Hannie Caulder

Titel: Hannie Caulder / Jakten på bröderna Clemens
Genre: Västern/Kriminaldrama
Land: Storbritannien
År: 1971
Regi: Burt Kennedy
I rollerna: Raquel Welch, Robert Culp, Ernest Borgnine, Jack Elam, Strother Martin, Christopher Lee

Handling: Husfrun Hannie Caulder får av prisjägaren Tom Price lära sig att använda en revolver så att hon kan hämnas på de tre män som våldtog henne och dödade hennes man.

Omdöme: En brittisk produktion, med amerikanska skådespelare, inspelad i Spanien och gjord som en spaghettivästern. Hmm, intressant. När man ser denna film är det inte så jättesvårt att förstå vad Quentin Tarantino såg och gillade med den. Nu kanske det bara var en liten inspirationskälla till Kill Bill-filmerna, men trots allt tillräckligt stor. Han gillade bl.a. Robert Culp och givetvis är Raquel Welch i huvudrollen lite av motsvarigheten till Uma Thurman i Kill Bill-filmerna. Raquel Welch funkar för övrigt bra och är kul att se här.



När de tre bankrånarbröderna Emmett (Ernest Borgnine), Frank (Jack Elam) och Rufus Clemens (Strother Martin) anländer till en gård, dödar de hänsynslöst herr Caulder innan de ger sig på Hannie Caulder (Raquel Welch) som våldtas. Hannie har inget kvar efter att de tre bröderna rider iväg. Hon har bara en poncho på sig och ett Winchester-gevär. När hon stöter på en främling som visar sig vara prisjägaren Thomas Luther Price, eller kort och gott Tom Price (Robert Culp), ber hon honom om hjälp. Motvilligt tar han med sig henne.



Det är inte svårt att se att man sneglat en hel del åt inte minst den italienska spaghettivästern när man gjort denna lilla film. Musiken är även inspirerad av Ennio Morricone och är mycket trevlig i sina bästa stunder. Detta blandas med mer typisk amerikansk västernmusik som också funkar. Lite svagare blir det under vissa partier där musiken blir något för dominant.



Det är något av en b-film (blodet är t.ex. för rött, vilket inte var ovanligt på den här tiden) i kombination med det klassiska rape and revenge-temat som inte minst var populärt under 70-talet. Med en speltid på endast 85 minuter går man för det mesta rakt på sak. Och det är lite skönt. Man har helt enkelt inte försökt göra det till en storfilm. Till det bjuds man på gott om underhållning i form av de tre bröderna (alla tre spelas bra, även om Strother Martin som Rufus, den mest korkade, är favoriten). Ständigt gnabbas de och är småkorkade vilket bjuder på gott om skratt. Det är inte en komedi, men komisk är den allt mitt i hämndtemat. Underhållande, mörk och alltså även komisk.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.4