Below

Titel: Below
Genre: Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2002
Regi: David Twohy
I rollerna: Bruce Greenwood, Matthew Davis, Olivia Williams, Zach Galifianakis

Handling: Märkliga saker sker på en amerikansk ubåt mitt under det brinnande andra världskriget.

Omdöme: Det kanske mest intressanta namnet runt den här filmen hittas inte bland skådespelarna eller regissören. Istället är det så att Darren Aronofsky varit med och skrivit manuset. Han lär ha varit på väg att regissera filmen, men gjorde istället Requiem for a Dream (2000).



Vad som börjar som en klassisk ubåtsfilm som utspelar sig under det andra världskriget och i Atlanten, övergår snart till att bli ett mysterium med övernaturliga skräckinslag. Det hela tar fart när den amerikanska ubåten plockar upp tre överlevande från ett brittiskt sjukhusfartyg som blivit bombat. Bland de tre är den ena kvinnan Claire (Olivia Williams), vilket blir en stor grej för den helmanliga besättningen ombord ubåten. Men det är något annat som skapar oro ombord. Det sker konstigheter och de ser och hör mystiska saker.



Den tillförordnade kaptenen Brice (Bruce Greenwood) och hans närmaste män försöker så gott de kan att få hem ubåten och besättningen. Men då de stöter på ett tyskt jaktfartyg blir de tvingade att hålla en låg profil och gömma sig långt ner under havsytan.



Claire och en ur besättningen, Odell (Matthew Davis) börjar snart undra och luska i vad som egentligen hände kaptenen av ubåten som sägs ha dött av en olyckshändelse. Har de även en förrädare ombord eller håller någon eller några på att bli galna i sardinburken...



Även om jag har lite svårt för övernaturliga inslag rent generellt, kan de ibland funka och vara effektiva. Här blir det något av ett mellanting. De är inte för påträngande och ligger mest och lurar i bakgrunden, men det hade kunnat göras bättre och bli mer skrämmande. Stämningen där ombord ubåten är det dock inte så mycket fel på. Man skulle lite lätt kunna säga att det är lite av en motsvarighet till Event Horizon (1997), fast under vatten och på en ubåt istället för uppe i rymden och ombord ett rymdskepp. Inte riktigt samma täta stämning här, men ändå.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2

Fun with Dick and Jane

Titel: Fun with Dick and Jane / Vad sägs om ett litet rån?
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1977
Regi: Ted Kotcheff
I rollerna: George Segal, Jane Fonda, Ed McMahon, Allan Miller

Handling: Dick mister jobbet som ingenjör, vilket ställer till problem eftersom han och hans fru Jane lever över sina tillgångar. Dick får inget nytt jobb samtidigt som inget annat verkar gå rätt heller. Till slut ger de sig in på förbrytarbanan.

Omdöme: Fem år innan sin mest kända film First Blood (1982), ja om vissa inte räknar Weekend at Bernie's (1989) vill säga, gjorde Ted Kotcheff denna lilla komedi. Den fick sedermera en remake år 2005 med samma namn. I den syns Jim Carrey och Téa Leoni som paret Dick och Jane. Här är det George Segal och Jane Fonda i rollerna.



Dick (Segal) och Jane (Fonda) har båda pluggat på college, gift sig, skaffat barn och bor i en flott villa i ett fint område. Men när Dick plötsligt får sparken från sitt jobb som ingenjör p.g.a. lågkonjunkturen, omkullkastas deras värld. Det visar sig nämligen att Dick får svårt att hitta ett nytt jobb samtidigt som deras tillgångar är lika med noll. Allt betalas av och de äger ingenting, inte ens huset de bor i. Eftersom Jane är hemmafru och tar hand om sonen, blir det ingen inkomst där heller.



Dick och Jane får försöka ta sig i kragen. De vill inte byta livsstil, men tvingas till det. Samtidigt som Jane försöker få ett jobb får Dick gå till arbetsförmedlingen för att få bidrag. Men det är när de försöker få ett lån som något inträffar. Något som får de båda att inse att de kan ha rånartakter inom sig. Det gör att de börjar få "inkomst" via brottets bana och blir något av en modern motsvarighet till Bonnie and Clyde.



