Jurassic World: Fallen Kingdom

Titel: Jurassic World: Fallen Kingdom
Genre: Action/Äventyr/Sci-Fi
Land: USA
År: 2018
Regi: J.A. Bayona
I rollerna: Chris Pratt, Bryce Dallas Howard, Rafe Spall, James Cromwell, Ted Levine, Toby Jones, Jeff Goldblum, Geraldine Chaplin

Handling: Tre år efter stängningen av parken Jurassic World vaknar en inaktiv vulkan till liv och hotar att utplåna allt liv på Isla Nubar. Owen och Claire återvänder till ön för att rädda de dinosaurier som lämnats kvar. Men under ytan hotar något som kan påverka hela planetens framtid.

Omdöme: Personligen är man inget jättefan av Jurassic Park (1993) och dess filmer, men visst är originalet lite kul. Som så ofta förr (och inte sista gången) passar Hollywood på att pumpa ut så många filmer man kan för att mjölka ut kassakon. När Jurassic World (2015) kom var det en nystart som gav en ny generation sin "dinosaurie-kick". Det hade gott räckt med den då denna både kändes och visade sig vara helt onödig.



Chris Pratt och Bryce Dallas Howard repriserar sina roller från den föregående filmen och känns inte direkt som några stjärnor som klarar av att bära en film. Än värre är det med deras två sidekicks i form av de unga förmågorna Daniella Pineda som doktor Zia Rodriguez och Justice Smith som datageniet Franklin Webb. De ska agera som någon form av comic relief men blir bara störningsmoment man önskar ska bli dinosaurie-föda, och det per omgående. Man undrar varför Hollywood inte kan överraska oss en gång och ge oss det oväntade.



Veteranen James Cromwell och gamla favoriten "Buffalo Bill" från The Silence of the Lambs (1991), Ted Levine är givetvis stabila och trevliga att se i sina biroller. Den som annars lite överraskande blir den man känner mest sympatier med är lilla Maisie spelad av nykomlingen Isabella Sermon. Hon känns mest mänsklig av dem alla.



Annars är det gott om dinosaurier av olika slag och "våra" hjältar ränner runt och försöker rädda världen med mannen som talar med dinosaurier, Owen (Pratt) och dinosaurieaktivisten Claire (Howard) i spetsen. Visst är det relativt välgjort, men nästan helt utan själ. Man bryr sig inte hur det ska gå och man vet att ingen av de "goda" kommer stryka med. Bästa scenen kan därför vara inledningssekvensen med helikoptern. Det säger ganska mycket...

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.5

Mission: Impossible - Fallout

Titel: Mission: Impossible - Fallout
Genre: Action/Thriller/Äventyr
Land: USA
År: 2018
Regi: Christopher McQuarrie
I rollerna: Tom Cruise, Henry Cavill, Rebecca Ferguson, Sean Harris, Ving Rhames, Simon Pegg, Alec Baldwin, Michelle Monaghan

Handling: Även de bästa avsikter kan komma att jaga dig. Ethan Hunt och hans IMF-team hamnar tillsammans med några allierade i en tävling mot tiden efter ett misslyckat uppdrag.

Omdöme: När realismen är nästan lika med noll, är det skönt att kunna kompensera det med ett högt underhållningsvärde. Det är exakt vad man får med denna den sjätte installationen i Mission: Impossible-serien. Tom Cruise och hans Ethan Hunt har börjat bli något av en James Bond. Båda serierna försöker konkurrera med dagens superhjältefilmer och känner sig tvingade att tänja på gränserna. Det är då svårt att hålla realismen på en hyfsad nivå, vilket t.ex. Jason Bourne-filmerna lyckas något bättre med.



Till stor del har man gjort en fortsättning på den föregående filmen Mission: Impossible - Rogue Nation (2015). Tillbaka är brittiska agenten Ilsa Faust (Rebecca Ferguson) och skurken Solomon Lane (Sean Harris), men även regissören Christopher McQuarrie. Han har dragit på för fulla muggar och gett oss en speltid på skapliga 147 minuter.



Efter att Ethan Hunt (Tom Cruise) och hans team tabbat sig, hamnar tre kärnvapenbomber i fel händer. De måste nu försöka återta dessa och klockan tickar. CIA tänker inte låta Hunt tabba sig igen och skickar sin toppagent Walker (Henry Cavill) med honom på uppdraget. På vägen stöter de på Ilsa Faust (Rebecca Ferguson) och Solomon Lane (Sean Harris). Äventyret och spelet kan börja.



