The Pursuit of D.B. Cooper

Titel: The Pursuit of D.B. Cooper / Coopers kupp
Genre: Äventyr/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1981
Regi: Roger Spottiswoode
I rollerna: Robert Duvall, Treat Williams, Kathryn Harrold, Paul Gleason

Handling: En spekulativ historia om den fräcke flygkaparen D.B. Cooper som hoppade fallskärm över ett bergsområde med lösensumman och sedan försvann.

Omdöme: Den legendariska historien om D.B. Cooper är en del av amerikansk kriminalhistoria. I november 1971 kapade han ett flygplan och begärde $200.000 i lösen plus fallskärm. Han hoppade sedan från planet med pengarna och sin fallskärm. 1980 hittade en 8-årig pojke några av de försvunna sedlarna när han grävde på en sandbank, vilket åter satte fart på utredningen och spekulationerna om vad som kan ha hänt med kaparen.



Treat Williams är Jim Meade, mer känd som kaparen D.B. Cooper. Efter att han hoppat fallskärm från planet han kapat och kommit undan med pengarna, måste han komma förbi polisen och FBI som letar efter kaparen. Han söker upp sin fru Hannah (Kathryn Harrold), men försäkringsutredaren Bill Gruen (Robert Duvall) är honom redan på spåren. Han är en f.d. armékollega till Meade och är övertygad om att han är kaparen D.B. Cooper.



Vad som följer är en film som blandar och ger lite för mycket för att bli direkt bra. Vad den lyckas bra med är lite av äventyrskänslan man får i skogarna vid bergen där Cooper försöker komma undan. Det bjuds även på en rad imponerande stunts som inte är att leka med. Dessutom funkar trion Robert Duvall, Treat Williams och Kathryn Harrold bra.



Filmen har en ganska lättsam ton och ibland blir det för mycket, inte minst när musiken blir pajasaktig. Det känns inte riktigt som man vetat vad man ville göra och istället för att göra en realistisk skildring av vad som kan ha hänt blir det en desto mer orealistisk historia där flera personer har kännedom om vem kaparen är. Stundtals blir det lite som en blandning mellan Midnight Run (1988) och Charley Varrick (1973), fast klart sämre.



Noterbart att John Frankenheimer från början skulle ha regisserat, men hoppade av då han kände sig lurad över hur filmen skulle göras. Han ersattes av Buzz Kulik som i sin tur ersattes av Roger Spottiswoode. Han kom för övrigt senare att göra en annan lite likartad och bättre film i Shoot to Kill (1988).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
13 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.7

The Highwaymen

Titel: The Highwaymen
Genre: Kriminalare/Drama
Land: USA
År: 2019
Regi: John Lee Hancock
I rollerna: Kevin Costner, Woody Harrelson, Kathy Bates, John Carroll Lynch

Handling: Den sanna historien om de två legendariska Texas Rangers som jagade ökända duon Bonnie och Clyde.

Omdöme: När man ser denna film med Kevin Costner och Woody Harrelson som utspelar sig på 1930-talet, får man lite känslan av kombinationen The Untouchables (1987) och Road to Perdition (2002). Dessutom med inslag av miniserien "True Detective". Detta då de två s.k. Highwaymännen ger sig ut på landsvägarna och är mördarna på spåren, som hela tiden verkar ligga ett eller två steg före polisen och FBI.



De två f.d. lagmännen Frank Hamer (Costner) och Maney Gault (Harrelson) rekryteras av Lee Simmons (John Carroll Lynch) efter att ha fått klartecken från borgmästaren Ma Ferguson (Kathy Bates) som vill få ett slut på de notoriska rånarna och mördarna Bonnie & Clyde. Frank och Maney har ett rykte om sig att lämna lik efter sig och de är något av legender som nu ger sig ut på vägarna som hårda Highwaymen.



Det här är ingen actionspäckad historia och man har intressant nog valt att inte följa Bonnie & Clyde mer än att med jämna mellanrum se dem i aktion. Deras vansinnesdåd är vad som driver Frank och Maney, i synnerhet då deras offer är poliser som Bonnie & Clyde kallblodigt skjuter ihjäl. Det blir nästan en västernstämning i filmen som utspelar sig på de lugna landsvägarna.