Att det skulle vara det roligaste man sett kan man inte påstå. Men stundtals blir det roligt på ett gemytligt sätt som får en att skratta. Det är småsaker och situationer som uppstår där man inte annat än kan skratta. Det blir också ett bra samspel mellan Segal och Fonda som kompletterar varandra fint. Men även en del karaktärer som de stöter på funkar bra. Tänker inte minst på långivaren (spelad av Allan Miller) som är klockren, klientelet på arbetsförmedlingen inklusive arbetsförmedlaren eller när Dick ska försöka råna ett apotek.



Överlag hade det kunnat vridas upp ett snäpp på sina håll och blivit ännu roligare. Det känns som man försöker hålla det relativt nedtonat, även om det inte alltid betyder att det blir realistiskt. Deras brottsbana går nämligen väldigt fort och lite väl enkelt på sina håll. Men det är så klart inget som stör. Något som däremot stör lite grann är själva slutet. Det känns som man avslutar lite hastigt. Nästan som om man inte var nöjd med en scen man ville avsluta med och bestämde sig för att göra det enkelt för sig med lite text. Hur som helst är det sevärt, men kunde blivit något mer.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.5

Hell Fest

Titel: Hell Fest
Genre: Skräck
Land: USA
År: 2018
Regi: Gregory Plotkin
I rollerna: Amy Forsyth, Reign Edwards, Roby Attal, Christian James

Handling: En maskerad mördare förvandlar en nöjespark med skräcktema till sin egen personliga lekplats och börjar mörda framför folkmassan, medan publiken tror att det är en del av showen.

Omdöme: Natalie (Amy Forsyth) kommer över Halloween och hälsar på sin gamla vän Brooke (Reign Edwards). Natalie tror att de ska hänga lite tillsammans och ta det lugnt. Men Brooke har via Gavin (Roby Attal), som Natalie är förtjust i, fixat VIP-biljetter till Hell Fest - en nöjespark med skräcktema som kommit till deras stad. De sex vännerna beger sig till Hell Fest för att ha kul och bli skrämda. Mitt bland besökarna finns dock en maskerad mördare som börjar terrorisera området, i synnerhet de sex vännerna.



På ytan verkar det här vara en hjärndöd och korkad slasher. Det är väl också ungefär vad man bjuds på. Men samtidigt gör det att förväntningarna är låga och man på så vis kan gå in med öppet sinne och få sig en kul stund. Att det skulle vara något mer än en lättglömd slasher kan man inte påstå. Samtidigt kunde det varit mycket sämre. Något mord är ganska brutalt, men pulsen ökar alldeles för sällan för att man ska kunna kalla det för en film med nervig stämning.



Även om filmen inte kan mäta sig med flera av de sköna 80-talsfilmerna i slashergenren, går det inte att komma ifrån att det är gjort lite i samma stil. Visst är det inget naket att tala om, men väl ett mycket välbekant upplägg. Man får i princip exakt vad man kan förvänta sig.



Den maskerade mördaren hade gärna fått vara grymmare och starkare. Istället för att den/de man misstänker ska klara sig, hade man gärna fått överraska och gett en något att bli chockad över. Nu är förvisso det absoluta slutet lite fyndigt, men det hade alltså kunnat göras mer för att det hela skulle bli en snackis. Som det är nu är det mest en film i mängden.

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4

Mina favoritprestationer - 1957

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Glenn Ford (3:10 to Yuma)

Som den laglöse Ben Wade.



Lee J. Cobb (12 Angry Men)

Som den uppjagade och aggressive jurymedlemmen #3.



Henry Fonda (12 Angry Men)

Som den sansade och argumenterade jurymedlemmen #8.



Alec Guinness (The Bridge on the River Kwai)

Som överste Nicholson, ansvarig för de brittiska fångarna på fånglägret.



Tatyana Samoylova (The Cranes Are Flying)

Som Veronika vars pojkvän rycker ut i kriget.



