Code (2011) och Warcraft (2016). Att det är en Netflix-produktion gjorde att förväntningarna sänktes en aning, även om premissen verkade lovande.



När vi först möter Leo som ung, råkar han ut för en olycka som lämnar honom stum. 30 år senare befinner sig Leo (Alexander Skarsgård) i ett futuristiskt Berlin. Där jobbar han som bartender på en nattklubb vars ägare har skumma affärer på gång. Leo har ihop det med en av nattklubbens servitriser, Naadirah (Seyneb Saleh). Dagen innan hon plötsligt försvinner säger hon att hon måste berätta något och att hon inte är den Leo tror, att hon har hemligheter. Leo, som inte ville veta, måste nu ta reda på vad det var hon ville berätta för att hitta henne.



Samtidigt som Leo letar efter sin flickvän, jobbar två amerikanska läkare av det mer udda slaget åt nattklubbsägaren som också är Leos chef. Läkarna Cactus (Paul Rudd) och Duck (Justin Theroux) kommer snart i kontakt med Leo eftersom han stör deras verksamhet. Eller rättare sagt, han äventyrar möjligheterna för Cactus att få illegala papper åt sig själv och sin dotter för att kunna ta sig hem till staterna. Han är nämligen en av många amerikaner som håller sig gömda i Berlin efter att ha lämnat militären.



Det ska erkännas att filmen till en början gjorde mig tveksam. Scenerna med Alexander Skarsgård och Seyneb Saleh är inte direkt övertygande. I synnerhet blir det uppenbart att Seyneb Saleh är rent utsagt svag i rollen som Naadirah. Likväl berättas historien till en början något rörigt. Man har lite svårt att veta vad det hela går ut på och varför man får följa de två amerikanska läkarna mitt i allt. Skönt nog blir det bättre och bättre, speciellt efter att Naadirah försvinner och Leo börjar nysta i det hela.



Om man ska ha med Alexander Skarsgård så är det smart att låta honom vara stum. Istället låter man Paul Rudd och Justin Theroux dra det tyngsta lasset, och det med all rätt. De är de bästa karaktärerna i filmen. Kul nog kände jag inte igen Justin Theroux som blonderad och pervers läkare. Han spelar Duck på ett klart träffsäkert sätt och påminner en del om Stanley Tucci i The Lovely Bones (2009).



Det futuristiska Berlin gör sig bra och är allt som oftast snyggt. Det blir lite som en blandning mellan Blade Runner (1982) sett till looken och Total Recall (1990) sett till storyn. När man kommer till filmens senare delar faller också det mesta på plats. Det hela blir faktiskt ganska nervigt, man får ihop storyn allt bättre och så lyfter Clint Mansells musik det hela ett snäpp. Lite synd kan jag tycka att inledningen inte är bättre då man lätt tappar tålamodet. Men ger man filmen en chans tar den sig alltså fint till slut. Just det, kul blinkningar till Moon (2009) under filmens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 5.9

The Death of Stalin

Titel: The Death of Stalin
Genre: Komedi/Drama
Land: Storbritannien/Frankrike/Belgien
År: 2017
Regi: Armando Iannucci
I rollerna: Steve Buscemi, Simon Russell Beale, Jeffrey Tambor, Michael Palin

Handling: När Stalin plötsligt faller ned död utbryter kalabalik, men snart börjar maktkampen på allvar mellan Beria, Khrushchev och Fältmarskalk Zhukov.

Omdöme: När Armando Iannucci gjorde regidebut med In the Loop (2009), bjöds man på riktigt rolig politisk satir. Sedan dess har det inte blivit några filmer för regissören. Men när det så är dags för en ny film blir det åter igen politisk satir. Denna gång en titt bakom järnridån, närmare bestämt år 1953.



Den stora nationen Sovjetunionen står inför lite av en kris när makthavaren Josef Stalin plötsligt dör. Kabinetten sammanträder och försöker komma fram till en lösning. Vem ska egentligen ta över och hur ska landet styras? Man är överens om ett par punkter och kan gå vidare. Men det blir även startskottet på en maktkamp mellan inte minst Beria (Simon Russell Beale) och Khrushchev (Steve Buscemi) som båda försöker få igenom sin agenda.



På många sätt och vis känner man igen stilen från regissörens tidigare film. Man driver minst sagt med dessa herrar och en hel del svordomar används. Det blir ju roligare så och inte så stelt som det annars blir om man bara ska berätta en historisk händelse som man har att göra med. Det hela baseras för övrigt på en fransk serieroman.



