Beautiful Boy

Titel: Beautiful Boy
Genre: Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Felix van Groeningen
I rollerna: Steve Carell, Timothée Chalamet, Maura Tierney, Timothy Hutton, Amy Ryan

Handling: En hjärtskärande och inspirerande historia om överlevnad, återfall och återhämtning för en familj som måste hantera ett missbruk under flera års tid.

Omdöme: David Sheff (Steve Carell) oroas över sin son Nic (Timothée Chalamet). De har alltid varit nära och David har känt att de kunnat prata om allt och inte har några hemligheter för varandra. Han har vetat om att hans son då och då rökt marijuana, men det har David själv gjort och gör fortfarande ibland. Vad som oroar honom nu är att drogberoendet blivit mycket värre med tyngre droger. Nic har inte längre kontroll över sitt beroende. Hela familjen, inklusive Nics styvmor Karen (Maura Tierney), hans halvsyskon Jasper och Daisy, hans mor Vicki (Amy Ryan) och inte minst pappa David drabbas hårt.



Det är en rejäl käftsmäll man får av den här filmen, fast på två sätt. Man känner nämligen hur jobbigt familjen har det och hur maktlösa de känner sig. Inget de gör verkar ha någon effekt, trots att de är kärleksfulla, finns där för Nic och försöker ge honom hjälp. Samtidigt är man glad över att själv aldrig ha testat droger och vara lycklig över livet man har. För vare sig man har mycket eller lite så är hälsan och familjen det viktigaste. Droger är det sista som kommer göra dig lycklig.



På många sätt kan man se det hela som ett typiskt amerikanskt problem där man tar väldigt lätt på att röka gräs. Det gör alla verkar det som, unga som gamla. Det porträtteras i varenda amerikansk film känns det som utan att någon blinkar. Det är givetvis inte bara ett amerikanskt problem, utan det kan drabba vem som helst, var som helst. Vad många verkar missa är att ett drogmissbruk sällan börjar med de tunga drogerna med en gång. Istället är det alkohol och lättillgängliga droger som gräs som blir inkörsporten för unga. Att "experimentera" när man är ung är ingen ursäkt, droger är droger. Visst kan man säga att vissa är mer benägna att falla medan andra "bara" nöjer sig med att testa lite.



Det är lite kul att jag av någon anledning tänkte på Oscarsvinnaren Ordinary People (1980) med den här filmen redan innan den sågs. Kanske var det omslaget, kanske var det att det främst handlar om en stark far-son relation. När sen Timothy Hutton som spelade sonen i nämnda film dyker upp som Dr. Brown här, känns kopplingen given. Det här är ett liknande typ av drama om familjen och familjekärleken, men alltså även drogmissbruket och hur det sårar en hel familj.



På många sätt blir det här en uppvisning för Steve Carell och Timothée Chalamet som far och son. Vad gäller Carell tyckte jag det skulle bli intressant att se honom i rollen. Han har tidigare visat att han kan spela dramatiska roller. Här funkar han mestadels bra och helt naturligt. Men när han visar ilska och skriker känns det inte helt övertygande. Det saknas något där. Men annars är det alltså bra.



Timothée Chalamet har visat att han är en duktig ung skådespelare, inte minst med Call Me by Your Name (2017). Här visar han åter prov på sin talang med ett nytt starkt porträtt och att han är en framtida stjärna. Han känns exakt så skör och blottad som rollen kräver och det gör att det är väldigt lätt att känna med honom, även när Nic gör dumheter. Det känns liksom inte som han spelar rollen utan han är rollen.



När jag ser på film vill jag känna något extra. Jag vill bli underhållen, skratta, känna spänning eller gripas av det jag ser. Det här är en film som griper tag i mig på mer än ett sätt. För det är inte bara karaktärer och skådespelare, det är en story som träffar rätt, det är berättandet som funkar, klippning som flyter på, ett foto som kanske inte briljerar men ändå är bra och musik som passar mest hela tiden och förhöjer upplevelsen. Helt enkelt en bra film på flera plan. En film regisserad av belgaren Felix van Groeningen som gjorde den Oscarsnominerade The Broken Circle Breakdown (2012).

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.3

---

Om visningen: Eftersom jag hade varit på visning på samma salong på Sture 1 precis innan, väljer jag att stanna kvar. Tar den plats jag vill ha och lämnar min jacka innan jag går ut för att scanna mitt kort då volontärerna vill att man ska göra så. Men när jag kommer ut till insläppet står redan folk precis utanför dörren, så jag ställer mig där. Efter bara några sekunder öppnar de dörren och säger åt oss att gå in, men ingen scannar mitt kort. Går till min plats och jacka. Reklamen drar igång och jag passar på att gå på toa (och lämnar så klart jackan på min stol).

På väg tillbaka in i salongen är det fortfarande lång kö med folk som ska bli scannade. Ställer mig vid sidan om insläppet och inväntar rätt läge att slinka igenom. Då visar mannen vid insläppet upp fel kort (SL-kort eller kreditkort). När han börjar gräva efter sitt festivalkort slinker jag förbi och scannar mitt kort innan jag kan gå in. Smidigt. Hade ju inte scannat mitt kort tidigare för denna visning, så nu fick man det gjort.

Visningen är slutsåld och volontärerna ber oss att inte lämna några tomma platser mellan oss så att de får in alla. Sen sätter de igång filmen på utsatt tid, men det är fortfarande folk som kommer in i den nedsläckta salongen efter att filmen börjat.

Annars går allt smidigt utan några lukter eller andra störningsmoment. Ja, förutom precis i början av filmen då någon bakom mig äter något så det låter högt. Men det luktar gott (godis av något slag), så inget som direkt stör och efter ett tag kommer man in i filmen också.