Mina favoritprestationer - 1946

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.


Uppdatering: Donna Reed (It's a Wonderful Life) ersätter Dan Dureya (Black Angel). 21/12-22



David Niven (A Matter of Life and Death)

Som piloten Peter D. Carter.



Fredric March (The Best Years of Our Lives)

Som hemvändande andra världskrigsveteranen Al Stephenson.



Lauren Bacall (The Big Sleep)

Som femme fatalen Vivian Rutledge.



Humphrey Bogart (The Big Sleep)

Som rappkäftade privatdetektiven Philip Marlowe.



Martha Vickers (The Big Sleep)

Som femme fatalen Carmen Sternwood.



Peter Lorre (Black Angel)

Som nattklubbsägaren och skurken Marko.



June Vincent (Black Angel)

Som Catherine Bennett som försöker rentvå sin mordmisstänkte make.



Donna Reed (It's a Wonderful Life)

Som Mary, George Baileys stora kärlek.



James Stewart (It's a Wonderful Life)

Som familjefadern George Bailey.



Orson Welles (The Stranger)

Som tysk krigsförbrytare, numera känd som professor Charles Rankin.



Andra som var med i diskussionen:

Dan Duryea (Black Angel)
Olivia de Havilland (The Dark Mirror)
George Macready (Gilda)
Alistair Sim (Green for Danger)

Thoroughbreds

Titel: Thoroughbreds
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2017
Regi: Cory Finley
I rollerna: Olivia Cooke, Anya Taylor-Joy, Paul Sparks, Anton Yelchin

Handling: Två tonårstjejer i en villaförort i Connecticut ger ny gnista till sin vänskap efter att ha växt ifrån varandra under flera års tid. I processen lär de sig att ingen av dem är som de verkar vara på ytan, och att ett mord kanske kan lösa deras problem.

Omdöme: Om jag dödar din, dödar du min... Nej, riktigt så blir inte upplägget här, men nästan. Amanda (Olivia Cooke) är en välbärgad ung tjej som precis dödat sin egen häst. När hon ska få läxhjälp av sin gamla ridkompis Lily (Anya Taylor-Joy) säger hon att hon inte känner något vad gäller incidenten, eller känslor överhuvudtaget. Hon blir inte arg, glad eller ledsen. Hon blir bara hungrig och trött. Lily känner sig aningen rädd för den oberäkneliga Amanda, men samtidigt fascinerad. Lily bestämmer sig för att börja umgås allt oftare med Amanda.



Lily verkar ha allt man kan önska sig och är en mycket duktig student. Men hon har ett problem - hennes styvfar Mark (Paul Sparks). Efter att hennes pappa gått bort har mamman gift om sig och Mark är lite av en skitstövel i Lilys ögon. Amanda märker detta per omgående och börjar ge Lily idéer om att de kanske skulle röja Mark ur vägen. Fast de kan så klart inte vara i närheten när det sker då Amanda redan är anklagad för djurplågeri medan Lily snabbt skulle bli misstänkt.



Det här är en film som börjar klart lovande där Olivia Cooke som Amanda styr och ställer inledningsvis. Efter hennes enormt övertygande prestation i Katie Says Goodbye (2016) var det föga överraskande att se henne duktig här. Lily är en mer pryd och typisk överklasstjej - till en början. För i och med Amandas vänskap kryper Lilys rätta sida fram allt mer och snart är de två på samma nivå. Ja, Lily kanske även blir värre då hon känns mer desperat medan Amanda inte bryr sig nämnvärt.



Inte alls någon tokig film det här. Olivia Cooke och Anya Taylor-Joy funkar båda bra och är roliga att se när de umgås hemma hos Lily. Men det är Paul Sparks och hans Mark som rör om i grytan lite här och där när han går rakt på sak. Uppenbarligen är han lite av ett svin och självgod, men det gör ju det hela lite roligare. Det hela är också gjort med en stil som bjuder på en del svart humor utan att för den delen vara någon komedi.



Lite synd är det att filmen inte riktigt spinner vidare på första halvan. Nu blir det inte dåligt längre in heller, men det känns som det kunde blivit något mer av det hela. Avslutningsvis ställer man sig lite frågande till den nästan experimentella musiken som inte riktigt funkar. Förmodligen ska den skapa en lite obehaglig stämning och göra en osäker, men det hade blivit effektivare med mer passande musik.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

TISDAGS DOK: Deep Water

Titel: Deep Water
Genre: Dokumentär
Land: Storbritannien
År: 2006
Regi: Louise Osmond & Jerry Rothwell

Handling: Detta är den spännande och tragiska historien om det första världsomseglingsracet år 1968. Av nio deltagare var åtta kända seglare. Donald Crowhurst däremot var en okänd man med stora ambitioner.