Det är lite kul att det kändes som Tom Cruise hade tappat och såg sliten ut på den fjärde filmen Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011). Men han (och filmen) kändes fräschare igen på Mission: Impossible - Rogue Nation (2015) och likaså i denna. Han levererar precis vad man kan önska sig. Han springer t.ex. som aldrig förr och tar i så det knakar.



Vad gäller övriga funkar Henry Cavill som mustaschprydde Walker helt ok som Ethan Hunts sidekick och mer därtill. Däremot är väl varken Rebecca Ferguson eller Sean Harris lika framstående som de var i den förra filmen. Mycket tack vare att de inte har lika mycket att jobba med här. I mångt och mycket kan man säga att det är Walker som blir den intressantaste karaktären som får mest att jobba med, vid sidan av Ethan Hunt då.



En sak är säker och det är att man får en hel del action och en fartfylld film trots en speltid på nästan 2.30. Visst är det som tidigare nämnts inte särskilt realistiskt och man slänger in en hel del twists. Det handlar trots allt till stor del om själva spelet. Att kunna lura genom illusioner och tricks. Det är vad filmerna (och serierna innan dess) alltid gjort. Så man får givetvis ta det för vad det är. Men till viss del blir det nästan för mycket. Det är nära superhjältevarning på inte minst Ethan Hunt. Fast när man är medveten om detta blir det mest att luta sig tillbaka, spänna fast säkerhetsbältet och låta sig underhållas. Det lyckas filmen bra med. Kanske inte lika bra som Mission: Impossible - Rogue Nation (2015), men klart bättre än de två svagaste korten i M:I-serien i Mission: Impossible II (2000) och Mission: Impossible - Ghost Protocol (2011).

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.5

---


Om IMAX-visningen: Alltid trevligt med IMAX. Men 3D, det är inte min grej. Speciellt inte på en sån här film. Det är några enstaka scener som bjuder på 3D under de 147 minuterna, men de tillför ingenting. Snarare blir det så att det påverkar filmupplevelsen negativt och distanserar en från att känna att man är inne i vad som sker i filmen. Känns verkligen bara som ett sätt att mjölka ut ytterligare pengar.

Annars gör sig en sån här film (och de flesta filmerna för den delen) riktigt bra i det stora formatet.


Om 4DX-visningen: Vad som blev tydligt var att filmen gjorde sig mycket bra i 4DX-formatet. Det finns så många tillfällen då effekterna kan användas och det förhöjde faktiskt upplevelsen under denna andra titt av filmen. Med HALO-flygning, motorcykeljakter, biljakter, slagsmål, skottlossningar och inte minst helikopterjakten och allt vad det innebär så känns det under långa stunder som man är delaktig i filmen. Helt klart en kul visning och filmupplevelse som även höjde filmen ett snäpp.

Pure Luck

Titel: Pure Luck / Rena rama turen
Genre: Komedi/Kriminalare/Mysterium
Land: USA
År: 1991
Regi: Nadia Tass
I rollerna: Danny Glover, Martin Short, Sam Wanamaker, Sheila Kelley

Handling: Olycksfågeln Eugene får i uppdrag av sin chef att tillsammans med privatdetektiven Raymond leta reda på chefens försvunna dotter.

Omdöme: Denna film i regi av den för mig tidigare okända Nadia Tass är en remake på den franska filmen La chèvre (1981) med Pierre Richard och Gérard Depardieu. Här är det istället Martin Short och Danny Glover i rollerna. Kul nog hade Martin Short tidigare spelat i en annan remake på en fransk komedi där han också spelade rollen som Pierre Richard spelade i originalet. Den filmen var Three Fugitives (1989) som var remake på Les fugitifs (1986).



Efter att den otursförföljda dottern till den rike affärsmannen Highsmith (Sam Wanamaker) försvinner/blivit kidnappad på semester i Mexiko, kallas privatdetektiven Raymond Campanella (Danny Glover) in. Men trots hjälp av flera män hittar de inget spår. En månad senare byter man taktik. Vad händer om man skickar en lika otursförföljd person ner till Mexiko för att leta efter dottern? In plockas nu olycksfågeln Eugene Proctor (Martin Short) som jobbar på Highsmiths företag. Tillsammans med Raymond skickas Eugene till Mexiko och det roliga kan börja.



