Barefoot in the Park

Titel: Barefoot in the Park / Barfota i parken
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1967
Regi: Gene Saks
I rollerna: Robert Redford, Jane Fonda, Charles Boyer, Mildred Natwick

Handling: Ett ungt lyckligt par gifter sig, men när smekmånaden är över ställs de inför verkligheten i form av en liten, kall lägenhet fem trappor upp utan hiss. Dessutom är hon äventyrslysten och han lugn och sansad.

Omdöme: Både Robert Redford och Jane Fonda var i början av sina framgångsrika karriärer. De hade båda gjort sin långfilmsdebut i samma film - Tall Story (1960) - och spelade sedan mot varandra i The Chase (1966) innan det var dags för denna. Redford hade för övrigt redan spelat rollen ett par år tidigare i Broadwaypjäsen filmen bygger på.



Vad många kanske inte tänker på/glömmer är att Redford endast Oscarsnominerats en gång som skådespelare för The Sting (1973, medan han vann en Oscar för bästa regi för Ordinary People (1980). Fonda å sin sida har hela sju Oscarsnomineringar för skådespeleri varav två vinster för Klute (1971) och Coming Home (1978).



Titeln refererar till något som tas upp under filmens gång. Den frigjorda och äventyrliga Corie (Fonda), som nyligen gift sig med den färske juristen Paul Bratter (Redford), finner sin make som stel och ordentlig i alla lägen. Han har nämligen inte velat traska runt barfota i parken mitt i ett kylslaget New York under februari månad.



Corie och Paul är väldigt olika, något som blir allt tydligare när det nygifta paret flyttar in på högsta våningen i ett femvåningshus utan hiss. Ovanför dem, på vinden, bor den excentriske och äldre mannen Victor Velasco (Charles Boyer). Han och Corie trivs bra ihop och hittar på det ena och det andra. Detta samtidigt som Corie försöker para ihop sin singelmamma Ethel (Mildred Natwick) med Victor. Fast Ethel visar sig vara mer som Paul och vill helst ha en "normal" vardag och lugn och ro.



Då filmen bygger på en pjäs (skriven av Paul Simon), utspelar den sig på ganska få platser. Främst i den lilla lägenheten på översta våningen. Filmen blir också lite enformig under långa stunder då Paul och Corie precis flyttar in och väntar på möblerna. Folk kommer och går, som t.ex. telefoninstallatören, ett bud som levererar presenter, mamma Ethel och Paul själv som alla måste kånka upp för trapporna då hiss saknas. Det blir ett återkommande tema med utmattning för de inblandade. Särskilt kul blir det inte, även om det nog är meningen att det ska vara det. Dessutom är det lite så där 60-tals flummigt emellanåt. Skönt nog går det aldrig direkt överstyr. Here's looking at you, The Party (1968).



Vad som istället funkar lite bättre är den tredje och sista akten när äktenskapet börjar knaka. Corie visar sig nämligen vara något instabil och osäker i sig själv. Det kommer ganska plötsligt och till en början tror man bara att det är ett spel för galleriet, men snart förstår Paul och vi som tittar att äktenskapet kanske lider mot sitt slut. Det är helt enkelt en vardag för många gifta par som går igenom både det ena och det andra. Denna seriösare ton funkar och får ut det bästa ur Redford och Fonda som i mitt tycke passar bättre i dramatiska roller än komiska.



Man ska även inte underskatta Charles Boyer och Mildred Natwick i birollerna. De är båda bra och bjuder på en del variation vid sidan av huvudpersonerna. Den fyrfaldigt Oscarsnominerade Charles Boyer, som man inte minst minns från klassiska Gaslight (1944), är den jag gillar mest. Mildred Natwick var dock den som blev Oscarsnominerad för sin roll, hennes enda nominering för övrigt.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.0