The Reincarnation of Peter Proud

Titel: The Reincarnation of Peter Proud / Våld i natten / Mannen som levde två gånger
Genre: Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1975
Regi: J. Lee Thompson
I rollerna: Michael Sarrazin, Jennifer O'Neill, Margot Kidder, Paul Hecht

Handling: När läraren Peter Proud börjar se fragment från ett tidigare liv som innefattar ett mord, dras han till en plats han aldrig förr varit på men som är oroväckande bekant...

Omdöme: Det är svårt att säga exakt vad som lockade med denna film, men hade haft ögonen på den en längre tid. Kanske var det för att det kunde vara en gömd pärla. Kanske var det efter att ha sett den trevliga The Groundstar Conspiracy (1972) med huvudrollsinnehavaren Michael Sarrazin som fick mig att få upp ögonen för denna. Eller så var det regissören J. Lee Thompson som gjorde The Guns of Navarone (1961) och Cape Fear (1962) innan han hade ett fruktbart samarbete med Charles Bronson under 70- och 80-talet med hela nio filmer.



Peter Proud (Michael Sarrazin) är professor och lärare på college. Men på senare tid har han haft återkommande mardrömmar om samma händelser. Han ser en man som är ute och simmar på natten bli dödad av en kvinna. Han ser även hur samma man har flera älskarinnor och kör runt i en ovanlig lyxbil från 1930-talet. Peter tar hjälp av en kollega på samma college som forskar om drömmar och hypnos. Frågan är dock om det bara är mardrömmar eller om Peter faktiskt återupplever verkliga händelser från ett tidigare liv som inträffade på 1940-talet?



Ska man vara ärlig är väl inte grundstoryn så där jättebra då det handlar om reinkarnation. Det känns helt enkelt lite flummigt. Fast det betyder inte att man inte kan bjudas på ett trevligt mysterium och lite spänning av det hela. Peter har lyckats lokalisera var det han sett i sina drömmar utspelat sig - i Massachusetts. Istället för att kontakta någon historiker eller expert för att ta reda på exakt var platserna är, beslutar han sig för att hyra en bil och glida runt från stad till stad.



Det blir minst sagt långdraget och segt att följa Peter i sin jakt på att hitta platserna där hans drömmar ägt rum. Detta hade man kunnat göra något bättre av. När mysteriet börjar klarna med platserna kan filmen äntligen ta lite mer fart när han får reda på att ett mord faktiskt ägt rum vid en sjö där man inte fann mördaren. Han lokaliserar även mannens fru Marcia (Margot Kidder) och dotter Ann (Jennifer O'Neill) som han blir involverad med.



Tyvärr blir väl inte det här så jättebra. Den presenteras på sina håll som en skräckfilm, men det är det inte direkt tal om. Istället kan man säga att det är ett mysterium med en del thriller-inslag. Michael Sarrazin och Jennifer O'Neill funkar ok, men Margot Kidder och inte minst Cornelia Sharpe i rollen som Peters flickvän Nora är svaga. Filmen har förvisso ett bra slut, det får man säga. Men det hjälper inte helheten som blir alldeles för trist. Hade varit bättre om mysteriet bjudit på fler överraskningar. Som det är nu vet man redan det mesta. Intressantast blir Peters relation med Ann, som ju kan vara hans dotter...

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

The Quiller Memorandum

Titel: The Quiller Memorandum / Quiller - vårt ess i Berlin
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1966
Regi: Michael Anderson
I rollerna: George Segal, Alec Guinness, Max von Sydow, Senta Berger

Handling: Två brittiska agenter mördas av en mystisk nazistisk organisation i västra Berlin. British Secret Service skickar agent Quiller att undersöka fallet. Snart konfronteras Quiller med nazistorganisationens ledare "Oktober".

