Walkabout

Titel: Walkabout - Mannaprovet
Genre: Äventyr/Drama
Land: Australien/Storbritannien
År: 1971
Regi: Nicolas Roeg
I rollerna: Jenny Agutter, Luc Roeg, David Gulpilil, John Meillon

Handling: En tonårsflicka och hennes lillebror blir efter en tragisk händelse strandsatta i Australiens ödemark. De möter en ung aboriginer, som är ute på sin "walkabout" - en initiationsrit för unga aboriginer, då de får ströva omkring ensamma och överleva i vildmarken. Tillsammans beger sig de tre på en vandring, som ger dem nya erfarenheter i livet. När trevande känslor uppstår mellan de två unga tonåringarna blir kulturkrocken dem emellan alltmer uppenbar.

Omdöme: Efter att de två första filmerna som sågs av Nicolas Roeg i Don't Look Now (1973) och Bad Timing (1980) inte uppskattades nämnvärt, var man lite tveksam till denna. Vad som ändå drog en till denna var potentialen som finns i ett äventyr som detta, men främst kompositören John Barry. Kombinationen av hans musik och äventyr var liksom för bra för att missas.



Vad som sker inledningsvis väcker genast nyfikenheten. Samtidigt känner man sig fundersam och det förklaras dåligt (inte alls) vad som föranlett det hela. Inte heller senare utforskar man detta och det känns fel. Istället får vi följa en tonårstjej (Jenny Agutter) som måste försöka vandra och överleva i den australiska vildmarken med sin lillebror (Luc Roeg). Här håller filmen uppe intresset fram till att de stöter på en ung aboriginer (David Gulipil, som senare dök upp i Crocodile Dundee (1986) och en rad andra australiska filmer).



Äventyret ska börja på allvar nu, tänker man. Men så blir det inte alls. Istället händer i princip ingenting och de tre promenerar runt utan mål. Aboriginern jagar en hel del vilket blir ett återkommande inslag. Överhuvudtaget känns det till stor del som en naturfilm med en mängd djur och insekter som kommer och går. Ja, de dör och dödas i de flesta fallen, något som ger filmen en extra känsla av realism - för de dödas och skärs upp på riktigt. Blir en något olustig känsla faktiskt, även om man endast visar upp den bittra verkligheten.



En stor del av filmen är improviserad då manuset endast bestod av 14 sidor. Och det märks. Det är en otroligt tunn handling som i princip lyser med sin frånvaro efter inledningen när tjejen och pojken får klara sig ensamma. Jenny Agutter sköter sig bra och agerar naturligt. Lite som en ung Jennifer Connelly skulle man kunna säga. Pojken funkar också bra, speciellt med tanke på att det är regissörens son.



Filmens ljuspunkter är det ett par av, trots att filmen inte är något vidare. Har ofta svårt för filmer som inte har någon handling eller som inte leder någonvart. Musiken av John Barry är som förväntat bra och fin. Synkar bra ihop med fotot som regissören Nicolas Roeg själv står för och som består av en hel del natursköna bilder. Speciellt solen blir ett återkommande inslag. Känns dock till slut som man bara filmat en massa utan att det finns en poäng eller handling, vilket det alltså inte fanns. Hade man bara haft ett vettigt manus hade det kunnat bli riktigt trevligt. Tilltalar uppenbarligen andra, men i mitt tycke håller inte det här.

3 - Skådespelare
1 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5
IMDb: 7.7

In the Shadow of the Moon

Titel: In the Shadow of the Moon
Genre: Kriminalare/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 2019
Regi: Jim Mickle
I rollerna: Boyd Holbrook, Michael C. Hall, Cleopatra Coleman, Bokeem Woodbine

Handling: En polis i Philadelphia leder en livslång jakt på en gäckande seriemördare, vars brott följer måncykeln.

Omdöme: Det kändes ganska givet att hålla koll på regissören Jim Mickle efter hans klart trevliga Cold in July (2014). Det var en film som utspelade sig under slutet av 80-talet, något denna också gör inledningsvis.



