Manta Ray

Titel: Kraben rahu / Manta Ray
Genre: Drama
Land: Thailand/Frankrike/Kina
År: 2018
Regi: Phuttiphong Aroonpheng
I rollerna: Aphisit Hama, Wanlop Rungkumjad, Rasmee Wayrana

Handling: En lokal fiskare hittar en skadad man intill havet där tusentals Rohingyaflyktingar drunknar, och hjälper honom att tillfriskna. Men när fiskaren en dag plötsligt försvinner börjar mannen ta över hans liv, och inte bara hans jobb och hem utan även hans ex-fru.

Omdöme: Att detta skulle vara en dålig film kan man inte direkt säga. Det är bara sättet den är gjord på som inte tilltalar mig. Den är fylld med symbolik och lever till slut främst på det istället för att berätta en historia rakt ut. Och det blir faktiskt lite frustrerande då det känns väldigt segt att ta sig igenom filmen efter ett tag.



När en blonderad fiskare (Wanlop Rungkumjad) går in i skogen för att gräva efter ädelstenar, påträffar han en svårt skadad man. Han räddar honom, ger honom vård och tak över huvudet hemma hos sig. Mannen, som är stum, får namnet Thongchai (Aphisit Hama) av fiskaren. Snart lär fiskaren upp honom allt han kan och när Thongchai tillfrisknat tillräckligt hjälper han till. Men när fiskaren en dag inte kommer hem och istället fiskarens ex-fru dyker upp, tar Thongchai snart över fiskarens liv.



Vad man får är alltså en film full av symbolik, gjord på ett ganska stämningsfullt sätt där det visuella i kombination med ljud och musik blir en viktig del av filmen. Och detta lyckas man bra med. Det är nämligen mycket färger och nästan meditativa scener man bjuds på. Bäst av allt i filmen är musiken av franska duon Christine Ott och Mathieu Gabry, även kända som Snowdrops.



Tyvärr blir filmen alltför långsam och utan att ge så mycket rent storymässigt. Det kretsar kring tre personer, men inget direkt triangeldrama eller liknande. Dessutom känns det som filmen tappar ens intresse längre in. När vi bjuds på ett oändligt typ av hummande från en av karaktärerna under en senare sekvens blir det nästan outhärdligt irriterande att lyssna på. Det är synd att man inte försökte göra mer med storyn och i princip helt satsade på symboliken som inte funkar för egen del.

3 - Skådespelare
1 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.8

---

Om visningen: Går på filmen med en vän och vi är framme ganska tidigt på Stures övervåning. Insläppet blir av någon anledning fem minuter försenat. Ingen information varför, men förmodligen för att volontärerna glömde bort att släppa in oss då filmen innan hade slutat i tid.

Under filmens gång ser jag att mannen som sitter snett framför (framför min vän) lutar sig framåt i princip under hela filmen. Han är lång och när han sitter framåtlutad täcker han synfältet fram till duken ännu mer. Nu störde det inte mig personligen så mycket, men min vän var inte särskilt glad över det hela.

Med runt fem minuter kvar lämnar två personer visningen då de fått nog. Detta är under den utdragna hummande-mannen-scenen som är väldigt enerverande. Men att lämna efter att ha suttit igenom i princip hela filmen känns lite konstigt. Å andra sidan var det en scen utan slut kändes det som och fick det att krypa i skinnet på en, så helt oförstående är man inte.