Omdöme: Mitt under det kalla kriget och framgångarna med James Bond - det är inte så konstigt att det kom en rad spionfilmer som dessa. Även om denna har en sak gemensamt med Bond-filmerna, vilken stavas John Barry som gjorde musiken (ok, men inte lika framstående här), så skiljer sig filmerna åt en hel del. Här har man inga spionprylar eller en massa besök på olika exotiska platser. Här är det mer nedtonat och skådeplatsen är Berlin, närmare bestämt Västberlin.



Brittiska underrättelsetjänsten MI6 kallar in agenten Quiller (George Segal) som främst opererar i Mellanöstern och Europa. Två av deras agenter har mördats när de jobbat på att försöka lokalisera och identifiera en nazistorganisation i Västberlin. Pol (Alec Guinness) är Quillers kontaktperson i Berlin som informerar honom om läget. Quiller börjar snart gräva i fallet och drar åt sig så mycket uppmärksamhet som möjligt i hopp om att röka ut organisationen eller få reda på smaskig information av någon.



Quiller, som inte är den smartaste agenten och tar en rad konstiga beslut, kommer till slut i kontakt med organisationen som vill ta ett snack med honom. Ledda av den ondskefulle ledaren kallad Oktober (Max von Sydow) får Quiller mer än han räknat med. Samtidigt har Quiller, precis som Bond, svårt att behålla byxorna på när han träffar lärarinnan Inge Lindt (Senta Berger) som kan sitta på viktig information. Fast det verkar inte vara på hans agenda då han endast verkar vilja få henne i säng från allra första stund. Hans uppträdande skulle kunna liknas vid en stalker och sexgalning, men Inge verkar finna honom charmig...



Roligast blir det när vi träffar en blonderad Max von Sydow som är en kopia av en ung Boris Becker, den tyske tennisspelaren. Det blir därför svårt att ta honom på fullaste allvar då man har svårt att hålla sig för skratt varje gång han är med. Alec Guinness är annars bäst, som vanligt bör sägas. Han var verkligen en klasskådespelare och de få scener han är med i dominerar han totalt. Senta Berger var en trevlig bekantskap, även om jag hade sett henne i något tidigare utan att ha lagt henne på minnet.



George Segal som Quiller funkar väl inte så jättebra om man ska vara ärlig. Inte helt säker på varför den brittiska underrättelsetjänsten har en amerikan som agent, men det kanske spelar mindre roll. Segal och karaktären håller inte riktigt måttet, den saken är säker. Quiller bär t.ex. inte ens vapen, så han får försöka prata sina fiender till döds. Har annars sett Segal spela bra i en del, så det är något förvånande att se honom så uddlös här. Kan vara manusets och regissörens fel.



Filmen bygger på en hyllad bok av Trevor Dudley Smith som släpptes bara året innan. Totalt blev det 19 böcker om Quiller, men detta blev den enda filmen. Tyvärr lär manusförfattaren Harold Pinter ha ändrat på historiens fokus. Från att vara en spionthriller till att lägga mer fokus på den mänskliga aspekten. Varför gör man så med en sån här typ av historia? Man vill ju ha fart och fläkt, eller åtminstone spänning och mystik när man har en spion- eller agent-film. Helt klart en miss på något som kunde blivit något. Dock ett plus att filmen är inspelad på plats i Västberlin.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

Special Delivery

Titel: Special Delivery / Dangerous Break / Blåst på 100.000 dollar$
Genre: Kriminalare/Komedi
Land: USA
År: 1976
Regi: Paul Wendkos
I rollerna: Bo Svenson, Cybill Shepherd, Michael C. Gwynne, Jeff Goldblum

Handling: Murdock och hans tre vänner från Vietnamkriget rånar en bank. Rånet lyckas och flykten går via hustaken i Los Angeles. Men sen går något snett. Murdock lyckas undfly genom att dumpa bytet i en brevlådebox. Senare märker han dock att för att få tag på bytet måste han vänta tills brevbäraren gör sin rutt, eftersom boxen är låst. Vad han dessutom kommer att upptäcka är att det finns andra som iakttar honom, varav några vill komma åt bytet.

