7 Days in Entebbe

Titel: 7 Days in Entebbe / Entebbe
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 2018
Regi: José Padilha
I rollerna: Rosamund Pike, Daniel Brühl, Eddie Marsan, Lior Ashkenazi

Handling: Fyra kapare tar över ett flygplan, tar passagerarna som gisslan och tvingar det att landa i Entebbe, Uganda 1976, i ett försök att fria dussintals fängslade palestinier i Israel.

Omdöme: År 1976 utspelade sig kapardramat som behandlas här. Redan samma år kom TV-filmen Raid on Entebbe (1976) med bl.a Charles Bronson och Yaphet Kotto. Tio år senare tog de israeliska kusinerna Golan-Globus (med sitt produktionsbolag Cannon) och gjorde något av en egen version inspirerade av händelserna i Entebbe i och med The Delta Force (1986) där bl.a. Chuck Norris, Lee Marvin och Robert Forster syntes. Båda hade givetvis setts, men ingen av dem var mer än en b-film.



Filmen väljer att berätta historien från tre håll. Dels är det de fyra kaparna, två tyskar och två palestinier, där man främst fokuserar på de två tyskarna spelade av Rosamund Pike och Daniel Brühl. Dels är det de israeliska ledarna ledda av den som vanligt duktige Eddie Marsan som försvarsministern Shimon Peres och Lior Ashkenazi som premiärministern Yitzhak Rabin. Och dels är det en av de israeliska elitsoldaterna som förbereder sig för räddningsuppdraget. Han är ihop med en dansös, vilket ger filmmakarna en möjlighet att bitvis ta en mer konstnärlig approach till det hela.



För regin står brasilianaren José Padilha vars namn man hade lagt på minnet efter den minnesvärda Tropa de Elite (2007). Med tanke på vem regissören är, hade man nog önskat sig lite mer. Man blir faktiskt lite fundersam till vad man egentligen ville skapa. Givetvis blir det svårt att få fria händer när det baseras på (eller åtminstone inspireras av) verkliga händelser.



Nu är det inte en dålig film. Det mesta är stabilt och det går an att ta sig igenom. Men det finns enligt mig ett par huvudsakliga svagheter som hade kunnat göra det här till något bättre. En är att det inte blir tillräckligt intensivt. Man vill känna att pulsen ökar och att tiden är knapp, pressen är stor på de inblandade. För det är precis vad det är i en sådan här situation. Man borde helt enkelt ha tätat till regin. Sen hade man velat gå djupare på karaktärerna, kanske med familjesituationerna och deras bakgrunder etc. Och sen är det slutet som ska vara explosivt, starkt och gripande, men som nu snarare blir konstnärligt och inte ens bjuder på handsvett som en fritagningsaktion ska göra.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.4

Death Wish

Titel: Death Wish
Genre: Kriminaldrama/Action/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: Eli Roth
I rollerna: Bruce Willis, Vincent D'Onofrio, Elisabeth Shue, Dean Norris

Handling: Kirurgen Paul Kersey lever med sin fru och tonårsdotter i en lugn villaförort i Chicago. Pauls enda kontakt med stadens eskalerande våld är genom de offer han vårdar på sin akutmottagning. Tills en dag då hans fru och dotter blir brutalt överfallna i hemmet. Polisen har inga resurser att utreda dådet men Paul är fast besluten att skipa rättvisa och tar själv upp den blodiga jakten på förövarna.

Omdöme: När man har ett välkänt, älskat och till stor del lyckat original som Death Wish (1974), blir genast frågan varför man gör en remake. För det första kan man inte hitta någon som kan gestalta huvudpersonen Paul Kersey som Charles Bronson gör i originalet. För som alla vet finns det bara en Bronson.



Även om det till stor del är onödigt med en remake, behöver det inte alltid vara helt fel. I det här fallet är det snarare en nyversion som kommer i en tid då det är stora våldsproblem i Chicago där handlingen utspelar sig. På 70-talet var det New York och då utspelade sig originalet där. Man får inte heller glömma att originalet baseras på en bok, vilket är lätt att glömma med en sån här film.