Giulietta Masina (Le notti di Cabiria / Nights of Cabiria)

Som den prostituerade Cabiria som drömmer sig bort.



Kirk Douglas (Paths of Glory)

Som överste Dax under första världskriget.



Tony Curtis (Sweet Smell of Success)

Som PR-agenten Sidney Falco.



Burt Lancaster (Sweet Smell of Success)

Som den mäktige tidningskolumnisten J.J. Hunsecker.



Charles Laughton (Witness for the Prosecution)

Som den sluge försvarsadvokaten Sir Wilfrid Robarts.



Andra som var med i diskussionen:

William Holden (The Bridge on the River Kwai)

The Equalizer 2

Titel: The Equalizer 2
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: Antoine Fuqua
I rollerna: Denzel Washington, Pedro Pascal, Melissa Leo, Bill Pullman

Handling: När Robert McCall får ett telefonsamtal om att en gammal vän till honom blivit mördad, bestämmer han sig för att återvända till sitt gamla jag och försöka hitta och straffa förövarna.

Omdöme: När denna uppföljare till The Equalizer (2014) skulle komma var det inte något som fick pulsen att öka. Dels kändes inte den första filmen som något speciellt, dels fann man trailern till denna uppföljare vara medioker.



Regissören Antoine Fuqua, som gjorde den första filmen, hade tidigare även gjort sin bästa film Training Day (2001) och The Magnificent Seven (2016) med Denzel Washington. Ett par relativt lyckade samarbeten får man ändå säga.



Utan att ha den första filmen färsk i minnet känns det skönt att denna inte försöker vara en ren fortsättning. Istället känns det som en egen film som bygger upp något runt vår huvudperson Robert McCall (Denzel Washington). Han lever ett relativt tillbakadraget liv där han kör en uber-liknande tjänst samtidigt som han blir något av en fadersfigur för grannpojken Miles (Ashton Sanders). Men när en gammal vän till McCall mördas, finns inget som kan stoppa honom från att leta upp och eliminera de skyldiga.



Eftersom man inte var jätteförtjust i den första filmen (även om den var helt ok) blev det kul att konstatera att denna funkar klart bra. Den drar inte på för fulla muggar, men för hela tiden handlingen framåt. Kanske att man mot slutet känner att det blir något utdraget under den sista uppgörelsen. Även efterspelet där man knyter ihop vissa historier känns något onödiga som inte direkt tillför så mycket. Fast hade man tagit bort allt detta hade det nog istället blivit för avskalat. Överlag bättre än väntat och Denzel Washington etablerar sig i kategorin gubbaction.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

The Predator

Titel: The Predator
Genre: Action/Sci-Fi/Äventyr/Skräck
Land: USA/Kanada
År: 2018
Regi: Shane Black
I rollerna: Boyd Holbrook, Olivia Munn, Jacob Tremblay, Thomas Jane

Handling: Utomjordiska varelser som besökt jorden tidigare för att jaga återvänder. De är nu genetiskt uppgraderade med DNA från andra arter och har därigenom blivit starkare, smartare och dödligare. Bara ett gäng avdankade ex-soldater och en vetenskapsprofessor kan stoppa dem.

Omdöme: Innan Shane Black gjorde regidebut med Kiss Kiss Bang Bang (2005) skrev han manus till filmer som Lethal Weapon (1987), The Last Boy Scout (1991), Last Action Hero (1993) samt The Long Kiss Goodnight (1996). Han spelade dessutom själv med i originalfilmen Predator (1987) som karaktären Hawkins.



Från början var det tänkt som en remake på originalfilmen, men man valde istället att göra en fortsättning som följer efter Predator (1987), Predator 2 (1990) och Predators (2010). Om man lite snabbt ska säga vilken film denna mest liknar får man nog säga Predators (2010). Det utspelar sig förvisso på Jorden här, men det är ändå en hel del cgi, rymdskepp och liknande som man slapp i de gamla filmerna.



