Grand Prix

Titel: Grand Prix
Genre: Drama/Sport
Land: USA
År: 1966
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: James Garner, Yves Montand, Eva Marie Saint, Brian Bedford, Toshirô Mifune, Adolfo Celi

Handling: Racingberättelse som tar en titt bakom scenen och in i de professionella bilförarnas privatliv. Kärleksaffärer, olyckor och utpressning kombineras med racing.

Omdöme: Filmen inleds direkt med racing då Formel 1-säsongen drar igång med Monacos Grand Prix. Amerikanen Pete Aron (James Garner) konkurrerar med britten Scott Stoddard (Brian Bedford) i samma stall. Deras främste utmanare är Ferrari-föraren och veteranen, fransmannen Jean-Pierre Sarti (Yves Montand) och den andre Ferrari-föraren, ynglingen och italienaren Nino Barlini (Antonio Sabato).



En fruktansvärd olycka inträffar under tävlingarna som omkullkastar alla förutsättningar och skapar extra mycket intriger kring denna Grand Prix-säsong. Pete Aron blir utslängd från sitt stall. Scott Stoddard hamnar på sjukhus och hans fru Pat (Jessica Walter) lämnar honom. Samtidigt träffar Jean-Pierre Sarti journalisten Louise Frederickson (Eva Marie Saint) som han inleder ett förhållande med, trots att han är gift. Och det är bara början på intrigerna.



Detta är ett klassiskt melodrama som tar upp mycket av speltiden. Visst blir det även mycket racing, speciellt inledningsvis, runt mitten och slutet. Det är en klassisk matinéfilm på nästan tre timmar som inleds med en fem minuter lång "overture" och även bjuder på en kort "intermission" efter halva filmen. Kanske hade det inte behövts en tretimmarsfilm om racing. Men då den bjuder på både en stabil story och en hel del racing, går det inte att klaga för mycket.



Själva racingscenerna är mycket realistiska och det är givetvis något filmen lever på än idag. Det är inget som trickfilmats, snabbats upp eller liknande. Fartkänslan finns där, skådespelarna kör själva dessa bilar på riktigt. Yves Montand lär dock ha blivit lite chockad när han sladdade av banan. Det gjorde att de valde att filma en del scener med honom med hjälp av att man monterade fast en annan bil framför hans. Men det är absolut inget som märks då man kommer upp i höga hastigheter trots det. James Garner kör dock allt själv.



Ett par år senare skulle det komma en annan riktig racingfilm i form av Le Mans (1971) med Steve McQueen. Han lär ha varit påtänkt här för huvudrollen, men lär inte ha kommit överens under ett första möte och istället blev det alltså James Garner som fick rollen. Båda filmerna måste ses som två klassiska racingfilmer som definitivt ska ses av de som gillar racing som ökar pulsen.



Detta kom för övrigt att bli John Frankenheimers första färgfilm och varför inte slå på stort, tänkte han nog. Även om det är ett klassiskt melodrama och racingscenerna är i princip fläckfria, saknas något för att man verkligen ska bry sig. Intrigerna har något på gång, men det lyfter aldrig riktigt. Likaså blir inte racingscenerna så pulshöjande som man hade önskat då man inte direkt bryr sig om vem som slår vem. Dock sitter man beredd på att olyckan kan vara framme när som helst. För man ska ha klart för sig att säkerheten på den här tiden var i princip obefintlig. Inte bara för förarna, utan även för personalen runt banan och åskådarna. Det är något som blir väldigt tydligt under filmens gång.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.2