Vad man var rädd för var att man med denna film skulle misslyckas kapitalt med vigilante-biten, och inte minst vara rädd för att ses som icke politisk korrekt. Men det tycker jag inte man behöver vara. Filmen behandlar ämnet och de aktuella problemen på ett rakt och rätt sätt. Sen behöver det inte betyda att man får till allt eller lyckas med allt för den delen.



Paul Kersey (Bruce Willis) är en kirurg på ett sjukhus i Chicago. I originalet var han arkitekt. Ett intressant val helt klart, och som kommer visa sig bli av användning i manuset under filmens gång. En annan sak som ändrats är att Paul har en bror i form av Frank (Vincent D'Onofrio) som är familjens svarta får. Också intressant. Paul är lyckligt gift med sitt livs kärlek Lucy (Elisabeth Shue) som han har tonårsdottern Jordan (Camila Morrone) med.



Ok, så man vet ungefär hur det ska gå, men skönt nog är det alltså inte en renodlad remake utan en nyversion där man både ändrat och moderniserat en del. Man önskar att en del scener varit med eller varit liknande de man bjöds på i originalet, men samtidigt blir det mer en egen film på det här viset.



En annan del som känns som det blir lite mer fokus på är polisarbetet. Det visar sig inte vara något gediget detektivarbete av mordutredarna, något deras chef klart och tydligt visar är oförlåtligt. Just polisarbetet känns snarare gjort för TV eller film än verklighet. De är lite för korkade och gör helt enkelt inte sitt jobb, inte ens många grundläggande saker. Att plocka in kamerabilder i området eller mobiltrafik etc. verkar de helt missa. Men, man får se lite mellan fingrarna då det känns som man vill visa att det är problem från båda håll.



När allt är sagt och gjort har vår vän Paul Kersey lämnat avtryck. Chicago må inte vara en lugn stad när han varit i farten, men en och annan får sig en tankeställare. Och Paul får användning för sina kunskaper på mer än ett sätt vilket bjuder på några ganska trevliga scener. Dessutom får han ju smak för det hela, trots att hans instinkt ska vara att försöka rädda liv. Dock tycker jag originalet lyckas bättre med att visa att han faktiskt är mänsklig och inte bara förändras över en natt. Här får man inte riktigt samma känsla, även om den finns där.



Regissören Eli Roth, som slog igenom med bl.a. Cabin Fever (2002) och Hostel (2005), har inte direkt rosat marknaden efter det, men lyckas helt ok här. Manuset ligger Joe Carnahan bakom (bygger alltså på en förlaga och en originalfilm). När han regidebuterade med Narc (2002) som han även skrev manus till sågs stor potential, men som aldrig riktigt blev den storregissör som man kanske hade trott. Hade varit intressant att se vad han hade kunnat göra med filmen som regissör. Avslutningsvis bör musiken nämnas med "hood"-musik i form av ett par raplåtar som i kombination med den komponerade musiken av Ludwig Göransson ofta skapar rätt stämning när Paul Kersey tar sig fram runt Chicago.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6

Mina favoritprestationer - 1943

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Franchot Tone (Five Graves to Cairo)

Som korpral John J. Bramble som måste fejka klumpfot.



Erich von Stroheim (Five Graves to Cairo)

Som den fruktade Rommel.



Don Ameche (Heaven Can Wait)

Som den charmige Henry Van Cleve.



Charles Coburn (Heaven Can Wait)

Som rolige farfar Hugo Van Cleve.



Jean Arthur (The More the Merrier)

Som Connie Milligan som tvingas dela sin lägenhet med två män.



Charles Coburn (The More the Merrier)

Som den finurlige Benjamin Dingle.



Henry Fonda (The Ox-Bow Incident)

Som Gil Carter.



Humphrey Bogart (Sahara)

Som sergeant Joe Gunn på en stridsvagn i Saharaöknen.



Joseph Cotten (Shadow of a Doubt)

Som den mystiske morbror Charlie.



Teresa Wright (Shadow of a Doubt)

Som den misstänksamma Charlotte.