Historien inleds lite kort år 2024 för att sedan hoppa till år 1988. Där får vi följa den unge polisen Thomas Lockhart, även kallad Locke (Boyd Holbrook) vars fru väntar parets första barn vilken dag som helst. Denna kväll har en rad mystiska och väldigt blodiga dödsfall skett runt om Philadelphia. Locke tillsammans med sin partner Maddox (Bokeem Woodbine) är snart på plats på en av olycksplatserna där en buss kraschat och busschaufören ligger död. På olycksplatsen möter Locke upp sin svåger tillika polisdetektiven Holt (Michael C. Hall) som har hand om utredningen.



Locke, som snabbt vill avancera till polisdetektiv, är inte sen med att lägga sig i utredningen och hitta konstiga stickhål i nacken på offret. När det så visar sig att de övriga offren som dött denna kväll har samma stickhålsmärken i nacken förstår polisen att de kan ha att göra med en galen seriemördare. Ett vittne pekar dem snart i rätt riktning. En ung stark svart tjej med blå hoodie är signalementet. Det blir starten på en jakt som kommer följa Locke genom resten av hans liv...



Det finns en hel del att gilla med filmen som är ett trevligt mysterium med gott om spänning, en del action och sci-fi med tidsresor. Historien tar oss nämligen 9 år framåt i tiden varje gång från år 1988. Detta då morden tar fart igen år 1997, 2006, 2015 osv. Ingen dum idé och kan mycket väl förstå vad som lockade Jim Mickle till historien.



Vad man kan känna att filmen faller lite på är när man börjar närma sig upplösningen och allt får sin förklaring. Det ska bli en wow-upplevelse, men istället känns det lite krystat och inte helt tillfredsställande. Inte så det blir dåligt, bara att det inte direkt lyckas höja filmen. Kanske hade vissa saker behövt förklaras lite bättre också då det blir lite rörigt när allt ska få sin upplösning. Man förstår hur det ligger till, men tycker helt klart filmen funkar bättre under sisådär de inledande två tredjedelarna.

Inte lika bra som Cold in July (2014), men värt en titt och kul med filmer som man inte vet något om som kan leda till lite vad som helst. Trea till stark trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.4

Deception

Titel: Deception / Den vita lögnen
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: Irving Rapper
I rollerna: Bette Davis, Paul Henreid, Claude Rains, John Abbott

Handling: På ett regnigt Manhattan träffar vi en pianist, hennes svartsjuka välgörare och en cellist som är kär i henne.

Omdöme: Lite av ett klassiskt triangeldrama där cellisten Karel Novak (Paul Henreid) återvänder "från de döda". Han dyker upp på Manhattan där han uppträder på en liten konsert. Hans gamla flamma Christine Radcliffe (Bette Davis) trodde hon förlorat honom under andra världskriget, men nu har de återförenats och kan äntligen gifta sig. Men det finns ett litet problem. Den världsberömde kompositören Alexander Hollenius (Claude Rains) har hållit Christine "varm" under de senaste åren och han tänker inte släppa taget om henne över en natt.



Ett par år tidigare kom klassikern Casablanca (1942) där både Paul Henreid och Claude Rains spelade. Detta är ingen klassiker i den bemärkelsen, men ett gediget drama med noir-element längs vägen. Bette Davis hamnar givetvis mellan de båda männen och berättar små lögner för de båda, i synnerhet Karel för att inte förlora honom. Hollenius sitter nämligen på en hemlighet hon inte vill ska komma ut, något som gör att hon måste hitta en delikat balansgång för att inte förlora det hon håller kärt. Men när du en gång börjat ljuga blir det snart svårt att tala sanning.



Till en början känner jag mig kall inför Claude Rains och hans Alexander Hollenius. Det är på gränsen till att han spelar över. Men denna egenkäre och excentriske kompositör växer på en under filmens gång. Han må vara lite för mycket i vissa avseenden, men också ganska skön på sitt sätt. Han får det också att koka inombords på Christine medan Karel slängs mellan hopp och förtvivlan när Hollenius är i farten.



Bette Davis har jag aldrig direkt gillat, men uppskattat henne för att kunna spela karaktärer man ogillar. Här är det lite samma visa, även om hon inte är så osympatisk som hon ofta kunde vara. Man känner Christines frustration och oro över situationen. Paul Henreid prickar sin roll ganska perfekt och då filmen visar upp en hel del uppträdanden från hans sida, behöver han bemästra cellospelandet. Nu läser man i efterhand att man använde sig av proffs i de mest krävande scenerna, men det märks inte alls så det har man lyckats bra med.