Det blir lite småroligt och kul att följa hur ingen vill säga eller göra fel saker, vilket kan leda till stränga straff, även döden. Men makthavarna som sätter straffen och bestämmer det mesta är givetvis de värsta skurkarna. Övergrepp, mord och våldtäkter är vardagsmat för de i toppen. Alla dansar efter deras pipa. Detta är intressant nog baserat på fakta så det är ingen smickrande film för landet i fråga. Så pass att Ryssland valde att förbjuda filmen från att visas. Trea till stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.6

Phantom Thread

Titel: Phantom Thread
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2017
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville, Brian Gleeson

Handling: I 1950-talets London befinner sig den berömde klänningsmakaren Reynolds Woodcock och hans syster Cyril. De klär kungligheter, filmstjärnor, arvtagerskor och andra societetslejon med exklusiva och distinkta plagg från The House of Woodcock. Kvinnorna passerar i snabb revy i Woodcocks liv, något som stillar den övertygade ungkarlens behov av både inspiration och sällskap. Men en dag möter han den unga och viljestarka Alma som snabbt blir både en inspirationskälla och älskarinna. Sakta men säkert börjar kärleken skapa revor i hans tidigare så välskräddade tillvaro.

Omdöme: Regissören Paul Thomas Anderson var tidigt en regissör att hålla ögonen på. Med Hard Eight (1996), Boogie Nights (1997), Magnolia (1999) och Punch-Drunk Love (2002) var det en rad bra till mycket bra filmer man bjöds på. När sedan There Will Be Blood (2007) kom kändes det inte riktigt likadant. Det hade blivit lite mer pretentiöst och förväntningarna infriades inte. The Master (2012) och Inherent Vice (2014) var sedan besvikelser.



Med en fallande formkurva och en handling som inte lät så värst lockande var förväntningarna inte särskilt höga på denna film. Ett trist kostymdrama med en del intriger, tänkte man. Kanske var det bra att inte ha så höga förväntningar på denna film och förvänta sig en lite annan typ av film. För när filmen kommer igång blir det inte riktigt som väntat. Och intressant nog tar det inte så lång tid för filmen att skapa en ganska skön stämning som gör att man kommer in i filmen.



Klänningsmakaren Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) visar sig tidigt vara en något udda man med fasta rutiner och principer. Han får absolut inte störas på morgonen vid frukosten när han skissar på sina nya idéer eller när han arbetar på sina nya skapelser. Han är helt enkelt lättpåverkad av yttre faktorer och det blir en återkommande egenskap som kommer skapa problem för de som kommer i kontakt med honom. Den enda som han kan lita på och som vet hur man ska ta honom är hans hårdhudade syster Cyril (Lesley Manville).



En dag kliver Alma (Vicky Krieps) in i bilden. Reynolds får syn på henne när hon serverar honom frukost och han ser något i henne. Det visar sig både vara privat som professionellt. Hon har nämligen de perfekta måtten för att bära hans klänningar. Hon vill ha hans kärlek och det skapar problem då Reynolds liv bara handlar om hans yrke. Det är hans liv. Resten är sekundärt. Vad händer när Alma försöker ändra på Reynolds vardag?



Filmens intressantaste aspekt blir balansen som Alma riskerar att rubba. Det är uppenbart att alla som kommer i kontakt med Reynolds måste inställa sig i ledet och anpassa sig efter honom. Alma varken kan eller vill göra detta fullt ut. Det skapar en dynamik mellan Reynolds och Alma som gör att spänningen ligger i luften mest hela tiden. Intrigen i fråga håller sig lite överraskande nog endast till de två, vilket gör att det blir en karaktärsdriven film istället för att få med fler karaktärer och intriger som hade varit mer väntat.



När det kommer till prestationerna, som givetvis är viktiga i en sån här film, kan man inte annat än hylla Daniel Day-Lewis som spelar en långt ifrån sympatisk karaktär men ändå mänsklig. Mänsklig då hans Reynolds är ärlig och öppen med att han är en arbetsnarkoman och att äktenskap inte är för honom. Vicky Krieps växer under filmens gång. Hennes Alma är en något timid ung kvinna med uppspärrade ögon när hon träffar Reynolds. Vändpunkten kommer i princip vid matbordet när hon försöker överraska Reynolds med en middag bara för de två. Här lyfter hon ett snäpp och utmanar sedan Daniel Day-Lewis under resten av filmen. Lesley Manville, som var så bra i Another Year (2010), är stabil här men får inte det utrymme som man hade trott och önskat vid sidan av de två huvudrollerna.



När man närmar sig filmens upplösning får man ett något annorlunda slut på det hela. Paul Thomas Anderson lär ha fått idén när han var sängliggande och hans fru fick ta hand om honom och gav honom en blick han inte hade upplevt på länge. Det är också den biten filmen lyckas bra med och gör att det hela håller intresset uppe. Maktbalansen i förhållandet lutar helt enkelt mest åt ett håll ända tills Alma tar "kontrollen" på ett lite oväntat sätt.



Filmen har helt klart något och lyckas skapa en ganska mysig stämning, mycket tack vare samspelet och maktkampen mellan Reynolds och Alma, men även den till stora delar tidstypiska musiken. Räcker det till att bli en riktigt bra film? Nej, det gör det inte. Någon toppfilm är det inte, men den har något som gör den värd en titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0

---

Fiffis filmtajm har även skrivit om filmen denna dag. Läs mer här.
Premiär fredag 23:e februari.