Andra som var med i diskussionen:

-

Barefoot in the Park

Titel: Barefoot in the Park / Barfota i parken
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1967
Regi: Gene Saks
I rollerna: Robert Redford, Jane Fonda, Charles Boyer, Mildred Natwick

Handling: Ett ungt lyckligt par gifter sig, men när smekmånaden är över ställs de inför verkligheten i form av en liten, kall lägenhet fem trappor upp utan hiss. Dessutom är hon äventyrslysten och han lugn och sansad.

Omdöme: Både Robert Redford och Jane Fonda var i början av sina framgångsrika karriärer. De hade båda gjort sin långfilmsdebut i samma film - Tall Story (1960) - och spelade sedan mot varandra i The Chase (1966) innan det var dags för denna. Redford hade för övrigt redan spelat rollen ett par år tidigare i Broadwaypjäsen filmen bygger på.



Vad många kanske inte tänker på/glömmer är att Redford endast Oscarsnominerats en gång som skådespelare för The Sting (1973, medan han vann en Oscar för bästa regi för Ordinary People (1980). Fonda å sin sida har hela sju Oscarsnomineringar för skådespeleri varav två vinster för Klute (1971) och Coming Home (1978).



Titeln refererar till något som tas upp under filmens gång. Den frigjorda och äventyrliga Corie (Fonda), som nyligen gift sig med den färske juristen Paul Bratter (Redford), finner sin make som stel och ordentlig i alla lägen. Han har nämligen inte velat traska runt barfota i parken mitt i ett kylslaget New York under februari månad.



Corie och Paul är väldigt olika, något som blir allt tydligare när det nygifta paret flyttar in på högsta våningen i ett femvåningshus utan hiss. Ovanför dem, på vinden, bor den excentriske och äldre mannen Victor Velasco (Charles Boyer). Han och Corie trivs bra ihop och hittar på det ena och det andra. Detta samtidigt som Corie försöker para ihop sin singelmamma Ethel (Mildred Natwick) med Victor. Fast Ethel visar sig vara mer som Paul och vill helst ha en "normal" vardag och lugn och ro.



Då filmen bygger på en pjäs (skriven av Paul Simon), utspelar den sig på ganska få platser. Främst i den lilla lägenheten på översta våningen. Filmen blir också lite enformig under långa stunder då Paul och Corie precis flyttar in och väntar på möblerna. Folk kommer och går, som t.ex. telefoninstallatören, ett bud som levererar presenter, mamma Ethel och Paul själv som alla måste kånka upp för trapporna då hiss saknas. Det blir ett återkommande tema med utmattning för de inblandade. Särskilt kul blir det inte, även om det nog är meningen att det ska vara det. Dessutom är det lite så där 60-tals flummigt emellanåt. Skönt nog går det aldrig direkt överstyr. Here's looking at you, The Party (1968).



Vad som istället funkar lite bättre är den tredje och sista akten när äktenskapet börjar knaka. Corie visar sig nämligen vara något instabil och osäker i sig själv. Det kommer ganska plötsligt och till en början tror man bara att det är ett spel för galleriet, men snart förstår Paul och vi som tittar att äktenskapet kanske lider mot sitt slut. Det är helt enkelt en vardag för många gifta par som går igenom både det ena och det andra. Denna seriösare ton funkar och får ut det bästa ur Redford och Fonda som i mitt tycke passar bättre i dramatiska roller än komiska.



Man ska även inte underskatta Charles Boyer och Mildred Natwick i birollerna. De är båda bra och bjuder på en del variation vid sidan av huvudpersonerna. Den fyrfaldigt Oscarsnominerade Charles Boyer, som man inte minst minns från klassiska Gaslight (1944), är den jag gillar mest. Mildred Natwick var dock den som blev Oscarsnominerad för sin roll, hennes enda nominering för övrigt.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0

Pretty Poison

Titel: Pretty Poison / Ängel med mördarhand
Genre: Kriminalare/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1968
Regi: Noel Black
I rollerna: Anthony Perkins, Tuesday Weld, Beverly Garland, John Randolph

Handling: Dennis Pitt har suttit inspärrad på psyket sedan han var 15 år. Han lyckas rymma från sin övervakare och hamnar i en liten stad där han träffar studenten Sue Ann som tror att han är en hemlig agent.

