Shoplifters

Titel: Manbiki kazoku / Shoplifters
Genre: Drama
Land: Japan
År: 2018
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Lily Franky, Sakura Andô, Kirin Kiki, Mayu Matsuoka

Handling: En fattig japansk familj som hankar sig fram på tillfälliga jobb och lågbetalda löner tvingas till snatteri för att få det att gå runt. Vid ett tillfälle stöter de på en flicka som de efter vissa omständigheter bestämmer sig för att rädda undan sitt öde och helt enkelt adoptera henne. Efter att hon anmälts försvunnen börjar polisen söka efter flickan.

Omdöme: Japanske Hirokazu Koreeda är en regissör som började göra dokumentärer innan han gjorde sin första långfilm på 90-talet. Han har sedan blivit en av de mest uppskattade japanska regissörerna med ett flertal hyllade filmer. Ett par av dem hade setts och denna ville man så klart se. Hans filmer har en hög lägstanivå vilket gör att man sällan blir besviken, även om man inte alltid behöver fångas fullt ut.



Ett återkommande ämne i hans filmer är familjen. Givetvis handlar det om familjen även här. En familj som inte lever under de mest glamourösa förhållandena. Alla bor de hemma hos pensionerade änkan Hatsue Shibata (Kirin Kiki) som får sin pension varje månad. Hon vill inte vara ensam och har därför inget emot att ha fem inneboende hos sig. Eller rättare sagt, de är fyra som bor hos henne och blir fem när femåriga flickan Yuri (Miyu Sasaki) ansluter till familjen. Hennes föräldrar bråkar ofta och låter henne vara ute på balkongen i kylan, så en dag tar de med sig henne hem och ger henne värme och mat. Och så stannar hon.



Familjen livnär sig på ströjobb, Hatsues pension och snatteri. Snatteriet står mannen i familjen Osamu (Lily Franky) och pojken Shota (Jyo Kairi) för. Men när Yuri anslutit, följer hon med och lärs upp då barnen ofta kan komma undan och inget händer om de åker fast då de är minderåriga. De har det ändå ganska bra tillsammans, trots liten boyta. De har egentligen allt de behöver och framförallt är de en stor familj.



Det är en härlig värme som uppvisas och fångas vilket inte alltid är en självklarhet i filmer som dessa. Många gånger behöver scenerna inte kännas så speciella eller ha så mycket av värde för historien, men de känns ändå rätt. Man känner att det trots allt är småmysigt mest hela tiden. Vi får även följa medlemmarna ur familjen på deras jobb. Men det är när de är tillsammans och när de bara umgås, när de snattar och lever som det är som bäst.



På många sätt känns det som att det är Kirin Kiki (detta blev för övrigt en av hennes sista roller) i rollen som farmor Hatsue som håller ihop familjen. Till stor del är det hon som bjuder på humorn, även om några av de andra också bidrar med en del humor och värme. Barn är också en återkommande sak som regissören lyckas med och så även här. Pojken Shota och flickan Yuri har några fina scener ihop och det finns en del scener som man njuter av lite extra. En sådan är inte minst när familjen besöker stranden. Här känns det som filmen är på topp och skulle potentiellt kunna sluta. Istället rullar den på ytterligare 20, kanske 30 minuter. Kan tycka att det nu blir lite för allvarligt och tappar då lite av den gemytliga känslan man skapat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.1

---

Om visningen: När jag kommer till Sture i god tid står redan några tappra vid insläppet. De är inte många, men ändå. Går själv på toa på övervåningen då det inte är någon stress. Men där är det upptaget. Väljer att traska ner igen och ser då Carl som ställt sig i närheten av insläppet, trevligt. Går och "terroriserar" honom en stund och vi pratar om vad vi sett och ska se. Får tiden att gå helt enkelt. Testar sen att gå på toa igen och den här gången är det ledigt.

När jag och Carl sedan står och väntar har det bildats en lång kö bakom oss. Nu har det gått minst tjugo minuter sen vi ställde oss vid insläppet. Då plötsligt ser vi hur det kommer ett gäng på rad som går bredvid kön. Ja, de kommer ända fram till oss och skapar helt enkelt ytterligare en kö (för de som inte ville stå längst bak). Tidigare år hade jag nog blivit rejält irriterad, men nu bryr jag mig inte nämnvärt, så länge de inte tränger sig före oss.

När det så är dags för insläpp, blir det givetvis trängsel precis framför då några äldre damer som stått och köat en lång stund inte vill att de som bildat den alternativa kön ska få gå före. De knuffas en del, tacklar varandra och stöter även till mig lite lätt. Den ena säger då "Oj, vad trångt det är". Själv småler jag mest åt det hela då det känns komiskt. Men jag kan förstå dem. Det är irriterande när man stått i 30-40 minuter och sedan kommer ett gäng med 5-10 minuter kvar och ska trängas.

Visningen är slutsåld, men det hela går relativt smärtfritt, trots (eller är det tack vare?) att volontärerna inte syns till. Filmen kan sen börja med fem minuters försening då insläppet var försenat.