Omdöme: Efter att britten Francis Chichester blev den första som lyckades segla ensam runt hela jordklotet år 1966 (med ett stopp i Sydney, Australien), skapades tävlingen "Sunday Times Golden Globe Race". Tanken var att någon denna gång skulle lyckas med bedriften att ensam segla runt jordklotet utan något stopp. Startskottet gick under 1968 och den som först kom i mål vann "Golden Globe-trofén". Eftersom de tävlande inte startade samtidigt, var det mest prestigefyllda vem som skulle ha den snabbaste tiden. Vinnaren skulle få £5.000.



Ok, så världsomseglingar har man hört talas om, men inte direkt satt sig in i. Denna historia kände jag inte till, men dokumentär lyckas verkligen fånga ens intresse. Här finns så mycket intriger och spänning att man lätt kan se en spelfilm på det hela (med Eddie Marsan i rollen som huvudpersonen Donald Crowhurst). Istället har man valt att låta Colin Firth gestalta honom i The Mercy (2018).



Upplägget var som sådant att nio deltagare anmälde sig och var med i tävlingen. Av dessa kan man säga att sju var erfarna seglare medan två snarare var amatörer. En av dessa var 35-årige Donald Crowhurst som dokumentären främst väljer att fokusera på. En familjefar till fyra små barn som var lite av en drömmare med många idéer. Man väljer även att prata en del om de två favoriterna, britten Robin Knox-Johnston och fransmannen Bernard Moitessier. Lite synd att man inte tar några minuter att introducera samtliga nio deltagare för att få en klar bild över vilka de var och vilken erfarenhet de hade.



Utan att gå in på vad som sker efter starten, så kan man lugnt säga att Donald Crowhurst inte borde ha gett sig ut på denna segeltur som i bästa fall skulle hålla på i runt tio månader. Omständigheter gjorde att han kände sig tvingad att ge sig ut, trots att han varken var direkt förberedd eller hade erfarenheten (han var mest en "weekendseglare"). Han såg till att man byggde båten han använde efter hans egna ritningar och mått, med avancerad teknik etc. Men på den här tiden fanns inte GPS och annan teknologi. Det var trots allt slutet av 1960-talet. Men det var även runt den här tiden man åkte till Månen, så visst skulle man kunna segla runt jordklotet, tänkte man.



Vad händer när man ger sig ut ensam på en världsomsegling där du kommer vara isolerad från omvärlden, från mänsklig kontakt i nästan ett år? Det kan tära på psyket. Alla är inte redo för detta, i synnerhet inte någon som inte har någon erfarenhet. Dessutom var hans bygge inte direkt testat för hårda vatten. Eller åtminstone går man inte in på det här. Uppenbarligen fanns mycket som inte var direkt genomtänkt för Donald Crowhursts del. Men som sagt, omständigheter gjorde att han hade målat in sig i ett hörn...



Detta är en fascinerande dokumentär där historien är så pass stark att det nog inte hade gått att misslyckas. Som tidigare nämnts hade det nog hjälpt om dokumentären inledningsvis gått igenom de nio tävlande. Nu valde man att nästan bara berätta Donald Crowhursts historia, men flera av de andra tävlande var riktigt intressanta de med. Det gör att man kanske känner att själva historien är något vassare än dokumentären, men detta är en både bra, stark och engagerande dokumentär att se. Svag fyra till fyra.

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.8

Den 12. mann / The 12th Man

Titel: Den 12. mann / The 12th Man / Den 12:e mannen
Genre: Drama/Krig/Thriller
Land: Norge
År: 2017
Regi: Harald Zwart
I rollerna: Thomas Gullestad, Jonathan Rhys Meyers, Marie Blokhus, Mads Sjøgård Pettersen

Handling: Tromsö 1943. Tolv män på ett fiskefartyg på uppdrag att organisera sabotagegrupper längs kusten överraskas av tyska soldater. Elva män torteras och dödas, bara den tolfte lyckas fly. Barfota, genomblöt och sårad, flyr nu Jan Baalsrud ut i den nådiga nordnorska vintern med Gestapo hack i häl.

