Phantom Thread

Titel: Phantom Thread
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 2017
Regi: Paul Thomas Anderson
I rollerna: Daniel Day-Lewis, Vicky Krieps, Lesley Manville, Brian Gleeson

Handling: I 1950-talets London befinner sig den berömde klänningsmakaren Reynolds Woodcock och hans syster Cyril. De klär kungligheter, filmstjärnor, arvtagerskor och andra societetslejon med exklusiva och distinkta plagg från The House of Woodcock. Kvinnorna passerar i snabb revy i Woodcocks liv, något som stillar den övertygade ungkarlens behov av både inspiration och sällskap. Men en dag möter han den unga och viljestarka Alma som snabbt blir både en inspirationskälla och älskarinna. Sakta men säkert börjar kärleken skapa revor i hans tidigare så välskräddade tillvaro.

Omdöme: Regissören Paul Thomas Anderson var tidigt en regissör att hålla ögonen på. Med Hard Eight (1996), Boogie Nights (1997), Magnolia (1999) och Punch-Drunk Love (2002) var det en rad bra till mycket bra filmer man bjöds på. När sedan There Will Be Blood (2007) kom kändes det inte riktigt likadant. Det hade blivit lite mer pretentiöst och förväntningarna infriades inte. The Master (2012) och Inherent Vice (2014) var sedan besvikelser.



Med en fallande formkurva och en handling som inte lät så värst lockande var förväntningarna inte särskilt höga på denna film. Ett trist kostymdrama med en del intriger, tänkte man. Kanske var det bra att inte ha så höga förväntningar på denna film och förvänta sig en lite annan typ av film. För när filmen kommer igång blir det inte riktigt som väntat. Och intressant nog tar det inte så lång tid för filmen att skapa en ganska skön stämning som gör att man kommer in i filmen.



Klänningsmakaren Reynolds Woodcock (Daniel Day-Lewis) visar sig tidigt vara en något udda man med fasta rutiner och principer. Han får absolut inte störas på morgonen vid frukosten när han skissar på sina nya idéer eller när han arbetar på sina nya skapelser. Han är helt enkelt lättpåverkad av yttre faktorer och det blir en återkommande egenskap som kommer skapa problem för de som kommer i kontakt med honom. Den enda som han kan lita på och som vet hur man ska ta honom är hans hårdhudade syster Cyril (Lesley Manville).



En dag kliver Alma (Vicky Krieps) in i bilden. Reynolds får syn på henne när hon serverar honom frukost och han ser något i henne. Det visar sig både vara privat som professionellt. Hon har nämligen de perfekta måtten för att bära hans klänningar. Hon vill ha hans kärlek och det skapar problem då Reynolds liv bara handlar om hans yrke. Det är hans liv. Resten är sekundärt. Vad händer när Alma försöker ändra på Reynolds vardag?



Filmens intressantaste aspekt blir balansen som Alma riskerar att rubba. Det är uppenbart att alla som kommer i kontakt med Reynolds måste inställa sig i ledet och anpassa sig efter honom. Alma varken kan eller vill göra detta fullt ut. Det skapar en dynamik mellan Reynolds och Alma som gör att spänningen ligger i luften mest hela tiden. Intrigen i fråga håller sig lite överraskande nog endast till de två, vilket gör att det blir en karaktärsdriven film istället för att få med fler karaktärer och intriger som hade varit mer väntat.



När det kommer till prestationerna, som givetvis är viktiga i en sån här film, kan man inte annat än hylla Daniel Day-Lewis som spelar en långt ifrån sympatisk karaktär men ändå mänsklig. Mänsklig då hans Reynolds är ärlig och öppen med att han är en arbetsnarkoman och att äktenskap inte är för honom. Vicky Krieps växer under filmens gång. Hennes Alma är en något timid ung kvinna med uppspärrade ögon när hon träffar Reynolds. Vändpunkten kommer i princip vid matbordet när hon försöker överraska Reynolds med en middag bara för de två. Här lyfter hon ett snäpp och utmanar sedan Daniel Day-Lewis under resten av filmen. Lesley Manville, som var så bra i Another Year (2010), är stabil här men får inte det utrymme som man hade trott och önskat vid sidan av de två huvudrollerna.



När man närmar sig filmens upplösning får man ett något annorlunda slut på det hela. Paul Thomas Anderson lär ha fått idén när han var sängliggande och hans fru fick ta hand om honom och gav honom en blick han inte hade upplevt på länge. Det är också den biten filmen lyckas bra med och gör att det hela håller intresset uppe. Maktbalansen i förhållandet lutar helt enkelt mest åt ett håll ända tills Alma tar "kontrollen" på ett lite oväntat sätt.



Filmen har helt klart något och lyckas skapa en ganska mysig stämning, mycket tack vare samspelet och maktkampen mellan Reynolds och Alma, men även den till stora delar tidstypiska musiken. Räcker det till att bli en riktigt bra film? Nej, det gör det inte. Någon toppfilm är det inte, men den har något som gör den värd en titt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 8.0

---

Fiffis filmtajm har även skrivit om filmen denna dag. Läs mer här.
Premiär fredag 23:e februari.