Man har valt att inleda med tre historier där karaktärerna till slut möts och tillsammans kämpar om att överleva och ta kål på dessa rovdjur som kommit till Jorden - igen. Det blir tidigt tydligt att man vet en hel del om dem och har ett hemligt laboratorium som specialiserar sig på rovdjuren. Trots det behöver man uppenbarligen hjälp utifrån i form av vetenskapsprofessorn Casey Bracket (Olivia Munn) och senare en liten pojke med Aspergers, Rory McKenna (Jacob Tremblay). Han är son till soldaten Quinn McKenna (Boyd Holbrook) som är först med att påträffa det senaste rovdjuret som kommit till Jorden. Han i sin tur kommer i kontakt med ett par soldater som ska spärras in och hjälper Quinn.



Originalfilmen är en gammal favorit. Arnold Schwarzenegger och de övriga lirarna i djungeln är ett skönt gäng i en av de främsta actionrökarna genom tiderna. Här kan man inte direkt påstå att man gått tillbaka till rötterna och gjort något som kan mäta sig med originalet eller ens stå på egna ben. Det känns utan tvekan som ett misslyckat försök. Visst är det inte barntillåtet, men det hjälper föga.



Filmen har inte den rätta känslan och hittar aldrig riktigt rätt. Man har försökt få med en del humor och det behöver inte vara helt fel, men det blir inte särskilt effektivt eller lyckat i det här fallet. Man låter inte heller någon stämning byggas upp utan det blir istället en hel del snabba klipp med varken karaktärer eller en story som får en att bry sig. Utan att förvänta sig särskilt mycket blir man ändå besviken. Då var faktiskt Predator 2 (1990) en klart mer duglig uppföljare än dessa nya filmer.

3 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

---

Om visningen: IMAX-visningar är alltid trevliga. Men i det här fallet kändes det som man inte hade behövt se filmen i det stora formatet. Inte bara för att man inte hade filmat i IMAX (täckte inte hela duken), man tvingades även se filmen i 3D. Ingen som helst 3D att tala om, vilket givetvis gör det än mer störande när man inte hade något val om man ville se den i IMAX.

Det fanns inte heller några scener som direkt stack ut och gjorde sig bra i IMAX som det annars brukar vara. Kändes helt enkelt inte som en IMAX-film, varken hur den var filmad eller anpassad till formatet.

Winter Ridge

Titel: Winter Ridge
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien
År: 2018
Regi: Dom Lenoir
I rollerna: Matt Hookings, Alan Ford, Michael McKell, Hannah Waddingham

Handling: En ung polisdetektiv får det kämpigt efter att hans fru hamnar i koma, samtidigt som han jagar en seriemördare.

Omdöme: När man tar sig an en okänd liten brittisk film som denna kan det gå lite hur som helst. Skådeplatsen är pittoresk brittisk landsbygd där livet har sin gilla gång. Det är perfekt för den här sortens historia där alla i princip känner alla och det blir väldigt närgånget när ett dödsfall skakar samhället. Men vad händer när flera dödsfall sker och polisen snart misstänker att en seriemördare är i farten?



Vad filmen gör bra är främst två saker. Dels är det musiken av Paul Saunderson som genomgående känns proffsig och håller en hög nivå. Den bidrar utan tvekan till att stämningen oftast blir bra. Det andra är vyerna över landsbygden med de ensliga landsvägarna med vattnet intill. Det är så där småmysigt, men samtidigt enkelt för en mördare att härja då det är långt mellan grannarna.



Tyvärr är det annat som inte funkar lika bra. Det hela känns snarare som ett längre avsnitt ur valfri brittisk TV-serie som det finns en rad av. Visst är det aldrig fel med en deckare, men här har man inget man inte sett förr eller karaktärer att bry sig om. Överhuvudtaget känns skådespelarna och karaktärerna bleka. Huvudpersonen, den unge polisdetektiven Ryan Barnes (Matt Hookings) är rejält trist. Och hans kollega Tom Harris (Justin McDonald) är direkt svag. Visst har man veteranen Alan Ford som är med på ett hörn, men överlag är det något svagare prestationer än vad man är van vid från brittiska filmer.



