Hearts in Atlantis

Titel: Hearts in Atlantis / Hjärtan i Atlantis
Genre: Drama/Mysterium
Land: USA
År: 2001
Regi: Scott Hicks
I rollerna: Anthony Hopkins, Anton Yelchin, Hope Davis, David Morse

Handling: Den mystiske Ted Brautigan flyttar in som inneboende hos en ung änka och hennes son. På grund av sin speciella gåva är han en eftersökt man.

Omdöme: Precis som med ett par andra Stephen King-filmatiseringar utspelar sig historien från tiden runt hans uppväxt, i det här fallet tidigt 1960-tal. Historien berättas av Bobby Garfield (David Morse) som när han får nyheten om att en gammal barndomsvän gått bort går på begravningen och tänker tillbaka på sin barndom. Bobby som 11-åring (Anton Yelchin) bor med sin ensamstående mamma Liz (Hope Davis) efter att pappan dött. För att få in lite extra pengar hyr de ut ett rum på övervåningen till den äldre herren Ted Brautigan (Anthony Hopkins).



Bobby och Ted hittar varandra nästan per omgående. Ted ger nämligen Bobby ett uppdrag, eller två rättare sagt. Det ena är att varje dag läsa tidningen åt Ted. Det andra är att hålla utkik efter män klädda i svart åkandes i stora bilar, och att se om det sätts upp lappar på stolparna runt om staden. Ted misstänker nämligen att dessa män letar efter honom och att det endast är en tidsfråga innan de dyker upp. Orsaken lär vara att han besitter en speciell gåva som de är ute efter.



Det är allt lite småmysigt när Stephen King håller sig till denna typ av historia som utspelar sig i dåtidens Amerika. Tänker t.ex. på Stand by Me (1986) som har en del likheter med denna med bl.a. ungdomarna och musiken, men även The Shawshank Redemption (1994) och The Green Mile (1999) som utspelade sig mellan 1930- och 60-talet. Något de alla har gemensamt är en något sorglig ton, även om det för den delen inte behöver vara mörka filmer. Det ger det hela lite mer tyngd och det uppskattas.



Man får nästan alltid känslan av att Anthony Hopkins är djupt inne i sin roll och sin karaktär. Inte på ett sätt som många andra som visar det utåt, utan i hans fall är det snarare inåt. Det känns liksom i hans blick, i hans ögon, och det gör honom till en sjuhelsikes skådespelare. Nu må detta inte vara någon av hans främsta prestationer, men att han är rätt man för rollen känns självklart. Han ger utan tvekan rollen mystik som karaktären kräver. Han har också ett fint samspel med den då 12-årige Anton Yelchin som i princip gjorde långfilmsdebut här.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.9

There's Something About Mary

Titel: There's Something About Mary / Den där Mary
Genre: Komedi/Romantik
Land: USA
År: 1998
Regi: Peter & Bobby Farrelly
I rollerna: Ben Stiller, Cameron Diaz, Matt Dillon, Chris Elliott, Keith David, Jeffrey Tambor, Sarah Silverman, Richard Jenkins

Handling: Ted är en helt vanlig kille som inte kan glömma sin gamla skolkärlek, den vackra och godhjärtade Mary. Trots att han inte sett henne sedan hon flyttade till Florida tillsammans med sin familj för många år sedan kan han inte sluta att tänka på henne och undra hur hans liv sett ut om de hållit ihop. I hopp om att få frid i sinnet anlitar han därför en privatdetektiv vid namn Pat Healy för att leta reda på henne. Hans planer går dock åt skogen när Pat också förälskar sig i Mary...

Omdöme: Innan denna crazy-komedi gjorde bröderna Farrelly Dumb and Dumber (1994) och Kingpin (1996), så det var föga förvånande vilken typ av film man skulle få se. På många sätt har man tagit ut svängarna rejält vilket leder till både skratt och pinsamheter man nästan skäms över.



Precis som den isländska filmen Woman at War (2018) låter man ett "husband" dyka upp ett par gånger och framföra låtar. Det är ett grepp jag kanske inte är så förtjust i då det gör att man liksom tas ut ur filmen. Det blir mer en distraktion än något annat. Här funkar det någorlunda ändå då texterna handlar om Mary och berättar en historia på egen hand.



Det hela handlar om Ted (Ben Stiller) som i mitten av 80-talet var förälskad i Mary (Cameron Diaz) och minns tillbaka på när de skulle gå på skolbalen tillsammans. En fruktansvärt pinsam incident gjorde att det inte gick som Ted hade önskat sig. Nu 13 år senare år 1998 har han fortfarande inte kunnat släppa henne ur sina tankar. Han är själv singel och känner att han inte kan gå vidare med sitt liv innan han en gång för alla tagit reda på hur den ljuvliga Mary har det.



