Piercing

Titel: Piercing
Genre: Thriller/Skräck
Land: USA
År: 2018
Regi: Nicolas Pesce
I rollerna: Christopher Abbott, Mia Wasikowska, Laia Costa, Olivia Bond

Handling: Reed planerar det perfekta mordet för att bli av med suget att döda sitt spädbarn med en ishacka. Men trots en grundlig planering går inte planen som den nyblivna pappan tänkt sig när prostituerade Jackie inte agerar som han väntat sig.

Omdöme: Efter regissörens första film, svartvita drama-rysaren The Eyes of My Mother (2016), var man lite nyfiken på vad han skulle bjuda på med denna. Det är baserat på en bok av japanen Ryû Murakami som bl.a. hade skrivit förlagan till filmen Audition (1999). Man skulle kunna säga att det blir lite som om man tog American Psycho (2000) och i princip gjorde det till ett kammarspel i regi av Quentin Tarantino-light.



Redan i första scenen när huvudpersonen Reed (Christopher Abbott) håller en ishacka mot sitt spädbarns huvud och avbryts av sin fru Mona (Laia Costa), förstår man att detta kan bli något. Mona önskar Reed lycka till när han ger sig iväg i vad som verkar vara affärer. Han checkar in på ett flott hotellrum och börjar planera mordet på en prostituerad. Han går igenom allt, tar tid och allt är redo. Så kommer hon, den blonda Jackie (Mia Wasikowska) och leken kan börja.



Det är en lekfull film som är gjord med svart humor, vilket man känner av redan i första scenen med ishackan och babyn. Det verkar kunna bli en sån där Patrick Bateman-karaktär och man är redo att se vad man ska bjudas på. När så Mia Wasikowska och hennes Jackie dyker upp känns det inte helt rätt. Då det visar sig att hon får den kvinnliga huvudrollen och i princip har ett kammarspel med Christopher Abbott, känns det lite synd då jag personligen hellre hade sett Laia Costa få större utrymme.



Laia Costa slog igenom ordentligt i Victoria (2015), men här får hon inte visa vad hon går för då hon endast är med på ett hörn, vilket är synd. Istället blir det Christopher Abbott, som var riktigt duktig i James White (2015), som alltså paras ihop med Mia Wasikowska. Hon har varit duktig tidigare, t.ex. i Stoker (2013). Här känns hon alltså inte helt rätt inledningsvis, men hon och karaktären växer under filmens gång. En notering blir dock att hon längre in får australisk accent, något som inte förklaras. Känns lite konstigt, men möjligt att det är meningen.



Det kanske mest noterbara med filmen, och varför det till stor del känns som Tarantino-light, är användandet av musiken. Musik som främst är tagen/lånad från italienska 70- och 80-tals filmer. Bra sådan som man till stor del kände till och blev något överraskad över att höra här. För det mesta funkar den bra, men det är alltid lite farligt att använda gammal musik från bl.a. Dario Argento-filmer då man förknippar dessa med just de filmerna och kanske specifika scener.



Under filmens gång känns det väl inte riktigt som att filmen lyckas fullt ut som det verkade kunna bli inledningsvis. Man kan lugnt säga att Jackie ändrar på förutsättningarna och omkullkastar Reeds planer ordentligt. Det blir trots allt ganska kul att följa detta kammarspel som man inte riktigt vet vart det ska leda. Det känns inte riktigt som filmen lyckas fullfölja sin potential. Det hela hade kunnat vara snyggare och lite smartare. Men här finns även en hel del att gilla så det blir lite blandade känslor. Kan vara en film som behöver en omtitt vad det lider...

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.2

---

Om visningen: Då filmen gick på samma salong där jag precis hade sett en film, valde jag att sitta kvar (vilket var ok för volontärerna). Tog mig en bensträckare och gick även på toa under reklamen som man ändå vill missa.

När så filmen drar igång är det så där lagom halvtomt som man vill ha det. Men, så fort filmen börjar hör jag hur någon snarkar lite lätt. Upptäcker ganska snart att det är gubben två platser bredvid mig - den enda som sitter på min rad. Jag sitter i mitten och vill inte flytta på mig. Tänker att han vaknar till när det blir något högt ljud eller musik i filmen. Det gör han också, då och då. Men han är uppenbarligen väldigt trött och snarkar bort stora delar av första halvan av filmen, vilket även stör andra i salongen.

Efter runt halva filmen hör jag plötsligt hur någon tuggar tuggummi och snarkandet är borta. Det är gubben som under andra halvan av filmen håller sig vaken. Man kan lugnt konstatera att tuggummituggandet stör långt mycket mindre än snarkandet.