No Way Out (Revisited)

Titel: No Way Out / Ingen utväg
Genre: Thriller/Drama/Mysterium/Action
Land: USA
År: 1987
Regi: Roger Donaldson
I rollerna: Kevin Costner, Gene Hackman, Will Patton, Sean Young

Handling: Tom Farrell är sjöofficeren som posteras vid försvarsdepartementet vid Pentagon. Han inleder en intensiv kärleksaffär med en kvinna som även är älskarinna till Toms chef, David Brice. När kvinnan blir mördad får Tom i uppdrag att leda spaningarna efter mördaren som även tros vara en KGB-agent. Tom riskerar själv att bli misstänkt för mordet då ett polaroidfoto av honom av mycket dålig kvalité hittas i kvinnans lägenhet. Tom har ont om tid att finna mördaren innan datorn hinner rekonstruera bilden.

Omdöme: Den klart trevliga och bra film-noiren The Big Clock (1948) bygger på samma bok som denna nyversion. Grundpremissen där en oskyldig man måste försöka hitta den riktiga mördaren samtidigt som han jagas hittas i båda filmerna. Här har man dock lagt till ett element, nämligen det sovjetiska hotet. Enligt ett rykte inom den amerikanska säkerhetstjänsten misstänker man att en sovjetisk KGB-agent har infiltrerat Pentagon under flera års tid. De kallar honom för Yuri.



En film som setts ett par gånger, men det är en favorit som tål att ses om. Under de första 30-40 minuterna inleder sjöofficeren Tom Farrell (Kevin Costner) ett förhållande med Susan Atwell (Sean Young). Hon kan ses som något av en glädjeflicka då hon även är älskarinna till försvarsministern David Brice (Gene Hackman). Tom och Susan faller för varandra, men när Susan råkar ut för en olycka bränner det till, inte bara för Tom utan även i filmen. Det är nu filmen tar det till nästa nivå.



Stora delar av filmen utspelar sig i Pentagon och en hel del filmades på plats, vilket man inte skulle se idag. Man känner också att det är äkta vara och inte bara en massa kulisser och studio eller liknande. Det är långa korridorer och stora ytor Tom och de övriga rör sig över. Tom får nämligen jobba åt David Brice och hans högra hand Scott Pritchard (Will Patton). Mindes att han var bra och det är han verkligen. Mycket sliskig och manipulativ, helt perfekt i rollen från början till slut.



Vad filmen lyckas mycket bra med, vilket även The Big Clock (1948) gjorde, är att bibehålla spänningen och tempot hela vägen från det att huvudpersonen blir misstänkt. Det är inte lätt att lyckas med då det trots allt är runt två tredjedelar av filmen. Tom blir alltmer pressad samtidigt som Pritchard är på honom som en hök. Faktiskt så pass att Hackman och hans Brice lite överraskande får kliva åt sidan. Det är ju ändå Will Patton och hans Scott Pritchard som är den stora skurken.



Det är även två andra saker som gör detta till en minnesvärd och bra thriller. Det första är den stundtals mycket passande och stämningsfulla musiken av Maurice Jarre. Precis som vanligt när det kommer till hans musik är den dock lite ojämn på sina håll. Skapar mycket stämning under de mer mystiska partierna (vilket det är gott om). Men när det blir lite mer action blir musiken inte särskilt bra vilket är synd. Det andra är twisten mot slutet som är klart bra och lyckas avsluta filmen perfekt. Men även utan twisten landar filmen på en stabil fyra. Så här skrev jag senast den sågs.



4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.1