När Ted berättar om sina känslor för sin bäste vän Dom (Chris Elliott), tipsar han om en privatdetektiv på hans arbete som jobbar med att söka upp människor som misstänks för försäkringsbedrägerier. Privatdetektiven är den slemmige Pat Healy (Matt Dillon) som genast beger sig ner till Florida för att kolla upp denna Mary. När det visar sig att hon inte bara är singel utan även en riktigt godhjärtad pingla, faller Healy för henne vilket komplicerar läget ytterligare.



Detta var en komedi jag länge funderat på att se om men varit lite orolig över om den skulle hålla. Den håller tack och lov fortfarande och inbringar skönt nog fler skratt än scener som inte funkar. En sak som blir uppenbar är att bröderna Farrelly lyckats pricka en del (flera) scener som höjer sig över mängden men bibehållit jämnheten filmen igenom. Många komedier lyckas med en del scener, men storyn överlag finns inte riktigt där. Här håller man ihop det med en trevlig story som kryddas med klockrena scener som inte bara funkar på egen hand utan även för helheten. Tänker lite på en annan Ben Stiller-komedi som lyckas med samma sak, nämligen Meet the Parents (2000).



Tycker det märks att man haft kul under inspelningen och Ben Stiller lär ha sagt att detta är hans favoritfilm bland de filmer han gjort. Det glimrar om Cameron Diaz som på den här tiden var ihop med Matt Dillon. Det förklarar för övrigt en scen som de har ihop i den förlängda "Extended Cut" som sågs där hon låter honom "känna" på henne ordentligt. De runt tio extra minuterna gör inte filmen segare eller svagare, även om vissa av scenerna inte direkt behövs. Andra förklarar saker lite mer runt några sidokaraktärer vilket i vissa fall är kul och i andra inte riktigt funkar fullt ut. En för det mesta underhållande och skön komedi. Svag fyra.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.1

Mina favoritprestationer - 2000

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Christian Bale (American Psycho)

Som kostymprydde psykopaten Patrick Bateman.



Eric Bana (Chopper)

Som den kriminelle, och inte helt friske, Mark "Chopper" Read.



Gary Oldman (The Contender)

Som den besatte ordföranden Shelly Runyon.



Russell Crowe (Gladiator)

Som den oövervinnelige general Maximus.



Joaquin Phoenix (Gladiator)

Som den elake och korrumperade Commodus.



Ben Kingsley (Sexy Beast)

Som den ständigt svärande Don Logan.



Willem Dafoe (Shadow of the Vampire)

Som den övertygande skådespelaren/vampyren Max Schreck.



John Malkovich (Shadow of the Vampire)

Som den passionerade regissören F.W. Murnau.



Benicio Del Toro (Traffic)

Som mexikanske narkotikapolisen Javier Rodriguez.



Michelle Pfeiffer (What Lies Beneath)

Som den plågade och psykiskt terroriserade Claire Spencer.



Andra som var med i diskussionen:

Danny Aiello (Dinner Rush)
Vincent D'Onofrio (Happy Accidents)
Marisa Tomei (Happy Accidents)
Joe Pantoliano (Memento)
Guy Pearce (Memento)
Ricardo Darín (Nine Queens)
Jennifer Connelly (Requiem for a Dream)
Laura Linney (You Can Count on Me)
Mark Ruffalo (You Can Count on Me)

Chopper

Titel: Chopper
Genre: Kriminalare/Drama
Land: Australien
År: 2000
Regi: Andrew Dominik
I rollerna: Eric Bana, Vince Colosimo, Simon Lyndon, Kate Beahan

Handling: Mark "Chopper" Read drömmer om att bli ett legendariskt namn inom kriminella kretsar. Hans väg dit är brutal och sadistisk. Det går inte riktigt som han planerat. Hans kriminella bana är minst sagt misslyckad med ständiga resor till olika fängelser. Men lika brutala som hans brott är, lika charmig kan han vara som person. Det visar sig dessutom snart att han är en bättre författare än han är brottsling.

Omdöme: I Andrew Dominiks långfilmsdebut tar han sig an en bok skriven av Mark "Chopper" Read. Denne notoriske kåkfarare spelas högst minnesvärt av Eric Bana i sitt livs roll. Chopper är en rappkäftad man som sitter inne oftare än han är ute. Han är både omtyckt och hatad då han kan vara ett charmtroll för att i nästa stund begå brutala och sadistiska handlingar.



Är Chopper schizofren eller bara psykopat? Hans offer bryr sig nog inte nämnvärt om det, och de är glada om de överlever för när han fått för sig något vill man inte hamna i hans väg. Det är inte bara andra han är redo att skada och det rejält. Han utsätter även sig själv för smärta om han kan få ut något av det. Det är lite gör först, tänk senare när det kommer till Chopper. Han låter instinkten styra hans gärningar och sen ångrar han sig (oftast).



