Disobedience

Titel: Disobedience / Olydnad
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/Irland/USA
År: 2017
Regi: Sebastián Lelio
I rollerna: Rachel Weisz, Rachel McAdams, Alessandro Nivola, Allan Corduner

Handling: Ronit återvänder till sitt judiska hemkvarter i London efter att hennes pappa, en lokal rabbi, gått bort. Hon orsakar kontrovers i samfundet när hon inleder en romans med sin gamla väns fru.

Omdöme: Det hjälper när man har två skådespelerskor man brukar gilla i Rachel Weisz och Rachel McAdams. Kom genast att tänka på Passion (2012) där Rachel McAdams parades ihop med Noomi Rapace, något som funkade desto sämre. Inte bara för att filmen var ett bottennapp, utan för att Noomi Rapace inte alls funkade. Viss klasskillnad mellan henne och Rachel Weisz kan man lugnt säga...



Ronit (Rachel Weisz) återvänder hem till London och de judiska kvarteren efter att hennes far, den älskade rabbin gått bort. Man kan lite lätt säga att hon är som huvudpersonen i Rachel Getting Married (2008) som återvänder hem som den utstötta. Ronit har nämligen lämnat detta liv efter sig och flyttat till New York där hon är en halvkänd fotograf. Hon är singel, röker och ja, gör som hon vill och säger det hon tycker.



När Ronit återvänder välkomnas hon inte direkt med öppna armar av Dovid Kuperman (Alessandro Nivola) som är rabbins arvtagare, men som ändå är trevligare mot henne än många andra som kommit för att sörja hennes far. Dovid ber henne stanna hos honom och hans fru, Esti (Rachel McAdams). Det visar sig att de tre är gamla vänner som gått igenom en del. Exakt hur mycket låter man vara osagt. Men att Ronit inte längre hör hemma där blir glasklart.



Både Rachel Weisz och Rachel McAdams funkar bra och även om det är Rachel Weisz som har huvudrollen så får båda två intressanta roller att spela. Kanske så att Rachel McAdams som Esti får en mer komplex roll. Vid sidan av de två är Alessandro Nivola övertygande som Dovid. Hade ingen aning om att det var han förrän i eftertexterna.



Det är svårt att inte känna av hur Ronit känner sig. Det är nästan som om hon hamnat i en sekt. Det är ett mycket religiöst samhälle hon klivit in i där traditioner och seder är viktigare än livet självt. Så känns det åtminstone. Man kan givetvis vara lycklig om man följer denna tro och allt vad det innebär. Men om du vill vara fri är det inte så lätt. Man kan alltså likna det vid en sekt, eller kanske lite åt Amish-hållet, fast mitt i London. Kvinnorna bär (måste bära som det verkar) peruker, så redan där hamnar Ronit utanför då hon inte bär en. Detta förklaras aldrig (varför de måste eller väljer att bära peruker), fast det är uppenbarligen en del av sederna i just detta judiska samhälle.



Till en början känns det som man vill ha mer bakgrund. Varför blir Ronit nästan utstött, trots att hon är dotter till den älskade rabbin? Vad är historien mellan de tre vännerna, mellan Ronit, Esti och Dovid? Dessa frågor besvaras längre fram, men kanske hade man velat ha lite fler svar tidigare för att låta det hela sjunka in och utvecklas under resans gång. Nu blir det istället en något kall stämning, vilket nog också är meningen.



När Ronit och Esti äntligen får vara ensamma och visa sina känslor för varandra, är det svårt att inte känna att de beter sig lite som tonåringar. Fast det är kanske inte så konstigt. De, eller åtminstone Esti, lever i en inrutad värld och Ronit är hennes enda kontakt med omvärlden, känns det som. En något långsam film, fast på ett festivalfilms-liknande sätt. Den har något, men hade velat känna mer och kanske att man kunde tonat ner den religiösa biten en aning. Nu är den givetvis viktig för att man ska förstå de tre vännernas roll i samhället.

För övrigt baserad på en bok och regisserad av Sebastián Lelio som gjorde den Oscarsvinnande Una Mujer Fantástica (2017).

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.6