Till en början känns det lite si och så när vi följer dottern Valerie Highsmith (Sheila Kelley) när hon anländer till Mexiko för semester. Men när Danny Glover och inte minst Martin Short kliver in i handlingen blir det genast roligare. De är ju minst sagt ett omaka par, men som så ofta blir det ganska lyckat när det kommer till en buddy-film som det blir här.



Filmen lyckas väl inte riktigt höja sig till nästa nivå, speciellt mot slutet när filmen stannar upp lite. Men det bjuds på en del skratt under filmens gång och det är trots allt vad man vill ha med en sån här film. Givetvis kretsar det mesta av det bästa (roligaste) kring Martin Short och hans karaktär. Scenen ombord planet är sjukt rolig som gör att man brister ut i skratt och det finns ett par andra scener som också är klart roliga. Man förväntade sig inte någon toppfilm så man fick ungefär vad man förväntade sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

Hereditary

Titel: Hereditary
Genre: Skräck/Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Ari Aster
I rollerna: Toni Collette, Gabriel Byrne, Alex Wolff, Milly Shapiro

Handling: Efter att deras tillbakadragna mormor gått bort försöker familjen fly från det mörka ödet de har ärvt.

Omdöme: Vi får lära känna en familj efter att mammans mor tillika barnens mormor gått bort. Mamma Annie (Toni Collette) har aningen svårt att känna sorg efter bortgången då hon inte stod sin mor så nära mot slutet, trots att de bodde under samma tak den sista tiden. Annies make Steve (Gabriel Byrne) och sonen Peter (Alex Wolff) tar inte heller bortgången särskilt hårt. Yngsta barnet, dottern Charlie (Milly Shapiro) uppträder däremot något udda. Fast är det för att hon redan är udda som hon är eller har hon blivit det efter sin mormors bortgång?



När filmen börjar (och av trailern att döma), känns det som dottern Charlie kan bli filmens akilleshäl. Hon är nämligen ganska äcklig att se på och farhågan är att man ska irritera sig på hennes utseende och klickande ljud under filmens gång. Men filmen tar efter en stund en lite annan väg som gör att man undrar vart det hela ska ta vägen. Plötsligt känns det som spelreglerna omkullkastas helt, och det är givetvis kul.



Till stor del är detta en s.k. slow burner som låter det hela ta sin tid. Det är en psykologisk dramaskräckis på en bit över två timmar som sakta lurar in en i en falsk säkerhet. Man anar att något kommer hända och att allt inte står rätt till. Man får se en del under filmens gång, men smart nog bjuder man endast på lite åt gången istället för mycket på en och samma gång. Många gånger kan en film av det här slaget förlora en relativt tidigt så att man slutar bry sig hur det ska gå.



Stora delar av filmen utspelar sig i familjens stora villa där även Annie har sitt arbetsrum där hon bygger modeller. Det mesta av det bästa sker väl också i huset, men så fort man ser att familjen har två Volvo-bilar, vet man att något av intresse måste hända med dem. Mycket riktigt bjuds man på en av filmens mer minnesvärda scener runt en Volvo.



Filmens främsta egenskap, och som man önskar sig av en psykologisk skräckfilm är att stämningen är bra. Under långa stunder är den på topp och skapar en krypande spänning som låter det hela ta sin tid med långa tagningar och inte så många snabba klipp. På sätt och vis påminner detta om lite mer klassisk skräck än mer modern som man är van vid, och det är välkommet. Det blir gott om handsvett och mindre billiga jump-scares, något som oftast håller i längden.



Under lång tid känns det lite åt The Exorcist (1973)-hållet, men mot slutet går tankarna lite till The Wicker Man (1973). Sista fem minuterna eller så blir inte helt tillfredsställande och man önskar att man valt ett annat sätt att avsluta det hela på och få ihop storyn på. För något dåligt hantverk är det inte. Det är bara det att man önskar att man hade fått en mer värdig avslutning som överlag hade höjt filmen.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Escape Plan 2: Hades

Titel: Escape Plan 2: Hades
Genre: Action/Thriller/Sci-Fi
Land: Kina/USA
År: 2018
Regi: Steven C. Miller
I rollerna: Sylvester Stallone, Dave Bautista, Xiaoming Huang, Wes Chatham

Handling: Säkerhetsspecialisten Ray Breslin är tillbaka för att rentvå sitt namn och hjälpa andra i sitt säkerhetsteam som blivit fängslade i det hypermoderna säkerhetsfängelset Hades.