Omdöme: Denna lilla film hade setts en gång i tiden och satt avtryck. Det är ändå något visst med Anthony Perkins som psyksjuk och liknande, något han spelade bra (och ofta känns det som). Han spelar här Dennis Pitt som äntligen blir utsläppt från psyket. Villkoret är att han träffar sin övervakare en gång i veckan. Men Dennis, som har en livfull fantasi, sticker till en liten stad där han tar ett jobb på en fabrik.



När Dennis träffar studenten Sue Ann (Tuesday Weld), drar han in henne i sin fantasivärld där han utger sig för att vara en hemlig agent som befinner sig i staden på uppdrag. Sue Ann blir snabbt fascinerad av Dennis och är redo för lite spänning, speciellt som hon helst vill hålla sig borta hemifrån då hon inte kommer överens med sin mamma.



Detta är en fin liten pärla till film som bjuder på mer än vad man först tror. För när filmen drar igång ligger allt fokus på Anthony Perkins och hans Dennis som drar in den yngre Sue Ann och får stort inflytande på henne. Tuesday Weld spelar väl inte direkt andra fiol under inledningen, men hennes Sue Ann hänger nyfiket med Dennis och låter honom hållas. Intressant nog tar hon allt mer plats längre in vilket skapar en spännande utveckling på historien.



Lite kul att notera filmens manusförfattare Lorenzo Semple Jr. då han efter denna film bl.a. skrev manus till fina filmer som Papillon (1973), The Parallax View (1974) och Three Days of the Condor (1975). Även om denna film ursprungligen bygger på en bok så ska manuset givetvis inte underskattas.



Det blir definitivt kul att följa Dennis och Sue Ann då deras gärningar både blir komiska och allvarliga. Man vet alltså inte vad som ska hända när de är i farten. Utan tvekan blir det av det allvarligare slaget ju längre in man kommer. Och när man får något av en twist på det hela, blir det inte alls tokigt. Dessutom ska Anthony Perkins och Tuesday Weld ha en eloge för sina prestationer då båda övertygar.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

First Men in the Moon

Titel: First Men in the Moon / Först på månen
Genre: Äventyr/Sci-Fi
Land: Storbritannien
År: 1964
Regi: Nathan Juran
I rollerna: Edward Judd, Lionel Jeffries, Martha Hyer, Peter Finch

Handling: När de första astronauterna kommer till månen upptäcker de spår av tidigare astronauter. Man hittar en av astronauterna som visar sig ha varit på månen i slutet av 1800-talet, och han berättar om resan.

Omdöme: Med klassiska sci-fi historier som lett till filmer som The Invisible Man (1933), The War of the Worlds (1953) och The Time Machine (1960) med diverse uppföljare och remakes, har författaren H.G. Wells blivit välkänd.



Personligen gillade jag The Invisible Man (1933) väldigt mycket medan jag blev desto mer besviken på The Time Machine (1960). Om man sett sistnämnda film vet man lite vad som väntar här. Filmerna är trots allt gjorda på 60-talet och har ett liknande utseende med dess färgglada foto. Dessutom utspelar sig båda i samma tidsperiod runt sekelskiftet i slutet av 1800-talet. Och som om det inte vore nog handlar båda filmerna om experiment.



Den galne professorn, det kan man lugnt kalla professor Cavor (Lionel Jeffries) som experimenterar med ett nytt material han kallar cavorite (uppkallat efter honom själv). Hans granne Arnold Bedford (Edward Judd) tror mest Cavor är spritt språngande galen, vilket han också verkar. Men en dag får Bedford ett litet smakprov på vad cavorite kan göra. Bedford blir eld och lågor och tillsammans med Cavor beslutar de sig för att flyga till månen med hjälp av cavorite. Året är 1899...



