Prospect

Titel: Prospect
Genre: Sci-Fi/Drama/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 2018
Regi: Zeek Earl & Christopher Caldwell
I rollerna: Sophie Thatcher, Pedro Pascal, Jay Duplass, Andre Royo

Handling: En tonårsflicka reser med sin pappa till en avlägsen måne på jakt efter gäckande rikedomar. Det finns dock fler som strövar omkring i månens giftiga skog och arbetet utvecklas snabbt till en desperat kamp för att fly.

Omdöme: Det är kul när man inte förväntar sig så mycket, för ibland överraskas man positivt. Nu var detta en film som verkade kunna ha potential, men vad jag trodde skulle bli ett litet sci-fi/drama med far och dotter som vandrar runt och utforskar en annan planet, bjuder på klart mer än så redan en bit in i filmen.



Pappa Damon (Jay Duplass) och dottern Cee (Sophie Thatcher) landar på en måne med sin farkost, men inte exakt där de skulle. En farkost som från insidan ser ut som ett hemmabygge, men som är en fullt duglig farkost så länge den är i flygdugligt skick. De vet vart de ska med hjälp av kartan de har, men den giftiga luften gör att de måste bära sina dräkter och hjälmar, och se till att deras luftfilter funkar och syret räcker. På månen finns rikedomar, men även faror, något de snart stöter på.



Redan ombord deras farkost märker man att det är en detaljrik film, ungefär på ett sätt som Alien (1979). Det är inte någon hi-tech eller perfekt yta, men det känns desto mer genomtänkt och har gjorts med omsorg. När de sedan vandrar runt i sina rymddräkter ser det till stor del ut som Jorden, men ändå inte. Det är något i luften, något synbart som är en bra effekt och så där lagom. Dessutom är det gjort på naturlig väg och inte med hjälp av cgi.



Förutom att vara detaljrik och lite gammaldags i stilen så blir filmen även mer händelserik och spännande än väntat. Sci-fi dramat blir istället mer en thriller som genomgående övertygar. Det är välgjort, stämningsfullt och helt enkelt en film av det här slaget som man inte ser alltför ofta. Tack och lov håller den sig även på mattan hela vägen. Man slipper helt enkelt en massa konstigheter som bara hade gjort mer skada.



Det hela bygger för övrigt på en kortfilm med samma namn av Zeek Earl & Christopher Caldwell som regisserat och skrivit denna långfilmsdebut. Definitivt lyckat och det känns förfriskande att se sån här typ av sci-fi göras då det känns som något man inte direkt sett så mycket av sedan 80- och 90-talet.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.0

---

Om visningen: Kommer fram till Klarabiografen runt en halvtimme innan filmstart. Redan några i kö, så det är bara att ställa sig och börja läsa Clint Eastwood-boken. Men bara några få minuter senare säger den ansvarige åt volontärerna att de kan börja släppa in. Uppenbarligen ingen visning innan så de släpper in oss 25 minuter innan filmen ska börja. Tar min plats och läser sedan vidare.

Då filmen ska bli fullsatt ber volontärerna oss tidigt att sätta oss bredvid varandra och inte lämna luckor. När de fått in alla är det runt fem platser lediga. Ytterligare fem personer släpps då in som väntat utanför på "stand by" ifall det skulle finnas plats.

Precis när reklamen är till ända dyker festivalloggan upp på duken och en volontär kommer in för att presentera filmen. Precis då buar en i publiken ett par gånger (han sitter dessutom på min rad). Hör hans kompis fråga vad han håller på med och han svarar att han trodde de skulle spela SF:s nya melodi. Men när han inser att han gjort ett misstag säger han att han gjorde fel eller liknande och ber lite lätt om ursäkt. Volontären har dock hunnit prata klart och lämnar salongen utan att höra detta. Volontären måste ha trott att det var en häcklare i publiken.

Filmen visas otextad vilket är lite synd då man inte alltid hör vad som sägs helt tydligt, i synnerhet då minst hälften av dialogen talas med rymddräkt/hjälm på. Man kanske inte missar viktig information, men man kan ju inte vara säker.