San Andreas

Titel: San Andreas
Genre: Action/Äventyr
Land: USA
År: 2015
Regi: Brad Peyton
I rollerna: Dwayne Johnson, Alexandra Daddario, Carla Gugino, Paul Giamatti

Handling: När kraftiga jordbävningar bryter ut vid San Andreas-förkastningen i Kalifornien måste en helikopterpilot flyga till Los Angeles och San Francisco för att rädda ex-frun och deras dotter.

Omdöme: När man har Dwayne "The Rock" Johnson i en film, vet man per automatik att det blir mer muskler än hjärna. Mer action och underhållning än en direkt bra film. Fast behöver det alltid vara fel? Det här är ett typexempel på en film som lägger det mesta man kan kalla för realism och trovärdighet åt sidan. Istället får man en intensiv, högoktanig och underhållande katastroffilm som slänger in oss i den ena omöjliga utmaningen efter den andra.



Helikopterpiloten och räddningsarbetaren Raymond Gaines (Dwayne Johnson) jobbar åt Los Angeles brandkår. Han och hans team skickas ut till räddningsarbeten under tuffa förhållanden. Efter att hans yngsta dotter omkommit i en drunkningsolycka, har äktenskapet med Emma (Carla Gugino) tagit slut och hon har hittat en rik snubbe. Dottern Blake (Alexandra Daddario) bor med mamma och följer en dag med mammas pojkvän till San Francisco. Det är då Kalifornien skakas av de värsta jordbävningarna som någonsin uppmäts och San Francisco kommer drabbas hårdast. Raymond måste ta sig från den ena platsen till den andra och försöka rädda sin familj.



Likt en katt har dessa karaktärer fler liv än vad som är möjligt. Det blir givetvis en svaghet som man antingen kan störa sig på eller välja att acceptera. Då det är en sådan typ av film och gjord på ett sådant sätt, är det svårt att inte svälja stoltheten och erkänna att filmen faktiskt funkar. Fast det ska sägas att filmens första tio minuter inte är bra. Öppningssekvensen där Ray och hans helikopterteam ska rädda en ung kvinna som mirakulöst överlevt (oskadd) efter att hon kraschat sin bil nerför ett stup (efter att ha lekt med mobilen), är svag. Inte bara storymässigt, utan även effekterna och att det är så korkat. Så pass att man är ytterst nära att stänga av.



Under resten av filmen är det inte alltid klockrena effekter, som t.ex. vid Hoover-dammen och några andra scener där det känns lite för dataanimerat. Men det mesta som utspelar sig i San Francisco känns övertygande, inte minst när skyskrapor och byggnader kollapsar och staden är som en krigszon. Man har inte sparat på krutet vad gäller förödelse och effekter, den saken är säker. Det är tur att effekterna är lite mer påkostade och proffsigare än i Sharknado-serien, annars hade detta lätt kunnat bli en kalkon.



Man tänker lite lätt på en klassisk katastroffilm som The Towering Inferno (1974) och hur man saknar de gamla veteranerna som spelade i dessa filmer. Fast detta är en mycket mer actionbetonad typ av katastroffilm och då hade det inte passat med en massa gamlingar, det är sant. Filmen hade för övrigt kunnat heta typ Helicopters, Planes, Boats and Automobiles med tanke på vad Dwayne Johnson får leka med. Han förbrukar nämligen färdmedel till höger och vänster likt våra vänner gör i Planes, Trains and Automobiles (1987).

3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.1