Det måste erkännas att Costner/Harrelson (som båda varit med och producerat) var en bidragande orsak till varför detta lockade och varför det funkar. Med tanke på att karaktärerna ska vara lite äldre är det skönt att man inte vikit ner sig och plockat in ett par yngre förmågor. Gillar deras lugn och filmens stämning rakt igenom som gör detta till en mysig tvåtimmarsfilm som inte har bråttom, men inte heller blir seg. Ett stämningsfullt och gott hantverk med en solid historia, axlat av ett par erfarna och gedigna skådespelare.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.2

Le grand bain / Sink or Swim

Titel: Le grand bain / Sink or Swim
Genre: Drama/Komedi
Land: Frankrike/Belgien
År: 2018
Regi: Gilles Lellouche
I rollerna: Mathieu Amalric, Guillaume Canet, Jean-Hugues Anglade, Marina Foïs

Handling: I det kommunala badhuset tränar de medelålderskrisande Bertrand, Marcus, Simon, Laurent, Thierry och de andra för att bli det första lokala manliga konstsimningslaget. Under den fallna simmästaren Delphines styre motstår de omgivningens skepsis och hån, och lär sig något om självförtroende och mycket om sig själva och varandra på vägen.

Omdöme: Bertrand (Mathieu Amalric) är gift med Claire (Marina Foïs) och har barn ihop. Han har även varit utan arbete i två års tid och lider av depression. När han en dag får syn på en annons på det lokala badhuset att man söker män till synkroniserad konstsimning för män, nappar han. Där träffar han andra medelåldersmän som alla går igenom diverse problem och kriser. Tillsammans blir de som en familj och med hjälp av sina tränare går de efter sina drömmar.



Man kan definitivt se detta som en fransk motsvarighet till brittiska The Full Monty (1997). Det är en film om vänskap, gemenskap, familj och att livet är mer än att leva upp till omgivningen och förväntningarna. Det är mer drama än komedi vilket man inte riktigt hade förväntat sig. Med det sagt är det fortfarande en hel del humor och i vissa stunder blir det klart roligt. Hade trots allt förväntat mig en ännu roligare film än vad man får, men det är inte helt fel med en del djup också.



Filmen visar sig vara inspirerad på en verklighetsbaserad historia om ett svenskt konstsimningslag för män. Dessutom gjordes det samma år en brittisk film vid namn Swimming with Men (2018) om samma historia. Det är inte lika roligt eller gjort med lika mycket värme som tidigare nämnda The Full Monty (1997). Men visst funkar det här och sällan är det fel med en feel-good film som lyckas bjuda på både en del skratt och känslor.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.1

Mina favoritprestationer - 1979

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Yaphet Kotto (Alien)

Som maskinisten Parker.



Sigourney Weaver (Alien)

Som den tuffa Ripley.



Martin Sheen (Apocalypse Now)

Som kapten Willard.



Peter Sellers (Being There)

Som trädgårdsmästaren Mr. Chance, även kallad Chauncey Gardener.



Jack Lemmon (The China Syndrome)

Som Jack Godell, den driftansvarige på kärnkraftverket.



Justin Henry (Kramer vs. Kramer)

Som den 7-årige sonen Billy Kramer.



Dustin Hoffman (Kramer vs. Kramer)

Som pappa Ted Kramer.



Michael Lonsdale (Moonraker)

Som den iskalle huvudskurken Hugo Drax.



Patrick Dewaere (Série noire)

Som den neurotiske dörrförsäljaren Franck.



David Patrick Kelly (The Warriors)

Som den psykopatiske gängmedlemmen Luther.



