The Pawnbroker

Titel: The Pawnbroker / Pantlånaren
Genre: Drama
Land: USA
År: 1964
Regi: Sidney Lumet
I rollerna: Rod Steiger, Jaime Sánchez, Geraldine Fitzgerald, Brock Peters

Handling: En överlevande från ett nazistiskt koncentrationsläger arbetar som pantlånare mitt i New York. Då och då upplever han tillbakablickar som visar hur han blev behandlad i koncentrationslägret.

Omdöme: Det är 25 år sedan Sol Nazerman (Rod Steiger) förlorade allt han älskade här i livet. Numera lever han i New York och driver en pantbank. Dit kommer diverse desperata kunder för att pantsätta sina värdesaker. Han har anställt en ung man i Jesus Ortiz (Jaime Sánchez) för att hjälpa till. Pantbanken används även för penningtvätt av en gangster vid namn Rodriguez (Brock Peters) som styr den delen av stan.



Nazerman har förträngt minnesbilderna och känslorna från det som hände för 25 år sedan så gott han har kunnat. Nu är han en känslokall och bitter man. Inte gör det saken bättre att minnesfragment från vad som hände honom och hans familj har börjat göra sig påminda. Helst av allt vill han bara bli lämnad ifred. Men det är smått omöjligt med tanke på vad han jobbar med. Hela tiden verkar folk vilja prata med honom och störa honom. Frågan är när han når bristningsgränsen.



Sidney Lumet hade redan gjort klassikern 12 Angry Men (1957) ett par år tidigare som gav honom hans första Oscarsnominering. Men man kan säga att det var i och med denna film som han sparkade igång sin framgångsrika karriär på allvar med en rad oförglömliga klassiker. Han kom aldrig att vinna en Oscar trots fem nomineringar, men fick till slut en heders-Oscar år 2005.



Filmen hade setts tidigare och inte riktigt lämnat ett bestående intryck. Eller rättare sagt, det var något med den som jag ville minnas gjorde att det hela inte blev så bra som det borde ha blivit. Det är ganska enkelt att lista ut vad det är när man ser om filmen. Ett "åh nej" dyker upp redan under förtexterna när det står klart att Quincy Jones stått för musiken. En jazzsoppa som håller sig någorlunda på mattan under första halvan, men sen kulminerar i en massa opassande oljud som inte alls synkar med vad man får i bild. Väldigt frustrerande måste sägas och förstör vad som borde varit några av filmens starkaste scener.



Om man istället pratar om det positiva så är en av dessa utan tvekan Rod Steigers Oscarsnominerade prestation som Sol Nazerman. Den må kanske inte vara helt perfekt, men det har också att göra med karaktären. En karaktär som under runt två tredjedelar är riktigt skön som bitter och uppgiven, med en rad klockrena svar till kunder och andra som försöker få kontakt med honom. Man småskrattar mest hela tiden, trots att det är allvarliga situationer. Men Nazerman förlorar sin mask runt två tredjedelar in och med det tappar även filmen en del.



Lumets regi ska också ha en eloge då filmen stundtals berättas med hjälp av tillbakablickar som är effektivt inbakade. De presenteras många gånger via snabba klipp som dyker upp när något påminner Nazerman om just detta minne. Vi får via fragment se Nazermans förflutna som han försökt förtränga och glömma. Lumet och Steiger gör denna film till något mer än vad man kanske hade fått ut annars. Tyvärr kommer Quincy Jones med sin musik och förstör vad som byggts upp likt en mobbare som vill jävlas.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
1 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.8