Omdöme: Med något funkiga och småsköna toner av Lalo Schifrin, som bl.a. gjorde musiken till Dirty Harry (1971) och klassiska TV-serien Mission: Impossible, inleder filmen med att fyra män rånar en bank. De fyra männen är också vänner från Vietnamkriget. Deras plan är att fly över hustaken och det mesta går som planerat. Men sen går det snabbt utför och Murdock (Bo Svenson) måste dumpa väskan med bytet i en brevlådebox när han blir jagad.



Murdock håller sig undan ett tag innan han återvänder till postlådan för att försöka få ut sin väska. Men han upptäcker att det inte är lika lätt att få ut den som det var att trycka in den. Tömningen sker senare på kvällen, så planen är att stanna i området och hålla koll på postlådan. Han får snart problem med några lokala ligister som vill ge igen för att han läxar upp dem. Som om det inte vore nog visar det sig att två personer sett honom dumpa väskan i postlådan. Den ena är Graff (Michael C. Gwynne) som jobbar på en bar i närheten. Han säljer droger vid sidan om och använder dem även själv. Den andra är amatörkonstnärinnan Mary Jane (Cybill Shepherd) som bor i närheten och har utsikt över korsningen där postlådan finns.



Innan Dolph Lundgren gjorde sig ett namn i Hollywood hade vi Bo Svenson. Denna storväxte man hade sin storhetsperiod under 70-talet och medverkade i en rad actionfilmer med blandat resultat. Vid sin sida har han en ung Cybill Shepherd som började bli ett namn i Hollywood. Här spelar hon en slags Goldie Hawn-roll och filmen har en liknande ton som de sköna filmerna $ / Dollars (1971) och Foul Play (1978).



Vid sidan av de två huvudpersonerna är det två som måste nämnas och som sticker ut. Först är det Michael C. Gwynne som pundaren Graff. Han är som en blandning mellan Steve Buscemi och James Woods och passar mycket bra. Han spelar liksom nervös hela tiden, men ändå under kontroll och cool. Tyvärr försvinner han emellanåt och hade gott fått vara med mer. Den andra är Jeff Goldblum som bara två år tidigare hade gjort långfilmsdebut när han spelade sliskig våldtäktsman i Death Wish (1974). Här spelar han i princip samma roll igen, förutom att han också kör motorcykel och är iklädd skinnmössa som gamla flygare hade och långa stövlar upp till knäna som gör att han inte ser klok ut.



Det är en allvarlig kriminalhistoria blandat med humor i form av huvudpersonerna. Skurkarna är dock hårda och tuffa. Folk dör och oskyldiga råkar illa ut. Med andra ord inte någon renodlad komedi. Gillar den blandningen då man både känner av allvaret samtidigt som det bjuds på god underhållning och en del humor. Man får helt enkelt precis vad man känner för med en sån här film, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

The Brotherhood of the Bell

Titel: The Brotherhood of the Bell
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 1970
Regi: Paul Wendkos
I rollerna: Glenn Ford, Rosemary Forsyth, Dean Jagger, William Conrad

Handling: När Andrew Patterson studerade på college gick han med i en mystisk förening kallad "The Brotherhood of the Bell". Nu när han blivit en framgångsrik professor får han sitt liv upp- och nervänt när han får reda på att föreningen hållit koll på honom och förväntar sig tjänster av honom i den privata sektorn. När han upptäcker att "The Brotherhood of the Bell" är för mäktig att avslöja genom konventionella metoder, bestämmer han sig för att försöka sätta dit dem på egen hand.

