Mina favoritprestationer - 1975

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



John Cazale (Dog Day Afternoon)

Som den småkorkade bankrånaren Sal.



Al Pacino (Dog Day Afternoon)

Som den bestämde bankrånaren Sonny.



Jack Cassidy (The Eiger Sanction)

Som den sliskige och homosexuelle Miles Mellough.



Gene Hackman (French Connection II)

Som tuffe snuten Jimmy "Popeye" Doyle.



Robert Shaw (Jaws)

Som den färgstarke hajfiskaren Quint.



Maximilian Schell (The Man in the Glass Booth)

Som Arthur Goldman, en excentrisk rik judisk man.



Louise Fletcher (One Flew Over the Cuckoo's Nest)

Som den iskalla Nurse Ratched.



Jack Nicholson (One Flew Over the Cuckoo's Nest)

Som den rebelliske R.P. McMurphy.



Peter Sellers (The Return of the Pink Panther)

Som klumpige inspektör Jacques Clouseau.



Max von Sydow (Three Days of the Condor)

Som den iskalle frilansande lönnmördaren Joubert.



Andra som var med i diskussionen:

Ryan O'Neal (Barry Lyndon)
Maksim Munzuk (Dersu Uzala)
Richard Dreyfuss (Jaws)
Roy Scheider (Jaws)
Gene Hackman (Night Moves)
Danny DeVito (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Brad Dourif (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Sydney Lassick (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Christopher Lloyd (One Flew Over the Cuckoo's Nest)
Anne Bancroft (The Prisoner of Second Avenue)
Jack Lemmon (The Prisoner of Second Avenue)
Bruce Dern (Smile)
Robert Redford (Three Days of the Condor)
Nicol Williamson (The Wilby Conspiracy)

Back Roads

Titel: Back Roads
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2018
Regi: Alex Pettyfer
I rollerna: Alex Pettyfer, Jennifer Morrison, Juliette Lewis, Robert Patrick

Handling: Den unge mannen Harley tar hand om sina systrar efter att deras mamma blivit fängslad för mordet på deras misshandlande pappa. När han inleder en affär med en gift kvinna avslöjas sedan länge dolda familjehemligheter.

Omdöme: Denna mörka dramathriller påminner en del om Tim Roths regidebut The War Zone (1999). De handlar båda om en trasig familj och mörka hemligheter. Från början var det tänkt att Adrian Lyne skulle göra sin första film sedan Unfaithful (2002), men nu har han endast varit med och skrivit manuset tillsammans med Tawni O'Dell vars bok filmen bygger på. Istället gör Alex Pettyfer regidebut och spelar huvudrollen.



Året är 1995 och Harley (Alex Pettyfer) får bära det tunga ansvaret att ta hand om sina tre yngre systrar Amber (Nicola Peltz), Misty (Chiara Aurelia) och Jody (Hala Finley). Detta efter att mamma Bonnie (Juliette Lewis) åkt dit för att ha skjutit sin man och barnens far till döds något år tidigare. Harley är den enda som är gammal nog att jobba, men har svårt att få ihop tillräckligt för syskonen.



Harley är något tystlåten men väldigt rättfram, mer intresserad av konst än idrott. Han har fullt upp med sina två jobb, även om man endast ser honom på ett av jobben. Fast kanske jobbar han dubbelskift eller i två olika butiker med samma typ av arbetsuppgifter. Hur som helst är systrarna inte lätta att ha att göra med, i synnerhet den äldsta, Amber som är på honom om det ena och det andra. Han försöker vara en beskyddande bror, men har kastats in i en situation han inte är redo för. Samtidigt är han hemligt förtjust i den något äldre, gifta grannen och tvåbarnsmamman Callie (Jennifer Morrison).



Det är något av en "slow burner" där det inleds som ett familjedrama. Syskonen lever ute på landsbygden och även om de inte är en white trash-familj så är den äldsta systern Amber mycket nära att hamna i det facket (något Harley ser henne som i framtiden). Harley, som besöker en psykolog för att bearbeta det som hänt, försöker få bukt med sina minnen och de spår som händelserna i familjen lämnat efter sig. Snart kommer hemligheterna upp till ytan och de hårt prövade syskonen får svårt att ta itu med problemen samtidigt som de försöker vara där för varandra.