Även om filmen lyfter en aning när man når fram till de riktiga noir-ögonblicken så har den en del partier som är något onödiga och utdragna. Man vill förvisso visa hur smått galen Hollenius är, men det går lite till överdrift när en scen som middagsscenen gör att filmen stannar upp. Annars har filmen ett elegant svartvitt foto som redan i första scenen drar in en. Nu blir det inte en helgjuten noir-upplevelse, men bitvis får den till det och de tre prestationerna är klart bra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1

Desert Fury

Titel: Desert Fury / Ökenstaden
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1947
Regi: Lewis Allen
I rollerna: Lizabeth Scott, John Hodiak, Burt Lancaster, Wendell Corey, Mary Astor

Handling: Dottern till en maktbesittande kasinoägare i Nevada har slutat skolan och återvänder hem samtidigt som en Eddie Bendix. Denne är misstänkt för att ligga bakom sin frus död. Dottern blir inblandad i Eddies bekymmer trots omgivningens försök att hålla dem ifrån varandra.

Omdöme: En film-noir som för ovanlighetens skull är i färg. Det ändrar helt klart dynamiken en del och man förlorar lite av stämningen som annars skapas av de svartvita skuggorna och ljussättningen. Men det är ett elegant tidigt Technicolor-foto och en stabil historia. Lizabeth Scott och Burt Lancaster parades för övrigt ihop för andra gången på kort tid i en film-noir. Den andra var den sevärda I Walk Alone (1948).



Paula (Lizabeth Scott) återvänder till den lilla ökenstaden efter att ha hoppat av studierna. Samtidigt flyr gangstrarna Eddie Bendix (John Hodiak) och hans högra hand Johnny (Wendell Corey) från Los Angeles till ökenstaden för att ligga lågt på en ranch. Stadens mäktigaste kvinna är Fritzi (Mary Astor) som också är mor till Paula. När Paula får upp ögonen för Eddie, försöker Fritzi och den unge polisen Tom (Burt Lancaster) göra allt för att hålla Paula borta från Eddie som misstänks ligga bakom sin frus död.



Även om det på sina håll är en typisk film-noir så har den partier där det inte alls känns som en. Tänker inte minst på några mellanpartier där Technicolor-fotot över det vackra bergslandskapet runt ökenstaden snarare ger västernvibbar när de är ute och rider. Storyn är dock klassisk noir och den som väntar på något gott väntar inte förgäves. Det hela mynnar nämligen ut i en laddad affär.



En av filmens absolut främsta styrkor är att man har flera färgstarka karaktärer. Lizabeth Scott kunde spela farliga femme fatales, men här har hon endast delvis den rollen då hon mestadels är en kär och trotsig tonåring. Mary Astor som mamma Fritzi är en hårdkokt kvinna man inte vill bli ovän med. Hon hade kunnat få ta ut svängarna ännu mer, men bra är hon. John Hodiak som Eddie har kort stubin och är skönt irriterad under stora delar av filmen. Bäst blir ändå Wendell Corey i sin filmdebut som Johnny som låter sig hunsas av Eddie, men som fäller bitska kommentarer mest hela tiden och munhuggs med alla.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.7

Human Desire

Titel: Human Desire / Mord på nattexpressen
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1954
Regi: Fritz Lang
I rollerna: Glenn Ford, Gloria Grahame, Broderick Crawford, Kathleen Case

Handling: Järnvägsingenjören Jeff återvänder från andra världskriget och Japan och har en kärleksaffär med sin bäste vän Carls fru som tillsammans med sin man har begått ett mord. Carl blir svartsjuk på deras förhållande men kan inte ingripa då Jeff vet lite för mycket om deras brott.

Omdöme: Denna amerikanska version av Emile Zolas bok, vars franska motsvarighet La bête humaine (1938) anses som en klassiker, har regisserats av Fritz Lang. Denna film kom året efter Langs film-noir klassiker The Big Heat (1953) och med sig från den har han Glenn Ford och Gloria Grahame.