Andra som var med i diskussionen:

Dudley Moore (10)
Laurence Olivier (A Little Romance)
Al Pacino (...And Justice for All)
John Hurt (Alien)
Robert Duvall (Apocalypse Now)
Melvyn Douglas (Being There)
Clint Eastwood (Escape from Alcatraz)
Robert Duvall (The Great Santini)
George C. Scott (Hardcore)
Peter Strauss (The Jericho Mile)
George Hamilton (Love at First Bite)
Sally Field (Norma Rae)
Ron Leibman (Norma Rae)
Nick Nolte (North Dallas Forty)
James Woods (The Onion Field)
Ben Gazzara (Saint Jack)
Jill Clayburgh (Starting Over)
Burt Reynolds (Starting Over)

303

Titel: 303
Genre: Drama/Romantik
Land: Tyskland
År: 2018
Regi: Hans Weingartner
I rollerna: Mala Emde, Anton Spieker, Arndt Schwering-Sohnrey, Martin Neuhaus

Handling: På väg från Berlin till Portugal i sin gamla 303 tum långa husbil plockar den unga biologistudenten Jule upp liftaren Jan. Samtidigt som de har intensiva konversationer om allt mellan himmel och jord försöker de att inte bli kära i varandra.

Omdöme: De två universitetsstudenterna Jule (Mala Emde) och Jan (Anton Spieker) träffas av en slump när sommarlovet börjar. De ska båda ta sig från Berlin ner mot Spanien och Portugal. Eftersom Jule bilar ensam med sin husbil, går hon med på att ta med sig Jan när hon träffar på honom på en bensinmack. De båda slår följe och till en början kommer de inte särskilt bra överens.



Jule och Jan diskuterar allt möjligt och i princip varje gång ser de olika på saker och ting. Jule ska endast ta Jan från Berlin till Köln där han sedan ska ta bussen och ta sig vidare till Spanien för att träffa sin far. Jule ska till Portugal för att möta upp sin pojkvän som studerar där. Men under road-tripen börjar de komma överens och trivas i varandras sällskap.



Redan tidigt när vi träffar Jule och Jan för första gången och de får dåliga nyheter på sina respektive universitet, känner man att det här kan bli något. Musiken förtäljer nämligen att detta kan bli en stämningsfull film. Detta håller sedan i sig under de 140 minuterna som filmen håller på. En speltid som inte har några svackor, mycket tack vare att filmen hela tiden är i rörelse.



Man skulle kunna likna filmen vid en tysk motsvarighet till Before Sunrise (1995), fast där Jule och Jan är på en road trip genom Europa. En road movie genom ett somrigt Europa, det blir inte så mycket bättre än så. Det är också något man fångar mycket bra där man många gånger filmar husbilen som glider fram längs lands- och bergsvägarna. Man blir minst sagt sugen på att ge sig ut genom Europa utan stress och bara njuta som Jule och Jan gör.



Det hela känns som en naturlig film som har en hel del dialog och diskussion mellan de två huvudpersonerna. Man hade kunnat få med några fler karaktärer som de träffar på under resans gång. Men nu är allt fokus på de två och hur deras relation utvecklas. Till en början är diskussionerna lite väl filosofiska och det blir tydligt hur olika de ska vara i sina synsätt. Men dessa diskussioner blir intressantare längre in ju mer de lär känna varandra och blir komfortabla tillsammans. Helt enkelt en mysig och trevlig romantisk road movie genom Europa.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7

52 Directors - James Cameron

James Cameron har gjort några favoritfilmer genom åren. På det har han gjort ytterligare ett par storfilmer och kassasuccéer som etablerat honom som en av de stora. Samtidigt har han inte gjort så många filmer och hade ett uppehåll på över tjugo år efter Titanic (1997). Hans filmer var ofta revolutionerande när de kom och det är något man måste ta med sig. För det är inte bara storfilmer han bjuder på, det är även upplevelsen han vill bjuda på av att man ser något man kanske aldrig sett tidigare.

Att välja ut de fem på listan var relativt enkelt. En blandning av 80- och 90-tals filmer där det inte är så lätt att rangordna femman och fyran respektive trean till ettan. Ingen är direkt given på sin plats så det är till stor del dagsformen som avgör placeringarna.




Plats #5

The Abyss (1989)


Vackert undervattensäventyr som dock har en tendens att gå över till att bli lite för mycket fantasy under de senare delarna.



Plats #4

True Lies (1994)


Cameron och Arnold Schwarzenegger på lekhumör i denna underhållande actionkomedi där Jamie Lee Curtis och inte minst Bill Paxton är minnesvärda. Tappar en del under den sista biten då det blir lite för överdrivet, men filmen har en lättsammare ton redan från början.



Plats #3

Terminator 2: Judgment Day (1991)


En riktig höjdarfilm som tog effekterna till nästa nivå. Finns mycket att älska med denna och på många sätt är den bättre än den första filmen. Men att Arnold är god här och att Edward Furlong stör en del sänker lite.



Plats #2

Aliens (1986)


Mycket häftigt att lyckas så pass väl med en uppföljare till självaste Alien. Actionfylld film som behåller skräckelementen från den första. Sigourney Weaver är stentuff och Bill Paxton är skön som comic relief.



Plats #1

The Terminator (1984)


En hel del är nostalgi, men det är en film som funkar mycket bra än idag. Arnold som ond passar klockrent och det finns så många klassiska scener. Filmen är fylld med allt vad man önskar av en sån här film. Riktigt bra tech-noir.





Totalt har 7 filmer setts av James Cameron:

The Terminator (1984)
Aliens (1986) + Aliens - Director's Cut (1986)
The Abyss (1989)
Terminator 2: Judgment Day (1991)
True Lies (1994)
Titanic (1997)
Avatar (2009)

Totalt snittbetyg på samtliga 7 filmer (av 5.00) = 3.86





Frågan är om Henke valt ut samma fem filmer?

Private Life

Titel: Private Life
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2018
Regi: Tamara Jenkins
I rollerna: Paul Giamatti, Kathryn Hahn, Kayli Carter, John Carroll Lynch

Handling: Ett par som lider av infertilitet försöker hålla sitt äktenskap på banan medan de sjunker djupare in i en konstig värld bestående av assisterad reproduktion och adoptionstankar. När deras doktor föreslår tredjepartsreproduktion brister det för dem, tills den nyligen avhoppade collegestudenten Sadie dyker upp och de bestämmer sig för att ompröva sitt beslut.

Omdöme: Richard (Paul Giamatti) och Rachel (Kathryn Hahn) är ett par som passerat 40-års gränsen. De bor i New York och har relativt framgångsrika karriärer. De senaste åren har de försökt bli gravida, utan lycka. Därför har de nu gått över till att ansöka om adoption samtidigt som de försöker med assisterad reproduktion.



När inget annat verkar funka har de ett till alternativ och det är att få hjälp från en tredje individ. Men det kostar en stor summa pengar och de vill inte ha någon de inte känner som de väljer ut från en internetsida. Då kommer Sadie (Kayli Carter) på besök efter att ha hoppat av sina collegestudier. Hon är Richards brorsdotter och kan vara villig att hjälpa paret som hon älskar. Men hur reagerar hennes föräldrar på detta och blir det för mycket för familjen?



Detta kom att bli Tamara Jenkins första film på över tio år efter hennes The Savages (2007). Utan att minnas så mycket från den filmen så är det lite samma typ av film vi får se här. Något som slår mig relativt tidigt och sedan håller i sig under filmens gång är att detta på många sätt känns som en Woody Allen-film. Det är ett relationsdrama men stundtals med en hel del humor. Även mellanpartierna skapar känslan av en Woody-film.



När filmen inleds känner man sig lite tveksam till om man verkligen ska ge filmen en chans. Men inom bara några minuter har man fastnat och vill se vad den ska bjuda på. Man får bra prestationer av Paul Giamatti och Kathryn Hahn (som skulle kunna vara Juliette Lewis syster) som paret Richard och Rachel. De får sedan fint sällskap av Kayli Carter i rollen som Sadie som liksom inbringar nytt liv i deras förhoppningar om att skaffa barn.



Även om filmen aldrig känns som den tappar stinget så är den två timmar långa speltiden en aning för lång. Man får gå igenom något av en berg- och dalbana med paret som inte verkar ha något slut. De båda vägrar att ge upp, trots att de kanske borde ha gjort det för länge sen. Betygsmässigt går också filmen lite i vågor för egen del då den bitvis nosar på ett högre betyg men räcker inte riktigt ända fram. En stark trea känns därför lagom.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3