Omdöme: Detta är en "gammal goding" som man länge haft ögonen på men som varit svår att få tag på. Med det intressanta upplägget att en hemlig förening kallad "The Brotherhood of the Bell" använder sina kontakter på högt uppsatta positioner till maktstyre, vankas en klassisk konspirationshistoria. Exakt vad föreningen går ut på blir snart tydlig. När du en gång går med kommer du alltid få den hjälp du behöver (även utan att veta om det). Men en dag kan du bli ombedd att utföra en tjänst och då får du inte tacka nej, vad det än är.



Denna TV-film har utan tvekan grunden att göra det här till en riktigt tät och bra liten film. Det skadar inte att ha rutinerade skådespelare, inte minst Glenn Ford i spetsen. Han är professor Andrew Patterson och gick med i "The Brotherhood of the Bell" för 22 år sedan när han pluggade på St. George. Nu väljer man in en ny medlem, en ung kille som går på St. George. De övriga männen är äldre herrar som varit medlemmar i många år. De är endast fyra vid invigningsceremonin, men det kan liknas vid en sekt då de samlas runt den stora kyrkklockan. En tradition som sträcker sig över 200 år tillbaka i tiden.



När Andrew, eller Andy som han kallas, för första gången blir ombedd att utföra en tjänst åt föreningen, blir det startskottet på en enda lång mardröm. Andy vet att om han inte genomför uppdraget kommer det betyda stora problem då han bryter mot löftet och reglerna. Men han kan inte hålla tyst om det hela och beslutar sig för att berätta för sin fru Vivian (Rosemary Forsyth) och hennes svärfar, den rike och mäktige Harry Masters (Maurice Evans). Det skulle han inte ha gjort för nu får föreningen reda på allt och det är nu Andy börjar förstå hur mäktiga de verkligen är.



När det hela inleds får man en känsla av att det här skulle göra sig riktigt bra som en remake, med lite högre budget och en uppdatering av det mesta. Eftersom filmen visar sig inte kunna leva upp till vad grundstoryn lovar, blir man lätt lite besviken. Det är nämligen synd när man har en konspirationshistoria som denna som har det viktigaste på plats - en bra idé - men som inte lyckas leverera så mycket mer än så. Därför känns det som en nyversion skulle kunna funka mycket bra. Fast då gäller det att göra det hela så mörkt som möjligt och gärna låta en följa föreningen/organisationen lite mer än nu. För här blir det mest att följa Andy som försöker förstå vad det är som händer och hur han ska få folk att tro på honom. Inte så dumt trots allt och kul att ha sett.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

Universal Soldier

Titel: Universal Soldier
Genre: Action/Sci-Fi
Land: USA
År: 1992
Regi: Roland Emmerich
I rollerna: Jean-Claude Van Damme, Dolph Lundgren, Ally Walker, Jerry Orbach

Handling: Året är 1969. Platsen är Vietnam. Sergeant Andrew Scott ger Luc i uppdrag att döda två oskyldiga vietnameser, men han vägrar. Då bestämmer sig Andrew för att själv verkställa morden. Nevadaöknen. Nutid. Militären håller på med ett hemligt projekt - att skapa den perfekta soldaten. De väcker upp döda före detta marinkårssoldater och designar dem till stridsmaskiner.

Omdöme: Vissa filmer ser man en gång och det kan räcka så då man minns dem väl långt senare. Andra kan man se om utan att komma ihåg särskilt mycket. Det spelar ingen roll om de är bra eller inte. Denna faller inom en kategori 90-talsfilmer som det kom en del av. Actionfilmer som är relativt harmlösa, varken värdelösa eller särskilt bra. Sådana man kan se som tidsfördriv när man känner för det.



Efter den introducerande inledningen i Vietnam förflyttar vi oss runt 25 år framåt i tiden. Ett gäng stupade soldater har förts tillbaka till liv genom ett hemligt militärt experiment som leder till Universal Soldiers - ett elitförband som styrs med hjälp av ett medicinskt team och en ansvarig militär som ger order. Men det börjar knaka i fogarna när Luc (Jean-Claude Van Damme) och Scott (Dolph Lundgren) får tillbaka minnesfragment från sin tid i Vietnam. De var bittra fiender och nu återupptar de sitt lilla personliga krig som går ut över resten av gruppen och Universal Soldier-projektet.



Det hela kan ses som en blandning mellan The Terminator (1984) och Robocop (1987), fast något av en fattigmansversion av de två. Har man Jean-Claude Van Damme och Dolph Lundgren kan man inte förvänta sig så mycket mer, men lite underhållning för stunden behöver inte vara helt fel. Vid sidan av Van Damme och Lundgren ses Ally Walker som nyhetsreportern Veronica som dras in i hetluften. Hon känns tyvärr mest gnällig och något av en comic relief, utan att vara särskilt rolig.



Jean-Claude Van Damme som god och Dolph Lundgren som ond ger ungefär vad man kan förvänta sig av de båda. Inga strålande prestationer, men en del action och slagsmål bjuds man allt på. Van Damme visar upp sina hoppsparkar (och givetvis ska han visa upp sig med bar rumpa som han ofta gjorde på den här tiden) medan Lundgren får spela elak och är ganska rolig som sådan. Action för stunden, men utan så mycket charm, finess eller någon vidare story för den delen.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

Rampage

Titel: Rampage
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: USA
År: 2018
Regi: Brad Peyton
I rollerna: Dwayne Johnson, Naomie Harris, Jeffrey Dean Morgan, Malin Akerman

Handling: Primatologen Davis Okoye håller människor på avstånd, men formar en speciell vänskap med den intelligenta gorillan George. Ett vetenskapligt projekt går snett och förvandlar den snälla apan till ett galet monster. Och det finns fler. När USA är i fara, försöker Davis hitta ett botemedel och förhindra en global katastrof.

Omdöme: Även om filmen delar namn med den småtrevliga Uwe Boll-regisserade Rampage (2009), slutar likheterna där. Denna film baseras på ett spel och som sådan får man ta den lite för vad den är. Åtminstone får man Dwayne Johnson (eller "The Rock" som är ett mer passande namn) i huvudrollen som ger filmen lite humor och självdistans den så väl behöver.



Davis Okoye (Dwayne Johnson) jobbar på San Diegos zoo där han är ansvarig för gorillorna, i synnerhet sin favorit George som är en ovanlig albinogorilla. Davis och George skojar ofta med varandra och kommunicerar via teckenspråk. När så en olycka sker uppe på en rymdstation där man experimenterar med genmanipulation på djur, drabbas Jorden när ett par av proverna kraschar ner på Jorden. Gorillan George, en varg och en krokodil drabbas och förvandlas till aggressiva monster som snabbt växer till Godzilla-liknande skapelser som börjar terrorisera storstaden Chicago.



Det går inte att komma ifrån att Dwayne Johnson funkar ganska bra i blockbusters som dessa. Han funkade t.ex. i Baywatch (2017) och gav den lagom humor och självdistans precis som han gör här. Annars finns det väl inte så mycket att hurra över med denna film. Effekterna är ok, men inte tillräckligt bra för att man ska bli indragen i förstörelsen av Chicago. Eller för den delen bli imponerad av jättemonstren som kunde varit bättre gjorda. Men främst känns det som något av en katastroffilm utan så mycket handling. Med tanke på att det bygger på ett spel blir man föga förvånad över detta, men något mer tycker man att de kunde ha bjudit på när allt är sagt och gjort.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 6.4

Polis polis potatismos

Titel: Polis polis potatismos / Murder at the Savoy
Genre: Kriminaldrama/Mysterium
Land: Sverige/Tyskland
År: 1993
Regi: Per Berglund
I rollerna: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Arthur Brauss

Handling: En känd industriman mördas till synes utan anledning på Hotell Savoy i Malmö. Utredningen är komplicerad och man tillkallar kommissarie Beck från Stockholm. Misstankarna leder till personer som är inblandade i illegala vapenaffärer.