Omdöme: Det är lite synd att denna norska film inleder med slutet, att avslöja hur det gick. För de som inte vet historien om Jan Baalsrud, den 12:e mannen, hade det blivit ytterligare lite mer spännande om man låtit en få följa historien utan denna vetskap. Trots detta lyckas filmen bra, mycket tack vare en otrolig historia.



Efter att tyskar överraskat en grupp norrmän på sabotageuppdrag längs den norska kusten, lyckas endast en av de tolv komma undan. Elva av tolv är dock inte bra nog för SS-mannen Kurt Stage (Jonathan Rhys Meyers). Han har aldrig låtit någon komma undan, så varför ska han låta den 12:e mannen, Jan Baalsrud (Thomas Gullestad) komma undan nu?



Jan, skadad, frusen och jagad, har en näst intill omöjlig uppgift att hålla sig undan tyskarna som finkammar området. Han vet att hans enda chans är att ta sig över till det neutrala Sverige. Men att ta sig dit genom den isande norska vintern är ingen lätt uppgift, särskilt inte i hans skick. Som tur är för honom får han gott om hjälp av sina norska landsmän. De vet dock att om de hjälper eller skyddar honom kan det vara lika med döden om tyskarna får reda på det.



Man kan lugnt säga att Jan Baalsrud får utstå en hel del. Ja, så pass mycket att han lika gärna kunde ha strukit med många gånger om. Just som han någorlunda återhämtat sig kommer nästa motgång som skulle få de flesta att ge upp, eller dö. Men Jan verkar ha lika många liv som en katt. Han ska bara ta sig ut från Norge, kosta vad det kosta vill.



Vad filmen lyckas bra med är att förmedla Jan Baalsruds kamp, de hårda väderförhållandena och de sanslösa prövningarna han får gå igenom. Hela tiden med en stark närvarokänsla där i den norska vintern. Det norska vinterlandskapet gör sig verkligen bra och av någon anledning är det aldrig fel med nazister i andra världskrigsfilmer. Man har per automatik det onda mot det goda, men det är mer än så. En film som blir allt bättre känns det som och bjuder på gott om spänning. Välgjort helt enkelt och med rätt stämning.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

As Far As My Feet Will Carry Me

Titel: So weit die Füße tragen / As Far As My Feet Will Carry Me
Genre: Drama/Äventyr/Krig
Land: Tyskland
År: 2001
Regi: Hardy Martins
I rollerna: Bernhard Bettermann, Iris Böhm, Anatoliy Kotenyov, Michael Mendl

Handling: I slutet av andra världskriget tas den tyske soldaten Clemens Forell till fånga och skickas till ett sovjetiskt fångläger i Sibirien. Han lyckas fly och beger sig till fots mot friheten.

Omdöme: Tyske soldaten Clemens Forell (Bernhard Bettermann) lämnar i slutet av 1944 sin gravida hustru och dotter för att bege sig till östfronten. Han tillfångatas och skickas tillsammans med andra tyska krigsfångar med tåg till Sibirien. På den nordöstligaste punkten i Sibirien sätts Clemens och de övriga i straffarbete i gruvorna. Han vet att han måste försöka fly, inte minst när lägrets tyske läkare Dr. Stauffer (Michael Mendl) berättar om sina upptäckter.



Att fly genom den hårda sibiriska vintern är ingen enkel uppgift. Det krävs inte minst järnvilja och en hel del tur. Fånglägerchefen Kamenev (Anatoliy Kotenyov) tänker inte heller låta sig besegras bara så där. Han tänker göra allt för att hitta Clemens. Det blir en prestigesak för honom. Clemens vet att han är eftersökt och måste därför vara mycket försiktig med vem han får hjälp av. Under långa perioder av hans äventyr till fots kommer han dock vara helt ensam.



Denna tyska överlevnadsfilm baseras på en bästsäljare och bygger på en verklig historia, även om man misstänker att en del förstärkts och lagts till för bättre effekt. Det känns dock ganska påkostat och som en storfilm med många statister. Clemens tar sig nämligen över stora delar av Sovjetunionen, mestadels till fots men även med tåg. Han stöter på olika typer av folk, vissa som vill hjälpa honom, andra som vill annat.



Till viss del går tankarna till Dersu Uzala (1975), även om filmerna skiljer sig åt i handling. Just det där att vara ute i det vilda och enorma landet som Sovjetunionen är har de gemensamt. Det är lätt att bara tänka på landet med ett folkslag och storstäderna. Men precis som USA bjuds man på lite allt möjligt. Det gör att man får en del variation i handlingen, speciellt efter den inledande timmen när Clemens flykt börjar.