I den allra första scenen när en rymdfarkost flyger genom rymden och landar på månen är det skrattretande gjort. Raketen får en att tänka på Tintin och det är svårt att tänka sig att en liten film vid namn 2001: A Space Odyssey (1968) skulle komma endast fyra år senare. Det är helt enkelt skilda världar, men det är bara att gilla läget. Efter ett tag blir det också bättre. Det blir nämligen småmysigt och ganska roligt, plus att det överlag inte blir så taffligt som befarat.



Filmens stora behållning stavas professor Cavor. Lionel Jeffries spelar honom helskönt som får en att njuta av scenerna med honom. Det är en karaktär som är "out there", men på ett charmigt och roligt sätt. Lite som Doc i Back to the Future-filmerna, fast lättare att tycka om. Han har en sån där lekfull inställning till allt och verkar bara tänka i nuet och inte bry sig om konsekvenserna.



Som så ofta kan filmen delas in i tre delar. Egentligen två då den första utspelar sig på jorden och den andra på (och i) månen. Det är under den sista tredjedelen som filmen går från att vara smårolig och mysig till att inte riktigt funka. Våra utforskare stöter nämligen på månvarelser och dras in i deras värld. Här blir effekterna av kultförklarade Ray Harryhausen ett problem, inte minst när en jättelarvliknande grej med ett huvud som ser ut som en jättefluga dyker upp. Även månvarelserna är halvtaskiga, fast dessa funkar. Kul nog påminner de om något man sett i Star Wars (1977) i form av jawas och Mars Attacks! (1996) i form av rymdvarelserna...



3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

The Mule

Titel: The Mule
Genre: Komedi/Kriminalare/Drama
Land: Australien
År: 2014
Regi: Tony Mahony & Angus Sampson
I rollerna: Angus Sampson, Hugo Weaving, Leigh Whannell, Ewen Leslie

Handling: År 1983 har en naiv man, som gripits av den australiska federala polisen, dödlig narkotika gömd i hans mage. Ensam och rädd, gör han ett desperat val för att undanhålla bevis... bokstavligen.

Omdöme: Kanske var det för att man förväntade sig en renodlad komedi, och en något korkad sådan, som detta blev en positiv överraskning. Med manus av bl.a. Leigh Whannell som skrev manuset till Saw (2004), och den alltid duktige Hugo Weaving med på ett hörn som inte helt ärlig eller snäll polis, visar sig filmen ha både ett och annat som funkar.



Det hela utspelar sig under ett par veckor år 1983 när Australien kämpar mot USA i den klassiska seglartävlingen America's Cup. TV-reparatören och mammas pojke Ray Jenkins (Angus Sampson) följer efter avslutad säsong med några av polarna från korplaget i fotboll på en resa till Thailand. En av hans "vänner" i laget, Gavin (Leigh Whannell) övertalar den inte så smarte Ray om att smuggla droger invärtes mot en nätt liten summa pengar.



Saker kompliceras (givetvis) när Ray blir nervös på flygplatsen och plockas in av den federala polisen. Poliserna Croft (Hugo Weaving) och Paris (Ewen Leslie) försöker knäcka stackars Ray som blir lämnad ensam med vargarna. Men Ray visar sig inte ge upp så enkelt, vilket startar en hjärnornas vilja mellan honom och polisen. Detta samtidigt som person som ska ha drogerna blir nervös över situationen.



Det man ska ha klart för sig är att filmen baseras på verkliga händelser, även om en del nog har "förskönats" för effektens skull. Det är helt klart så att det är en historia man måste se för att få sig en del skratt, men även allvarliga situationer och en ganska mörk ton. Det är några elaka typer Ray har att göra med, på båda sidor om lagen. Kan han ens lita på sina vänner och sin familj? Det blir en salig soppa som skönt nog aldrig går överstyr.



Jag gillar det här. Det är så där lagom galet och alltså seriöst och allvarligt mitt i allt. Hade det gjorts på ett lättsammare vis, som befarat, hade det inte funkat lika bra. Det är t.ex. inte lika galet som en Guy Ritchie-film som det lätt hade kunnat bli. Ray Jenkins är också en småskön och lurig karaktär. Hans handlingar under senare delen av filmen är minst sagt magstarka, och det funkar. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.3