Omdöme: I denna Beck-film sker ett mord på en industriman inför flera vittnen på hotellet Savoy i Malmö. Trots en massa vittnen är det svårt att få en bra beskrivning på skytten. Då flera av vittnena arbetade på den mördades företag, misstänker polisen att de kan veta mer än vad de är villiga att säga. Från högre ort beordras Martin Beck (Gösta Ekman) från Stockholm ner till Malmö för att hjälpa till med fallet.



Det är lite kul att Martin Beck är lite före sin tid när en poliskollega säger att Malmö inte är Chicago och Beck svarar "inte än". Nej, Beck kan strosa runt ganska fritt i Malmö när han tar sig runt till diverse vittnen och platser för att försöka komma närmare vem som var skytten. Hemma i Stockholm får Gunvald Larsson (Rolf Lassgård) och Lennart Kollberg (Kjell Bergqvist) sköta en del av utredningen.




Filmens bästa och roligaste scen kommer när Gunvald plockar in två patrullerande poliser som tabbat sig. Det är också denna scen filmens titel syftar på. Lassgård är verkligen skön i rollen och även om han är otrevlig är det charmigt och inte irriterande jobbigt som det senare kunde bli med Michael Persbrandt i rollen.



Vad gäller själva mordgåtan så är den lite trist kan jag tycka. Eftersom det finns en massa vittnen känns det inte som ett direkt mysterium. Å andra sidan blir det ett mysterium då ingen kan peka ut honom och man väljer att inte visa mördaren som man annars ofta gjorde i flera av de andra sex Beck-filmerna med Gösta Ekman. Om man t.ex. jämför med Mannen på balkongen (1993) så kändes den mysigare än denna som inte riktigt når upp till den nivån. Samtidigt är den inte sämst av de sex filmerna utan mer en mellanfilm. Just det, kul att se Arthur Brauss i en biroll som Hoffman. En favorit från gamla godingen $ / Dollars (1971).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.8

Mannen på balkongen

Titel: Mannen på balkongen
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Sverige/Tyskland
År: 1993
Regi: Daniel Alfredson
I rollerna: Gösta Ekman, Kjell Bergqvist, Rolf Lassgård, Michael Kausch

Handling: I Stockholm under sommaren hittas en tioårig flicka sexmördad i en park. Samtidigt inträffar ett rån och misshandel av en äldre kvinna i samma park, samma kväll. Kommissarie Beck och hans kollegor får hand om fallet. Kort därefter inträffar ett nytt flickmord. Massmedia piskar upp stämningen och polischef Malm är desperat, vilket sätter ytterligare press på Beck och hans mannar.

Omdöme: Jag gillar Gösta Ekman som Martin Beck. Det är liksom så självklart och enkelt. Han har en lugn och trygg stil som passar mycket bra för rollen. Detta var en av sex Beck-filmer som gjordes med Gösta Ekman under 90-talet. Vid sidan av honom ses bl.a. Rolf Lassgård som Gunvald Larsson och Kjell Bergqvist som Lennart Kollberg.



Det är sommar i Stockholm och många barn är ute och leker. Det gör det enkelt för en sexgalning som är ute efter småflickor. Det första överfallet sker i en park i centrala Stockholm. Flickan hittas död i ett buskage. Vad som gör det extra intressant för polisen är att man kan ha ett vittne som kan ha sett mördaren. Det har nämligen begåtts ett brutalt överfallsrån i samma park vid samma tid den kvällen. Som om det inte vore nog har en farlig våldsbrottsling flytt från anstalten han satt på och tros vara i Stockholmsområdet.