Omdöme: Fem år tidigare kom den första filmen Escape Plan (2013) som såg Sylvester Stallone slå sig ihop med Arnold Schwarzenegger där de två skulle samarbeta för att försöka ta sig ut från ett säkerhetsfängelse. Nu var det dags för Stallone att istället få sällskap av Dave Bautista.



Även om den första filmen inte var någon höjdare, gick den att se på. Här förväntades inte så mycket mer än lite tidsfördriv. Vad som förvånar mest är att Stallone och Bautista får förvånansvärt lite utrymme. Klassisk falsk marknadsföring med andra ord. Istället blir det Xiaoming Huang som får axla huvudrollen. Föga förvånande då filmen till stor del är Kina-producerad och uppenbarligen satsat det mesta krutet på den asiatiska marknaden.



Den smått röriga handlingen följer hur ett par medlemmar ur Breslins (Stallone) säkerhetsteam kidnappas och sätts i det hypermoderna säkerhetsfängelset som går under namnet Hades. Breslin och resterande ur teamet försöker lite likt Mission: Impossible ta reda på vem som ligger bakom och lokalisera var fängelset befinner sig. Detta samtidigt som Shu (Xiaoming Huang) försöker hitta en väg ut från insidan.



Med lågt ställda förväntningar blir man kanske inte lika besviken som om man förväntade sig något bättre. Men trots detta är det svårt att inte se bristerna i filmen som har svaga effekter, bristfälligt skådespeleri, en handling och idé som inte fyller någon direkt funktion och ett svagt foto under actionscenerna. Det enda man känner höjer upplevelsen och som genomgående funkar är musiken av The Newton Brothers. De hade tidigare bl.a. gjort bra musik till Detachment (2011), Oculus (2013) och Before I Wake (2016).

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
4 - Musik
2 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 3.8

The Other Guys

Titel: The Other Guys
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 2010
Regi: Adam McKay
I rollerna: Will Ferrell, Mark Wahlberg, Michael Keaton, Eva Mendes, Steve Coogan, Dwayne Johnson, Samuel L. Jackson

Handling: New York-poliserna Allen Gamble och Terry Hoitz idoliserar stadens två främsta poliser, Danson och Highsmith. Gamble är mer intresserad av pappersarbete än att vara ute på gatan, och Hoitz har som straff fått Gamble som partner efter att hans ivriga avtryckarfinger orsakat en pinsam incident. När en en möjlighet dyker upp för Gamble och Hoitz att själva bli hjältar, går inte saker riktigt som de hade tänkt sig...

Omdöme: Denna actionkomedi, med betoning på komedi, blir en ganska typisk buddy-cop film med det omaka paret Will Ferrell och Mark Wahlberg i huvudrollerna. De spelar de två misslyckade New York-poliserna Gamble (Ferrell) och Hoitz (Wahlberg). Deras idoler är supersnutarna Danson (Dwayne Johnson) och Highsmith (Samuel L. Jackson) som gör allt för att stoppa skurkarna.



Gamble och Hoitz är inte de smartaste snutarna, fast det verkar ingen vara i den här filmen. Det är en komedi som inte bara är orealistisk och over-the-top på sina håll, utan även känns väldigt ojämn. Scener dyker upp som inte riktigt funkar och inte tillför så mycket. Det blandas med roligheter när inte minst Will Ferrell och till viss del Mark Wahlberg står för humorn.



Gamble, som är lite av en torrboll som hellre gör kontorsarbete än att vara ute på fältet, har en dold talang. Han visar sig nämligen vara något av en magnet när det kommer till vackra kvinnor. De dras till honom som björnar till honung. Hoitz kan inte förstå hur det är möjligt och tror det är ett skämt när Gamble presenterar sin fru, Dr. Sheila Gamble (Eva Mendes). Det blir ett återkommande tema med vackra kvinnor som dras till Gamble utan anledning, något som blir en kul grej eftersom Hoitz känner sig allt mer uppgiven då hans eget kärleksliv inte är det bästa.