Det är en film som är berättad i fragment, där scenerna oftast funkar på egen hand och väcker intresse. Där Eric Bana alltså är riktigt minnesvärd. Däremot saknar man väl en lite mer sammanhängande historia. Känns mest som man plockat ut godbitarna och valt att berätta dessa och sen hoppa till nästa istället för att visa vad som sker där emellan. Inte helt fel att göra så, och det funkar absolut så här.



Filmen har förutom Banas prestation och Chopper som skön karaktär även en del annat den gör bra. Tänker inte minst på hur övertygande realistiskt det ser ut vid kniv- och skärsår som Chopper får och delar ut. Sällan man slås av hur autentiskt det känns, vilket bidrar till att filmen höjer sig över mängden. En film som annars funkar bra främst p.g.a. Choppers stil och berättandet av historien. Inte riktigt lika stark och överraskande som när man såg den första gången, men fortfarande högst sevärd. Svag fyra till fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.2

52 Directors - Brian De Palma

Brian De Palma, en regissör jag alltid uppskattat även om han kan vara ojämn och ge en huvudbry. I sina bästa stunder har han skapat riktiga klassiker och favoritfilmer. Dessa varvas med bottennapp så man undrar hur det kan vara samma regissör. Men främst har han gjort en hel del filmer mellan dessa båda världar. Filmer som för det mesta är trevliga att se, inte minst för hans lekfulla kameraarbete och stil.

Alfred Hitchcock var en stor influens på hans filmer, inte minst de från 70- och 80-talet. Han kan ses lite som en modern Hitchcock i det avseendet. Alltid trevligt med Hitchcock, så där blir det bonuspoäng.

Då han har ett par filmer som är jämnbra så var det oerhört svårt att välja ut vilken av dem som skulle knipa sistaplatsen på topp fem. Topp tre är annars givna med rangordningen spikad. Tre klassiker man gärna återvänder till.




Plats #5

Carrie (1976)


Svårt att inte gilla den övertygande Sissy Spacek i titelrollen. En film som till störst del är ett drama, men som har inslag av både skräck och komedi. Långt ifrån perfekt, men relativt minnesvärd.



Plats #4

Casualties of War (1989)


En bra liten krigsfilm som skapar känslor ju längre in man kommer. En fin rollista bestående av flera kända namn tidigt i sina karriärer som också gör sitt.



Plats #3

The Untouchables (1987)


Småklassisk gangsterfilm med en rad bra prestationer och flera minnesvärda scener. Elegant foto och musik på det gör detta till en kvalitetsfilm från början till slut.



Plats #2

Carlito's Way (1993)


Alltid gillat denna De Palma-film där Al Pacino och Sean Penn är mycket bra, men det är även många andra. Har det mesta en sån här film ska ha.



Plats #1

Scarface (1983)


Definitivt en personlig favorit och tillhör de där filmerna man kan se om och alltid älska. En toppfilm som har allt, inklusive en uppsjö av härliga prestationer, underbar musik och känsla. En given femma.





Totalt har 19 filmer setts av Brian De Palma:

Sisters (1972)
Obsession (1976)
Carrie (1976)
The Fury (1978)
Dressed to Kill (1980)
Blow Out (1981)
Scarface (1983)
Body Double (1984)
The Untouchables (1987)
Casualties of War (1989)
Raising Cain (1992)
Carlito's Way (1993)
Mission: Impossible (1996)
Snake Eyes (1998)
Mission to Mars (2000)
Femme Fatale (2002)
The Black Dahlia (2006)
Passion (2012)
Domino (2019)

Totalt snittbetyg på samtliga 19 filmer (av 5.00) = 3.00




Vilka fem filmer har Henke valt?

Wonder Boys

Titel: Wonder Boys
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2000
Regi: Curtis Hanson
I rollerna: Michael Douglas, Tobey Maguire, Katie Holmes, Frances McDormand, Robert Downey Jr.

Handling: Grady Tripp arbetar som universitetslärare samtidigt som han skriver på sin andra roman, som aldrig vill bli riktigt färdig. Samma dag som hans fru lämnar honom får han veta att hans älskarinna är gravid, och hans agent kommer på besök för att pressa honom att göra färdigt romanen. Som om inte detta vore nog försöker han skydda en av sina studenter, som har stulit från älskarinnans make, och skjutit hans hund. Och detta är bara början.

Omdöme: Efter att ha regisserat den niofaldigt Oscarsnominerade toppfilmen L.A. Confidential (1997) blev det något lite annat för Curtis Hanson i och med denna film. En film som bygger på en bok av Michael Chabon och handlar om författaren och universitetsläraren Grady Tripp (Michael Douglas). Vi träffar Grady dagen då hans fru lämnat honom - för gott denna gång. Det kommer visa sig bli hans minsta problem.