Tror inte det är en film som faller alla i smaken, inte minst om man har svårt för tunga ämnen och trasiga familjer. Men om man vill se en film som får en att känna och som har en bra historia att berätta så är detta klart sevärt. Det är en tung och allt annat än munter film man får se, men den väcker känslor och det vill man ha av en film som denna. Det kan vara svårt att förstå hur och varför syskonen reagerar och uppträder som de gör, men filmen förklarar detta på ett bra sätt. Man får bättre förståelse för någon som har denna familjebakgrund. Helt enkelt en klart bra regidebut med en stark historia.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.3

52 Directors - Francis Ford Coppola

Francis Ford Coppola, 70-talets främsta regissör? Ja, utan tvekan en av de stora. Tyvärr blev det svårt att följa upp de fyra klassikerna som kom under detta decennium. Efter dessa gick det lite trögare. Visst gjordes det dugliga filmer, men ingen kom upp i närheten av den nivå som de fyra 70-tals filmerna hade. Det skulle då vara den oftast kritiserade avslutande delen i Gudfadern-trilogin som i mitt tycke är ett gott hantverk och en bra film.

Filmerna på topp fem är alla klassiker. Utanför topp fem är det dock lite skralare och även om det finns dugliga filmer, en del storfilmer, så är de inte i samma klass som de fem utvalda. En mycket gedigen och relativt enkel topp fem att rangordna. Det är väl endast fjärde och femte platsen som kan kastas om.




Plats #5

Apocalypse Now (1979)


En sjuhelsikes krigsfilm och resa in i det mörka. Tappar sista halvtimmen när galenskapen får ett ansikte.



Plats #4

The Godfather: Part III (1990)


Ofta kritiserad, men denna avslutande del är bra. Dock inte utan sina brister och kan inte mäta sig med de två första delarna.



Plats #3

The Conversation (1974)


70-tals paranoiathriller när den är på topp. En utmärkt Gene Hackman bjuder på en av sina absoluta paradroller i en film som växer.



Plats #2

The Godfather: Part II (1974)


En utmärkt uppföljare/fortsättning som gör det mesta rätt. Saknar dock den riktiga gudfadern - Marlon Brando.



Plats #1

The Godfather (1972)


Inget snack - en av de absolut största. Och med Brando som gudfadern. Allt faller på plats i detta mästerverk.





Totalt har 11 filmer setts av Francis Ford Coppola:

The Godfather (1972)
The Conversation (1974)
The Godfather: Part II (1974)
Apocalypse Now (1979)
The Outsiders (1983)
Rumble Fish (1983)
Peggy Sue Got Married (1986)
Tucker: The Man and His Dream (1988)
The Godfather: Part III (1990)
Dracula (1992)
The Rainmaker (1997)

Totalt snittbetyg på samtliga 11 filmer (av 5.00) = 3.45





Ta reda på vad Henke har att säga om Coppola.

Operation Odessa

Titel: Operation Odessa
Genre: Dokumentär
Land: USA
År: 2018
Regi: Tiller Russell

Handling: En rysk mafioso, en kubansk spion och en playboy från Miami smider planer på att sälja en sovjetisk ubåt till en colombiansk drogkartell för 35 miljoner dollar.

Omdöme: En av de bästa och mest underhållande dokumentärerna man sett är Cocaine Cowboys (2006) som berättar om droghandeln i Miami under 80-talet. Här har Tiller Russell, regissören till den klart sevärda dokumentären The Seven Five (2014), gjort något av en motsvarighet till Cocaine Cowboys (2006). Skillnaden är att man förflyttat sig till 90-talets Miami där tre män kom att göra stora affärer ihop.



Tarzan är en rysk jude som efter att ha jobbat som indrivare åt den italienska maffian i New York bestämmer sig för att sadla om och flytta ner till Miami. Där öppnar han strippklubben "Porky's" och lockar dit kändisar och ryssar. Affärerna blomstrar och han kommer i kontakt med Juan som är en rackare på att sälja exklusiva bilar i Miami. De två börjar med illegala affärer och en av Juans kontakter är Tony, en kubansk f.d. underättelseagent. Tony har kontakt med självaste Pablo Escobar, ledaren av den colombianska drogkartellen.



Trion Tarzan, Juan och Tony intervjuas tillsammans med DEA-agenter och andra inblandade samtidigt som vi bjuds på klipp från diverse händelser och montage. Tack vare historierna de tre huvudpersonerna delar med sig och det faktum att de är sköna typer, gör det här till en högst underhållande dokumentär. Visst är de skurkar och inga trevliga typer, men man måste bara gilla det man ser och hör.



Även om Tarzan är en skön typ, och till viss del även Juan, så är Tony på en annan nivå. Han lär ha haft 41 olika pass och nationaliteter, är hal som en ål och inte heller särskilt korkad. Han pratar likt Tony Montana från Scarface (1983), vilket inte är så konstigt då han precis som Tony Montana kom till Miami från Kuba. Hans berättande och stil i sig gör en hel del. Man fångas, skrattar och dras in i denna berättelse. Ett måste om man gillade nämnda Cocaine Cowboys (2006).

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 7.7

Instant Family

Titel: Instant Family
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 2018
Regi: Sean Anders
I rollerna: Mark Wahlberg, Rose Byrne, Isabela Moner, Octavia Spencer

Handling: När Pete och Ellie bestämmer sig för att skaffa familj vill de göra det genom adoption. De får träffa en syskontrio bestående av bland annat en rebellisk 15-åring och över en natt går de från noll barn till tre. Nu måste Pete och Ellie, under hysteriska former, snabbt lära sig att vara föräldrar med förhoppningen om att snart bli en familj.

Omdöme: En sån här komedi kan lätt falla pladask och bara bli för mycket. När filmen inleds med text om att det är inspirerat av verkliga händelser känner man sig lite tveksam. Men historien visar sig vara inspirerad av regissören Sean Anders liv. Det gör stor skillnad då det hela blir mer personligt och uppvisar förvånansvärt mycket hjärta.



Sean Anders hade tidigare regisserat Mark Wahlberg i Daddy's Home (2015) och uppföljaren. Wahlberg tillsammans med Rose Byrne är Pete och Ellie. De har ett stabilt äktenskap, men något saknas. Deras liv kretsar mest kring att renovera hus och nu när de blivit lite äldre är de tveksamma till att skaffa barn. Men så börjar de prata om adoption, om att adoptera lite äldre barn och snart är de fast - med de tre syskonen Lizzy (Isabela Moner) som är 15 och hennes två yngre syskon Juan (Gustavo Quiroz) och Lita (Julianna Gamiz).



Lizzy är något rebellisk och hoppas att syskonen snart kan återförenas med sin biologiska mamma som sitter inspärrad. Hon är också den som till stor del tagit hand om de två yngre syskonen, så hon blir till stor hjälp för Pete och Ellie som inte är vana föräldrar. Juan är osäker, timid och något olycksförföljd. Lita är yngst, men uppväxt med TV-tittande har hon lärt sig en massa fula ord och vägrar äta något annat än potatischips.



Vad filmen lyckas bra med är att få en att skratta en hel del, och det är så klart viktigt med en komedi. Men den har även värme och uppvisar hjärta i stil med en del 80-tals komedier, i synnerhet av John Hughes. Musiken är också en bidragande orsak till varför man får denna känsla, så det är inte alls omöjligt att Sean Anders tagit inspiration därifrån. När en komedi lyckas vara rolig och kombinera det med värme och hjärta är det svårt att värja sig. Visst är den inte perfekt, men magkänslan ska man inte underskatta. Stark trea till svag fyra.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

Serenity

Titel: Serenity
Genre: Mysterium/Thriller/Drama/Sci-Fi
Land: USA
År: 2019
Regi: Steven Knight
I rollerna: Matthew McConaughey, Anne Hathaway, Jason Clarke, Djimon Hounsou, Diane Lane

Handling: En fiskebåtskapten bosatt på en liten paradisö får se sitt mystiska förflutna komma ikapp honom och snärja hans liv i en verklighet som inte är vad den verkar vara.

Omdöme: Att återförena Matthew McConaughey och Anne Hathaway efter succén Interstellar (2014) är ingen dum idé. Gillar de båda och de är duktiga skådespelare. Filmen lockade därför tidigt, speciellt som det verkade kunna bli en tät och mystisk thriller, sånt gillar vi. Den hade dock fått svag kritik så förhoppningarna på en bra film svalnade rejält.



För regi och manus står britten Steven Knight som här gjorde sin tredje långfilm efter Redemption / Hummingbird (2013) och Locke (2013). Förutom manus till dessa hade han även skrivit manus till filmer som bl.a. Dirty Pretty Things (2002), Eastern Promises (2007), Allied (2016) och The Girl in the Spider's Web (2018).



På en fiktiv paradisö kallad Plymouth Island (inspelat på Mauritius) tar Baker (McConaughey) med sig betalande turister ut på fiskeäventyr med sin båt som han betalar av till banken. Han har dock blivit som besatt av en tonfisk som han haft på kroken ett par gånger, men som undkommit honom. Samtidigt har han syner och konstiga drömmar som bekymrar honom. Inte blir hans liv enklare av att hans ex-fru Karen (Hathaway) dyker upp och vill ha hjälp med att göra sig av med hennes nuvarande make Frank (Jason Clarke) som är allt annat än snäll mot henne och Bakers son Patrick.



Det är en film som inleder ganska lovande med distinkta neo-noir tendenser. Baker har ihop det med Constance (Diane Lane) på ön för att tjäna lite extra pengar. Men det är Karen som är femme fatalen som tvingar honom att fatta en del svåra beslut. När hon dessutom säger att hans son hör honom tala med honom, börjar hans värld omkullkastas helt. På det dricker han en hel del rom och får besök av en mystisk man som verkar veta allt om honom.



Det känns som det här hade kunnat bli något. Istället trasslar filmen liksom in sig själv i ett nät som gör att den inte riktigt leder någonvart. Man förstår vad poängen är och vad den vill säga, men man saknar genomslagskraft. Bättre hade det blivit om man endast satsat på att göra det till en renodlad neo-noir, en mystisk thriller med en twist eller liknande. Det hade den potential till. Som det blir nu kombinerar man detta med nästan lite The Truman Show (1998), fast tyvärr utan att bli särskilt lyckat. Hade kunnat bli något...

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.1

Eighth Grade

Titel: Eighth Grade
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2018
Regi: Bo Burnham
I rollerna: Elsie Fisher, Josh Hamilton, Emily Robinson, Jake Ryan

Handling: Trettonåriga Kayla uthärdar det nutida ungdomslivet i villaförorten. Hon försöker ta sig igenom sista veckan på middle school, slutet på ett katastrofalt skolår, innan hon ska ta sig an high school till hösten.

Omdöme: Det har kommit en hel del ungdomsfilmer genom åren. På senare tid känns det som de flesta ungdomsfilmerna (i synnerhet de amerikanska) är väldigt frispråkiga vad gäller droger och alkohol, vilket är trist. Det är därför skönt att se en ungdomsfilm som inte faller i den fällan. Detta trots (eller tack vare) att denna långfilmsdebut är gjord av den blott 28-årige Bo Burnham.



Kayla (Elsie Fisher) är tretton år och en vanlig tjej. Hon är inte en av de populära eller coola tjejerna i skolan och har inga vänner. Hennes pappa Mark (Josh Hamilton) är ensamstående och finns där för sin dotter, men det är svårt att få grepp om en tonåring som går igenom en hel del. Kayla försöker ta sig igenom sin sista tid i mellanstadiet och förbereda sig för högstadiet, eller high school.



Vad som blir förfriskande att se är att Kayla har fötterna på jorden och inte låter sig påverkas av andra. Visst vill hon ha vänner, en bästa vän och en pojkvän. Men hon är sig själv och lär sig jobba på sig själv. Att bli bättre på att våga för att komma närmare vad hon vill.



Elsie Fisher Golden Globe-nominerades för sin roll som Kayla och känns lite som en ung Emma Stone, både sett till utseendet och till sättet. Hon är naturlig och bjuder en hel del på sig själv utan smink. Men hon spelar också rollen på ett sätt som får en att känna att Kayla är lite blyg och inte helt van vid den sociala biten.



Flmen är ett ungdomsdrama som i flera fall ger en ångest för situationerna Kayla hamnar i. Man känner för henne och med henne. Men det är inte heller ett mörkt ungdomsdrama där allt bara är jobbigt. Kayla och pappa Mark har några fina scener ihop, hon får kontakt med andra ungdomar och har (oftast) en positiv syn på framtiden. Filmen skulle kunna liknas lite vid The Edge of Seventeen (2016) och några av John Hughes-ungdomsfilmer. Alltså ett ungdomsdrama med en del hjärta och humor. Dessutom med trevlig elektronisk musik som ger det hela en skön känsla.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5