Efter den inledande delen där supersnutarna Danson och Highsmith härjar, blir det lite bättre. Det är nämligen lite för överdrivet för min smak under inledningen, även om det stundtals är småroligt. Det sätter ju åtminstone nivån som gör att man vet vad det blir för film att räkna med. Personligen gillar jag actionkomedier när de görs lite mer seriösa och har en story som försöker vara allvarlig. Nu blir det mer som en serietidning vad gäller snutar och skurkar. Bitvis roligt, men överlag lite för ojämnt och oseriöst för något mer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.7

Faster

Titel: Faster
Genre: Action/Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2010
Regi: George Tillman Jr.
I rollerna: Dwayne Johnson, Billy Bob Thornton, Oliver Jackson-Cohen, Carla Gugino

Handling: En ex-fånge är ute efter hämnd för sin brors död efter att de blivit lurade flera år tidigare. Han blir jagad av en veteranpolis och en självupptagen kontraktsmördare.

Omdöme: Mannen som kallas för Driver (Dwayne Johnson) blir frisläppt från fängelset efter att ha avtjänat 10 år för medverkan till väpnat rån. Han var föraren av flyktbilen och hans bror och två andra genomförde rånet. Men någon lurade dem efter att de kommit undan. Nu är han ute efter hämnd och söker upp de skyldiga, en efter en. Efter sig får han polisen vi kallar Cop (Billy Bob Thornton) som får samarbeta på fallet med Cicero (Carla Gugino). Driver har även den diviga kontraktsmördaren Killer (Oliver Jackson-Cohen) efter sig som fått i uppdrag att likvidera Driver, men som kan ha mött sin överman.



Det är lite av en klassisk rakt-på-action vi bjuds på här där Driver kallblodigt och hänsynslöst avrättar den ena efter den andra, utan att bry sig om att bli igenkänd. Han blir lite som Terminator som söker upp sina offer och inte bryr sig om att konversera särskilt mycket. Även om det borde passa Dwayne Johnson bra så känns han lite väl stel och utan någon direkt charm. Han funkar bättre när han får ha en lite mer avslappnad och lättsam stil än han visar upp här. Men det funkar.



Tycker det märks att man har en ganska oerfaren regissör i George Tillman Jr. vad gäller actionfilm. Det blir, speciellt till en början, något ryckigt både vad gäller berättandet, fotot och klippningen. Efter ett tag stabiliseras det en del, men det känns något amatörmässigt på sina håll. Dock får man säga att fotot i sig, om man bortser från den stundtals skakiga kameran, försöker vara lite annorlunda och bjuder på en del bra vinklar och lösningar.



Vid sidan av Dwayne Johnson är Billy Bob Thornton inte helt oväntat mest stabil som polisen med knarkproblem. Han spelar den karaktär som har mest djup, så det är föga förvånande att han funkar bäst. Även kul att hans son i filmen får en att tänka på Bad Santa (2003) och pojken han lär känna där.



Den karaktär som funkar klart sämst är annars kontraktsmördaren Killer spelad av britten Oliver Jackson-Cohen. Till en början tror man att han med flit ska vara irriterande och fjantig, men snart visar det sig att han kommer vara så hela filmen. Tillsammans med sin flamma Lily (Maggie Grace) skapar de en konstig duo som varken funkar eller tillför något till filmen, snarare tvärtom.



Även om det är en småunderhållande film som funkar för stunden, är det svårt att bortse från några av de ovanstående svagheterna. Men det som kanske är mest trist är att vi tittare behandlas som idioter. Allt är nämligen väldigt övertydligt och måste förklaras trots att vi redan vet hur saker och ting ligger till. Antingen har bröderna som skrivit manuset och regissören riktat sig till dagens korkade ungdomar (vilket mycket väl kan vara fallet) eller så tyckte de helt enkelt att filmen hade varit för svår att hänga med i utan att vara alldeles för övertydlig. Det sänker tyvärr helheten en del. Ett tips är annars att se Snitch (2013) med Dwayne Johnson som är en bättre film på alla sätt och vis i samma genre.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.5

Of Unknown Origin

Titel: Of Unknown Origin / Av okänt ursprung
Genre: Skräck
Land: Kanada/USA
År: 1983
Regi: George P. Cosmatos
I rollerna: Peter Weller, Jennifer Dale, Lawrence Dane, Shannon Tweed

Handling: När Barts hustru åker på semester med sonen, får Bart huset för sig själv. Redan första natten han är ensam får han en känsla av att någon eller något av okänt ursprung har invaderat hans hem...

