måndag 1 juli 2019

That Cold Day in the Park



Titel: That Cold Day in the Park / Dödens docka
Genre: Drama/Thriller
Land: USA/Kanada
År: 1969
Regi: Robert Altman
I rollerna: Sandy Dennis, Michael Burns, Susanne Benton, David Garfield

Handling: En ensam och frustrerad ungmö bjuder hem en ung man hon ser sitta i regnet i parken, och erbjuder honom att flytta in hos henne. Efter ett tag märker mannen att allt inte står rätt till.

Omdöme: I en av sina allra första långfilmer tog sig Robert Altman an en bok av Peter Miles. Denna film skulle man kunna säga till stor del är ett kammardrama. Men just som man tror att hela filmen kommer utspela sig i en lägenhet händer det saker. Saker som gör att man inte vet vart det ska ta vägen eller sluta. Det blir något av en slow burner.



Frances (Sandy Dennis) är singel och rik. Exakt hur rik är svårt att säga, men hon har hemhjälp två gånger i veckan från sin mors tid som hon behållit. De hjälper henne med städningen, laga mat och ta hand om gästerna hon har vid middagsbjudningar. En dag får hon syn på en yngre man (Michael Burns) sitta i parken utanför lägenheten där hon bor. Trots ihärdigt regnande sitter han kvar där. Till slut ber hon honom komma in och värma sig. Det blir starten på en ovanlig relation.



Man skulle lite lätt kunna säga att filmen är som en blandning mellan Altmans senare film Images (1972) och Stephen Kings Misery (1990). Det är nämligen en psykologisk dramathriller med en kvinnlig huvudperson som känner sig ensam och möjligtvis inte är helt frisk.



Killen pratar inte med Frances och har därför inget namn. Vem han är och om han ens kan prata eller är stum är oklart. Döv verkar han åtminstone inte vara. Frances är något äldre än honom (enligt uppgift som inte framkommer i filmen är hon 32 och han 19) och frågan är om hon har något lurt på gång, en plan för honom. Eller om han har en för henne när hon väl släppt in honom i sitt hem...



Detta är alltså en psykologisk film som till en början verkar vara ett oskyldigt drama, men där det sakta dyker upp saker som gör att man börjar misstänka att det kanske inte slutar helt lyckligt. En sak som står klart är att jag gillar Sandy Dennis i huvudrollen. Har sett henne tidigare i mer oskyldiga roller, inte minst som frun till Jack Lemmon året efter i komedin The Out-of-Towners (1970). Hon vann för övrigt en Oscar för bästa biroll i Who's Afraid of Virginia Woolf? (1966). Skulle man göra en nyversion av filmen känns det som Julianne Moore vore den som hade passat att spela Frances då hon påminner en del om Sandy Dennis.



Även om det inte är en strålande film så har den något. Gillar att den sakta växer på en och att Frances, som verkar vara en ensam och timid kvinna visar sig ha tankar och planer som man vill att hon ska lyckas med. Eller vill och vill, man är nyfiken på att se om det ska lyckas. När eftertexterna rullar måste man säga att man inte är besviken. Den hade kunnat ta ut svängarna ännu mer med Frances "plan" och då hade det kunnat bli en klassiker i genren. Som det är nu är det en sevärd liten tidig Altman-film värd att se. Och något av en kusin till hans senare film Images (1972) som är snäppet vassare.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar