
Titel: Walkabout - Mannaprovet
Genre: Äventyr/Drama
Land: Australien/Storbritannien
År: 1971
Regi: Nicolas Roeg
I rollerna: Jenny Agutter, Luc Roeg, David Gulpilil, John Meillon
Handling: En tonårsflicka och hennes lillebror blir efter en tragisk händelse strandsatta i Australiens ödemark. De möter en ung aboriginer, som är ute på sin "walkabout" - en initiationsrit för unga aboriginer, då de får ströva omkring ensamma och överleva i vildmarken. Tillsammans beger sig de tre på en vandring, som ger dem nya erfarenheter i livet. När trevande känslor uppstår mellan de två unga tonåringarna blir kulturkrocken dem emellan alltmer uppenbar.
Omdöme: Efter att de två första filmerna som sågs av Nicolas Roeg i Don't Look Now (1973) och Bad Timing (1980) inte uppskattades nämnvärt, var man lite tveksam till denna. Vad som ändå drog en till denna var potentialen som finns i ett äventyr som detta, men främst kompositören John Barry. Kombinationen av hans musik och äventyr var liksom för bra för att missas.

Vad som sker inledningsvis väcker genast nyfikenheten. Samtidigt känner man sig fundersam och det förklaras dåligt (inte alls) vad som föranlett det hela. Inte heller senare utforskar man detta och det känns fel. Istället får vi följa en tonårstjej (Jenny Agutter) som måste försöka vandra och överleva i den australiska vildmarken med sin lillebror (Luc Roeg). Här håller filmen uppe intresset fram till att de stöter på en ung aboriginer (David Gulipil, som senare dök upp i Crocodile Dundee (1986) och en rad andra australiska filmer).

Äventyret ska börja på allvar nu, tänker man. Men så blir det inte alls. Istället händer i princip ingenting och de tre promenerar runt utan mål. Aboriginern jagar en hel del vilket blir ett återkommande inslag. Överhuvudtaget känns det till stor del som en naturfilm med en mängd djur och insekter som kommer och går. Ja, de dör och dödas i de flesta fallen, något som ger filmen en extra känsla av realism - för de dödas och skärs upp på riktigt. Blir en något olustig känsla faktiskt, även om man endast visar upp den bittra verkligheten.

En stor del av filmen är improviserad då manuset endast bestod av 14 sidor. Och det märks. Det är en otroligt tunn handling som i princip lyser med sin frånvaro efter inledningen när tjejen och pojken får klara sig ensamma. Jenny Agutter sköter sig bra och agerar naturligt. Lite som en ung Jennifer Connelly skulle man kunna säga. Pojken funkar också bra, speciellt med tanke på att det är regissörens son.

Filmens ljuspunkter är det ett par av, trots att filmen inte är något vidare. Har ofta svårt för filmer som inte har någon handling eller som inte leder någonvart. Musiken av John Barry är som förväntat bra och fin. Synkar bra ihop med fotot som regissören Nicolas Roeg själv står för och som består av en hel del natursköna bilder. Speciellt solen blir ett återkommande inslag. Känns dock till slut som man bara filmat en massa utan att det finns en poäng eller handling, vilket det alltså inte fanns. Hade man bara haft ett vettigt manus hade det kunnat bli riktigt trevligt. Tilltalar uppenbarligen andra, men i mitt tycke håller inte det här.
3 - Skådespelare
1 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:

Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.7