Omdöme: Innan George P. Cosmatos regisserade filmer som Rambo: First Blood Part II (1985), Cobra (1986) och Tombstone (1993), gjorde han denna lilla skräckfilm med Peter Weller. Senare skulle de även göra den småtrevliga undervattensfilmen Leviathan (1989) tillsammans.



Bart Hughes (Peter Weller) är gift med chefens dotter, Meg (Shannon Tweed) och har en son ihop. Bart vill dock inte ha finansiell hjälp av sin svärfar och har tagit ett lån för att renovera stadshuset de köpt. Resultatet är till belåtenhet och Bart känner sig nöjd. När Meg och sonen åker på semester till Vermont, får Bart tid att göra klart ett jobbuppdrag under två veckor. Vad han inte räknat med är att han inte är ensam i huset...



Vad som till en början verkar vara ett litet problem som han kan få fixat, visar sig snart bli ett litet krig mellan Bart och inkräktaren av okänt ursprung - en jätteråtta. Bart är öppen för utmaningen och försöker med alla medel bli av med sin ogästvänliga och oinbjudna husgäst.



Det blir snarare roligt än spännande eller skrämmande när Bart och husgästen försöker bräcka varandra och vänder huset ut och in. Minst sagt underhållande blir det och en bidragande orsak till det är fotot som även visar husgästen från dess perspektiv. Det är klart lyckat och gör att man får båda sidorna av storyn, så att säga. På tal om storyn bygger filmen på en bok som kom två år innan. En story som på ett roligt sätt leker med hemsökta hus-temat i kombination med inkräktare i hemmet. Kanske blir det lite för mycket mot slutet som gör att filmen hamnar på mellan en svag trea till en trea.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

Alone in the Dark

Titel: Alone in the Dark / Ensam i mörkret
Genre: Skräck/Thriller
Land: USA
År: 1982
Regi: Jack Sholder
I rollerna: Jack Palance, Martin Landau, Donald Pleasence, Dwight Schultz

Handling: Fyra galningar på ett dårhus tror att deras nye doktor, Dr. Dan Potter mördat deras gamla. Därför bestämmer de sig för att döda Potter. Under ett strömavbrott flyr de från mentalsjukhuset och beger sig till Potters hus där de terroriserar honom och hans familj. Ska de överleva natten?

Omdöme: Detta blev långfilmsdebuten för Jack Sholder som bl.a. kom att göra A Nightmare on Elm Street 2: Freddy's Revenge (1985), hans bästa film The Hidden (1987) samt TV-filmerna By Dawn's Early Light (1990) och 12:01 (1993).



Dr. Dan Potter (Dwight Schultz) får anställning på ett mentalsjukhus och flyttar in i ett nytt hus med sin familj. Den ansvarige på mentalsjukhuset är Dr. Leo Bain (Donald Pleasence) som inte gillar de klassiska behandlingsmetoderna utan tycker att patienterna ska kunna röra sig fritt och få terapisamtal. De värsta och farligaste befinner sig dock på tredje våningen där de med hjälp av elektronik omöjligt kan fly - så länge elen funkar.



De fyra psykopaterna Frank (Jack Palance - paranoid krigsveteran), Byron (Martin Landau - f.d. präst som gillar mordbränder), Ronald (Erland van Lidth - överviktig pedofil) och Skaggs (Phillip Clark - psykopat som inte visar sitt ansikte och mördar när han blöder näsblod) får för sig att Dr. Potter dödat deras förre doktor som slutat. Under ett stort strömavbrott som lamslår hela staden lyckas de fly och beger sig till Dr. Potters hus för att döda honom och hans familj.



Det är allt lite kul när man lyckas få med veteranskådisar i en skräckfilm som denna. Jack Palance och Martin Landau spelar två av de psykopatiska mördarna och tillsammans med de två övriga mördarna bildar de en udda skara galningar. Det är en rolig premiss där man kanske inte lyckas fullt ut. Man följer nämligen främst Dr. Potter och hans familj som består av hans fru, dotter och hans syster som kommer på besök.



Under filmens senare delar försvinner i princip våra psykopatiska mördare från bilden då vi främst följer familjen inne i huset som måste försöka skydda sig och hålla sig vid liv. Här hade man önskat att man istället fått följa de fyra mördarna lite mer då de trots allt är de bästa karaktärerna och man i ärlighetens namn hejar på dem. Dr. Potter och hans familj är lite småirriterande som man önskar att mördarna tog kål på. Trots allt småtrevligt, småroligt om inte alls särskilt skrämmande.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2