The Wrong Man

Titel: The Wrong Man / Fel man
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1956
Regi: Alfred Hitchcock
I rollerna: Henry Fonda, Vera Miles, Anthony Quayle, Charles Cooper

Handling: Manny Balestrero är en hederlig musiker som arbetar på en nattklubb i New York. När hans fru behöver pengar för sina tandbesvär går Manny till fruns försäkringsbolag för att låna pengar. Men personalen på kontoret tror att han är den man som tidigare rånat dem, och kallar på polisen.

Omdöme: Innan historien drar igång kliver Alfred Hitchcock själv fram och berättar att det vi ska få ta del av är en sann historia, varje ord är sant. Hitchcock, som ju annars gjorde inhopp i sina filmer, valde att inte dyka upp något mer under filmens gång, även om han funderade på att vara med i en scen där Henry Fonda sitter på ett café.



Manny Balestrero (Henry Fonda) anklagas ut ur det blå för att vara en serierånare som rånat ett flertal butiker och försäkringsbolag i New York. Polisen plockar in honom på förhör och vittnet pekar ut honom. Men Manny är väl ändå helt oskyldig, eller? Hans fru Rose (Vera Miles) och de två sönerna de har vet att han inte skulle kunna begå något brott. Men polisen och vittnena är alltmer övertygade och Manny får sätta sitt hopp till försvarsadvokaten Frank O'Connor (Anthony Quayle).



Vad jag gillar mest med denna film är nog den första tredjedelen ungefär. När vi får följa Manny innan och precis efter att han blivit anklagad och inplockad av polisen. Man verkligen känner frustrationen av hur man skulle känna sig om man blev anklagad för något man inte gjort, till det så grovt som väpnade rån. Manny är dock något handlingsförlamad känns det som. Han kan inte tro att det är sant och tänker nog att det kommer lösa sig, särskilt om han hjälper polisen. Men ju mer han hjälper dem, ju värre ser det ut för honom. Det blir som en Kafka-mardröm utan utväg.



Runt mitten av filmen blir det fokus på att försöka hitta vittnen som kan avskriva honom från brottsplatserna just de datumen då rånen skedde. Lättare sagt än gjort visar det sig. Här förändras också Rose och förlorar fattningen/nerverna. Detta inslag känns inte helt klockrent, varken prestationen av Vera Miles (som annars är bra och som jag gillar) eller hur filmen tappar driv. Filmen avslutas även lite tvärt och även om det överlag mestadels är en bra film och alltså verklighetsbaserad, så funkar den som bäst när man följer Manny genom rättsväsendet. Det är också då filmens noir-element med det fina svartvita fotot och stämningen gör sitt.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5