Grady kommer av lite olika anledningar spendera stora delar av tiden med en av sina mest begåvade studenter James Leer (Tobey Maguire). Grady kommer upptäcka att James är något asocial och potentiellt har en bra bok att ge ut. Samtidigt som han släpar runt på James måste Grady försöka ta itu med sin älskarinna Sara (Frances McDormand) som visar sig vara gravid, sin bokförläggare Terry Crabtree (Robert Downey Jr.) som är desperat att hitta en ny storsäljare och inneboende studenten Hannah (Katie Holmes) som verkar ha ett gott öga till Grady.



När man sitter och tittar på denna film undrar man varför man inte gillade den mer när man såg den första gången. Den har ju mycket på gång, ett par bra skådespelare och prestationer. Ändå blev det ingen favorit och nu när den ses om infinner sig lite samma känsla. Det saknas något för att det ska bli mysigt, stämningsfullt och/eller gripande som det har all potential till att bli.



Michael Douglas är bra i en för honom något annorlunda och tillbakadragen roll. Hans Grady gillar att varva ner med att röka på när det finns tillfälle. Trots flera jobbiga och småjobbiga situationer verkar han inte bli alltför uppstressad utan verkar känna att det ordnar sig. Kanske hade man velat se Grady mer uppskruvad och stressad istället för att han och de övriga ska glida igenom historien utan att det riktigt tänder till. Som det blir nu är det småtrevligt, men inte så mycket mer.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.3

The Departed (Revisited)

Titel: The Departed
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 2006
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Matt Damon, Leonardo DiCaprio, Jack Nicholson, Vera Farmiga, Martin Sheen, Mark Wahlberg, Alec Baldwin, Ray Winstone

Handling: Två män från olika sidor om lagen är undercover inom Boston-polisen och i den irländska maffian. Våld och blodspillan kokar när upptäckter görs och mullvaderna blir tvingade att finna sin fiendes identitet.

Omdöme: Ett par år efter Hong Kong-originalet Infernal Affairs (2002) skulle Hollywood slå på stort när man valde Martin Scorsese som regissör och plockade in ett flertal stjärnor. Hälften av den runt $90m stora budgeten lär ha gått till skådespelarna. Filmen kom att spela in klart mer än så och kammade dessutom hem fyra Oscars för bästa film, regi, manus och klippning. Enda nomineringen den inte vann för var för bästa manliga biroll (Mark Wahlberg).



Colin Sullivan (Matt Damon) och Billy Costigan (Leonardo DiCaprio) har båda gått igenom polisutbildningen i Boston och är två mycket duktiga och smarta unga män. Sullivan har vid ung ålder tagits under vingarna av gangsterbossen Frank Costello (Jack Nicholson), vilket har gjort att han snabbt kunnat stiga i graderna och jobba åt Costello från insidan. Costigan å sin sida har det inte lika lätt, men får chansen att visa vad han går för när kapten Queenan (Martin Sheen) och sergeant Dignam (Mark Wahlberg) rekryterar honom för att infiltrera Costellos gäng.



Det känns inte ett dugg konstigt att manuset av William Monahan (och Scorseses regi) kom att vinna en Oscar då filmen har ett otroligt bra flyt och rätt intensitet över den 150 minuter långa speltiden. Eftersom det är många bra karaktärer att följa spelar det ingen roll vem man följer, det är hela tiden intressant. Det är inte alltid fallet med en rad kända ansikten i en och samma film.



Tycker man valt rätt skådespelare i de flesta rollerna. Jack Nicholson får köra sitt och är verkligen Costello. Likaså gillar jag Martin Sheen och Mark Wahlberg, även om den senares karaktär kanske inte känns helt realistisk med sin vulgära stil. Å andra sidan är det underhållande och funkar. Vera Farmiga som psykiatrikern Madolyn är också bra när hon hamnar mellan Sullivan och Costigan. Vad gäller de två huvudpersonerna hade de inte varit mina förstahandsval för rollerna. Personligen funkar ändå Matt Damon bättre än Leonardo DiCaprio och känns överlag lite mer övertygande. Å andra sidan har de karaktärer med olika personligheter att spela vilket också spelar in.



Detta är en film som när den sågs när det begav sig gillades, men väldigt lite mindes från den. Därför var det kul att kunna konstatera att det är en mycket bra film som håller fint. Det hjälper också att den inte hade setts på ett tag då det på många sätt var som att se den för första gången med tanke på att man inte kom ihåg mycket från den. En kvalitativ och hård film som inte viker ner sig utan istället höjer insatserna mot slutet och går på knock.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 8.0
IMDb: 8.5