Det finns en del att gilla med den här filmen. Vad den lyckas väldigt bra med är att kännas autentisk. Så pass att man under filmens första timme under fångenskapen känner sig lite deprimerad av det man får se. Det är inte den där amerikanska modellen vad gäller fånglägerfilmer där man har ett gäng vänner som hittar på roligheter och planerar sin flykt. Nej, här är det var man för sig och en ständig kamp om överlevnad under isande förhållanden.



Efter den inledande timmen blir det bättre, fortfarande med känslan av att det är äkta, men nu med frihetskänslan som Clemens upplever. Frihet är en sak men den där osäkerheten om han ska hitta föda, hur långt han behöver ta sig, att inte frysa ihjäl och att inte bli galen blir konstanta orosmoment som inte försvinner. Filmen är och nosar på ett högre betyg, men hamnar till slut på mellan en stark trea och svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Eight Below

Titel: Eight Below
Genre: Äventyr/Drama
Land: USA
År: 2006
Regi: Frank Marshall
I rollerna: Paul Walker, Bruce Greenwood, Moon Bloodgood, Jason Biggs

Handling: Detta är historien om ett par medlemmar i en vetenskaplig expedition. Jerry Shepard och en kärv amerikansk geolog tvingas lämna sina älskade slädhundar på grund av en plötslig olycka och riskabla väderförhållande i Antarktis. Under den hårda antarktiska vintern måste hundarna ensamma kämpa för sin överlevnad i flera månader.

Omdöme: Inspirerat av (ej baserat på) en verklig historia och gjord av Disney... Som jag hade fått för mig (eller åtminstone trodde) att man skulle få se, var en man som skulle fastna i Antarktis över vintern och försöka klara sig på egen hand. En klassisk överlevnadshistoria alltså. Riktigt så blir det inte, även om man får en överlevnadshistoria.



Jerry Shepard (Paul Walker) jobbar på en vetenskaplig station i Antarktis dit forskare kommer. Jerry är som en slags guide, med uppgift att ta ut forskarna med snöfordon eller hundsläde. När forskaren Davis McClaren (Bruce Greenwood) anländer kort innan man ska packa ihop och åka hem för vintersäsongen, övertygas Jerry av sin chef att ta med Davis till ett berg för att leta efter en ovanlig meteorit. P.g.a. svaga isar tar Jerry ut sina åtta slädhundar och tillsammans med Davis beger de sig mot berget. Men när ett oväder slår till blir det en kamp på liv och död för Jerry, Davis och Jerrys älskade slädhundar.



Först och främst visar sig filmen vara en remake på den japanska filmen Nankyoku monogatari / Antarctica (1983). Hade man vetat det innan man tog sig an denna version hade man kanske valt att se det japanska originalet, utan Disneys inblandning. Det blir nämligen inte så dramatiskt och gripande så som det presenteras här. Jason Biggs i rollen som Cooper, en av Jerrys kollegor och vänner på stationen, uppför sig t.ex. ganska oproffsigt och agerar som lite av en pajas.



Det som dock gör att filmen inte riktigt lyckas fullt ut är de många (och ganska långa) scenerna där man endast följer slädhundarna. Hade det varit en dokumentär med berättarröst hade det nog kunnat funka bättre. Ja, kanske kunde man ha använt berättarröst här också för att ge det hela en lite mysigare och mer stämningsfull upplevelse.



Med det sagt är det inte någon tokig film med ett oftast vackert foto som fångar förhållandena och vinterlandskapet väl. Att överlevnadshistorien handlar om ett par slädhundar istället för människor känns dock lite trist. Åtminstone så som man valt att berätta det hela på här. För det hade säkerligen kunnat bli en ganska stark och gripande film.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

Vertical Limit

Titel: Vertical Limit
Genre: Action/Äventyr/Thriller
Land: USA/Tyskland
År: 2000
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Chris O'Donnell, Bill Paxton, Scott Glenn, Izabella Scorupco

Handling: Peter Garrett är en ung och ambitiös bergsklättrare som dragit sig tillbaka från den riskfyllda sporten efter en tragisk klättringsolycka där han och hans syster såg sin pappa dö. Han har inte haft mycket kontakt med sin syster sedan dess. Tre år efter olyckan måste han ge sig in i bergsklättringen igen, då hans syster och delar av hennes team sitter fast på K2, världens näst högsta berg. Det blir en hård kamp mot elementen och klockan.

Omdöme: Mellan de två Bond-filmerna GoldenEye (1995) och Casino Royale (2006) gjorde Martin Campbell denna bergsklättringsfilm. Med gott om action, en del spänning och även ett överlevnadstema kan man mycket väl förstå varför detta manus från början var tänkt som uppföljare till Cliffhanger (1993).



Fotografen och f.d. bergsklättraren Peter Garrett (Chris O'Donnell) är i trakterna på ett uppdrag när han får reda på att hans syster Annie (Robin Tunney), en av de främsta kvinnliga bergsklättrarna, ska spela in en dokumentär på K2 med miljonären och äventyraren Elliot Vaughn (Bill Paxton). Han beger sig dit och snart börjar det gå snett när tre klättrare fastnar på hög höjd. Peter måste samla ihop ett team för ett räddningsuppdrag. Eftersom tiden är knapp väljer man att försöka få med den rutinerade räven Montgomery Wick (Scott Glenn) som är den som bestigit berget snabbast.



Man märker att Martin Campbell känner sig bekväm med actioninslagen i filmen då det både blir gott om dessa och de allt som oftast funkar bra. Däremot är det lite si och så med realismen och stundtals blir det riktigt överdrivet. Men det får man liksom ta, man är förberedd på det. Värre hade det varit om man förväntade sig en renodlat realistisk bergsklättrarfilm.



Vad gäller skådespelarna får man en lite blandad skara ansikten. Vissa veteraner som Bill Paxton och Scott Glenn ger exakt vad man kan förvänta sig. Hade gärna velat se Scott Glenn få en större roll, men då hade filmen behövt ha ett lite annat fokus. Vad gäller de yngre förmågorna är gamle Batman-skådisen (som Robin) Chris O'Donnell en av två syskon tillsammans med Robin Tunney. Båda är lite trista och intetsägande får man säga. Izabella Scorupco plockades med från GoldenEye (1995) och funkar något bättre här, även om hon också kunde ha ersatts. Roligast blir en ung Ben Mendelsohn i rollen som en av två australiensiska bröder.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.9

Red Planet

Titel: Red Planet
Genre: Sci-Fi/Action/Thriller
Land: USA/Australien
År: 2000
Regi: Antony Hoffman
I rollerna: Val Kilmer, Carrie-Anne Moss, Tom Sizemore, Terence Stamp, Simon Baker, Benjamin Bratt

Handling: Planeten Jorden är inte längre någon säker boplats. Människan måste planera för ett nytt boende - i rymden. Under den första bemannade rymdfärden till planeten Mars går allt inte riktigt som planerat. Den livsviktiga utrustningen fungerar plötsligt inte längre som den ska och några astronauter tvingas att kämpa för att överleva på den mystiska och av människan outforskade röda planeten.

Omdöme: Året är 2056 och den röda planeten, Mars, kan vara människans sista hopp. Jorden har nämligen förorenats och överbefolkats till den grad att tiden börjar bli knapp. Man har förberett med att skicka upp alger för att försöka skapa syre på Mars. Detta är den första bemannade expeditionen som skickas dit för att utforska planeten. Givetvis går allt inte som planerat. Långt därifrån...



Samma år som denna kom kom det en annan Mars-film, nämligen den Brian De Palma-regisserade Mission to Mars (2000). Det är därför lätt att blanda ihop de två lite grann. Denna var den jag inte kom ihåg så mycket från och fått för mig skulle vara ganska usel. Men det är något med rymdfilmer som lockar så även om de inte alltid är strålande finns där något som gör att de kan bli värda en titt.



Med de gamla Heat (1995)-skådespelarna Val Kilmer och Tom Sizemore (som lär ha hamnat i bråk under inspelningen och ha avskytt varandra) och The Matrix (1999)-skådespelerskan Carrie Anne-Moss i spetsen, får man hälften av de som ses i sexmannabesättningen. De övriga är den brittiska veteranen Terence Stamp och de två yngre förmågorna Simon Baker och Benjamin Bratt. Kanske inte A-list skådisar, men det gör inte så mycket.



Själva filmen, regisserad av den Sydafrika-födde Antony Hoffman (mest känd för reklamfilmer), är inte så tokigt gjord. Effekterna funkar för det mesta bra och fotot likaså där det mesta spelades in i öknen i Jordanien och i Australien. Filmen blev ingen succé vilket ledde till att Antony Hoffman inte gjort någon annan långfilm. Men direkt dålig är den inte. Den må inte bli så jättespännande, men den bjuder på en grupp astronauter som blir strandsatta på Mars och måste försöka överleva på denna mystiska planet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7