En gemytlig stämning målas upp med hjälp av musiken, sommarvädret och bilderna över Stockholm. Tempot är lite lagom långsamt, utan att bli trist. Man får nämligen en chans att följa poliserna, inte minst Beck och Kollberg i deras vardag. De påverkas av det inträffade med flickmordet, inte minst Kollberg som själv är småbarnsförälder och väntar tillökning med sin fru. Vem mördaren och vittnet i parken är får man se tidigt, så något mysterium blir det inte att tala om. Men det funkar bra ändå.



Det är väl en del småsaker som funkar mindre bra, som t.ex. tyskan Grassman som hjälper polisen med att skapa en gärningsmannaprofil. Den biten kunde man ha skött bättre, även om informationen hon kommer med är ganska förnuftig, om än lite spekulativ. Man märker dock att våra poliser helst vill sköta utredningen på sitt sätt, inte minst Gunvald Larsson som är från den gamla skolan.



Regissören Daniel Alfredson gjorde för övrigt regidebut med en annan Beck-film i Roseanna (1993) som inte heller är så dum, och så denna. Senare skulle han göra den andra och tredje delen i Millennium-trilogin, närmare bestämt Flickan som lekte med elden (2009) och Luftslottet som sprängdes (2009). Dugliga svenska kriminalfilmer.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1

Eiðurinn / The Oath

Titel: Eiðurinn / The Oath
Genre: Kriminalare/Drama/Thriller
Land: Island
År: 2016
Regi: Baltasar Kormákur
I rollerna: Baltasar Kormákur, Hera Hilmar, Gísli Örn Garðarsson, Margrét Bjarnadóttir

Handling: Läkaren Finnurs dotter Anna har blivit ihop med knarklangaren Óttar. När Óttars kriminella handlingar blir ett hot mot Annas och övriga familjens säkerhet tar Finnur saken i egna händer.

Omdöme: Finnur (Baltasar Kormákur) bor flott med sin fru och yngsta dotter. Han är hjärtkirurg och har det gott ställt på Island. Hans äldsta dotter Anna (Hera Hilmar) har en egen lägenhet som Finnur betalar under tiden hon studerar. Men hon har hoppat av studierna efter att ha träffat den något äldre Óttar (Gísli Örn Garðarsson) som är inblandad i kriminell verksamhet.



Anna är upp över öronen förälskad i Óttar och då hon är myndig har pappa Finnur inte så mycket att säga till om, mer än att försöka tala sin dotter till rätta. Men då Anna tar droger är det inte mycket som hjälper. Finnur tänker dock inte bara släppa greppet om sin dotter, sin ögonsten. Snart har han börjat fundera över vad som behöver göras och planera hur han ska kunna få tillbaka sin dotter innan hon är förlorad.



Baltasar Kormákur upptäckte jag nog första gången när han spelade huvudrollen i smugglarthrillern Reykjavik-Rotterdam (2008). Han regisserade sedan dess amerikanska remake Contraband (2012) innan han bl.a. gjorde 2 Guns (2013) och sin bästa film Everest (2015). Här var det dags för honom att både regissera och spela huvudrollen. Hans första roll sedan Reykjavik-Rotterdam (2008) för övrigt.



Det roliga med Baltasar Kormákur i rollen som Finnur är att han är slående lik Colin Farrell, inte minst i The Killing of a Sacred Deer (2017) där han för övrigt också spelar en läkare. Baltasar Kormákur funkar bra i huvudrollen som hjärtkirurgen som älskar att cykla på det kylslagna Island samtidigt som han smider planer för sin dotters pojkvän.



Detta kan man säga är en slags thriller som faller lite i samma kategori som Death Wish- och Taken-filmerna. En far som vill skydda och hämnas sin dotter. Det är inget direkt nytt man bjuds på med andra ord, men det betyder inte att det inte kan vara sevärt för stunden. Eftersom Finnur normalt sett är en respekterad och laglydig läkare och familjefar, är det inte så konstigt att allt inte går enligt planerna och att han måste improvisera på sina håll. Det ger en del vändningar och något oväntade situationer under filmens gång. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5