Själva storyn funkar väl ganska bra sett till stora delar av filmen. Det blir dock lite enformigt att se vår huvudperson gång på gång besöka sjukhuset och sin fru som ligger i koma. Inte heller seriemördarbiten når några vidare höjder. Det är ingen utpräglad seriemördarfilm, även om det finns med på ett hörn. Sen är upplösningen inte direkt övertygande då det känns något krystat, även om man får ihop storyn på ett någorlunda sätt. Överlag känns det inte mer än som en halvljummen film som skönt nog bara är på lite drygt 80 minuter.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.0

Family Plot

Titel: Family Plot / Arvet
Genre: Thriller/Komedi
Land: USA
År: 1976
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Bruce Dern, Barbara Harris, William Devane, Karen Black, Ed Lauter

Handling: En falsk spådam och hennes pojkvän lurar folk på pengar. En rik äldre dam söker upp paret för att hitta sin sedan länge försvunne brorson. Samtidigt kidnappar ett annat par folk i San Fransisco-området. Dessa människors vägar möts och smärre kaos utbryter...

Omdöme: I vad som kom att bli den store Alfred Hitchcocks allra sista film, beaktas hur spådamen Blanche Tyler (Barbara Harris) och hennes pojkvän George Lumley (Bruce Dern), som är taxichaufför till vardags och privatdetektiv på fritiden, försöker hitta en man åt en rik gammal dam. I belöning kommer de tjäna en fin liten hacka på $10.000.



När George börjar gräva i det hela, kommer han en man på spåren. Han och Blanche har endast ett namn att gå efter. Särskilt lätt att lokalisera mannen blir det inte då han verkar ha fejkat sin egen död. Som om det inte vore nog utför paret Arthur Adamson (William Devane) och Fran (Karen Black) en djärv kidnappning och utpressning. George och Blanche finner sig snart i en livsfarlig situation där någon vill tysta dem innan de får fram sanningen.



Detta är en Hitchcock-film man liksom hållit sig undan. Den har aldrig nämnts bland klassikerna och det har inte känts som något måste att se den. Men Hitchcock är Hitchcock. Det är sällan hans filmer är helt ointressanta eller dåliga (även om det hänt). Här blir det stundtals en svart komedi vilket på sina håll blir lite småroligt, men där det överlag hade funkat bättre utan. Tänker inte minst på sekvensen med bilen som kör nedför de slingriga vägarna. Det hade kunnat bli ganska nervigt, men blir nu mest komiskt. Inte bara för hur karaktärerna beter sig utan även hur det är uppspeedat och lite annat.



Bruce Dern är en skön typ och det är han som funkar bäst. Han känns lite goofy och påminner mig här om Kramer från TV-serien "Seinfeld". Undrar just om de sneglat lite på hans karaktär här. Finns flera likheter, som t.ex. håret, den goofiga stilen, piprökandet och ja, hela stilen egentligen. Lite kul när man läser att Hitchcock från början ville ha Al Pacino för rollen, men när han var för dyr plockade man in Dern.



William Devane har jag alltid gillat och han passar bra här som mustaschprydd och lite elak. Ed Lauter likaså, han brukar oftast funka i biroller och så även här. Hitchcock lär ha velat ha Burt Reynolds för rollen och spanade in The Longest Yard (1974) för att se om han skulle funka. Han gillade istället Lauter i filmen och valde att ge honom rollen.



Vad gäller Barbara Harris känns hon inte direkt övertygande och verkar hela tiden vara ett flummigt medium. Här hade nog Goldie Hawn som var påtänkt för rollen funkat bättre. Karen Black, ja hennes skelögdhet har alltid stört mig. Hitchcock verkar inte heller ha varit särskilt förtjust i henne under inspelningen. Kan det ha haft att göra med ögonen tro?



Efter en något trevande inledning, kommer det hela igång och man blir varm i kläderna. Känns som andra halvan nog är lite starkare än den första. Kidnappning, utpressning, planerade mord, konfrontationer och annat smått och gott gör detta till en småtrevlig film till slut. Den har tillräckligt mycket av Hitchcocks prägel över sig för att man ska bli belåten. Men hade den varit lite mer seriös hade det nog kunnat lyfta den ytterligare ett snäpp.



3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8