Jeff Warren (Ford) har återvänt från andra världskriget och till sin gamla tjänst som lokförare. En gammal medarbetare till honom, Carl Buckley (Broderick Crawford) har gift sig med den yngre Vicki (Gloria Grahame). Jeff träffar på Vicki ombord ett tåg precis efter att hennes make Carl begått ett mord. Det leder till spänningar, hemligheter och ett triangeldrama som inte kan sluta lyckligt.



Fritz Lang har en förmåga att varva riktigt bra filmer med desto mer mediokra. Denna känns klart mindre inspirerad än t.ex. The Big Heat. Det är fascinerande hur samma regissör och samma två stjärnor kan göra två så pass olika filmer. Missförstå mig inte, detta är inte en dålig film men om man jämför med en klassfilm som The Big Heat blir man lätt lite besviken.



Man märker relativt tidigt att drivet inte riktigt finns där. När man sen kommer till en scen där Gloria Grahame och Broderick Crawford är allt annat än övertygande blir man lite fundersam. Dessa både duktiga och alltid så stabila skådespelare får det inte att gnistra här. Glenn Ford får nästan spela tredjefiol, åtminstone andrafiol och kommer aldrig riktigt in i filmen. Saker och ting faller liksom inte på plats.



Filmens starkaste parti blir ombord på nattåget mot Chicago, något den svenska titeln Mord på nattexpressen fyndigt fångat. Det är här det mesta av det bästa utspelar sig, även om det blir lite för kort. Man hade gott kunnat dra ut på denna sekvens och på så vis skapat mer spänning. Triangeldramat som följer har inte det bästa flytet, även om Gloria Grahame får spela en typisk femme fatale-roll hon behärskade så väl.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Conflict

Titel: Conflict / Konflikt
Genre: Film-Noir/Mysterium
Land: USA
År: 1945
Regi: Curtis Bernhardt
I rollerna: Humphrey Bogart, Alexis Smith, Sydney Greenstreet, Rose Hobart

Handling: Richard Mason mördar sin fru då hon upptäcker att han är förälskad i hennes syster. Men strax efter mordet får Richard onda föraningar om att hans fru fortfarande lever.

Omdöme: Det är inte så ofta man ser Humphrey Bogart eller andra storstjärnor som onda, men ibland händer det. Bogart spelar Richard Mason som precis ska fira femårsjubileum med sin fru Kathryn (Rose Hobart) hemma hos vännen Dr. Mark Hamilton (Sydney Greenstreet). Äktenskapet ses utåt sett som en framgång, men privat är det långt ifrån sanningen. Nu har även Kathryn konfronterat Richard då hon märkt och känt av att han är förälskad i hennes yngre syster Evelyn (Alexis Smith). Det blir något som gör att Richard börjar fundera på och planera hur han ska kunna bli av med sin fru och få Evelyn.



Någon stor och klassisk film-noir är det här inte. Det sprakar inte om den som det vissa gånger gör. Det behöver inte alltid vara de mest kända som är de bästa, så länge de har gott om stämning och noir-känsla. Denna är inte så tokig, men trots allt ganska lättviktig. Att få se Bogart som potentiell mördare är dock lite annorlunda och skapar intresse på egen hand.



Vad som gör att det hela inte blir så enkelspårigt och skiljer sig en del från vad man kanske förväntat sig är att vi precis som Richard inte kan vara säkra på vad det är som händer. Det hela berättas alltså ur Richards perspektiv utan att man får veta något annat. Det håller en i mörkret och låter en bli något konfunderad, precis som Richard. När upplösningen och förklaringen kommer är det egentligen inte så krångligt och ganska logiskt. Ok tidsfördriv, varken mer eller mindre.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.2

Crawl

Titel: Crawl
Genre: Skräck/Action/Thriller
Land: USA/Kanada/Serbien
År: 2019
Regi: Alexandre Aja
I rollerna: Kaya Scodelario, Barry Pepper, Ross Anderson, Morfydd Clark

Handling: När en massiv orkan drabbar Florida ignorerar Haley evakueringsråden för att leta efter sin pappa som är försvunnen. Hon hittar honom allvarligt skadad i källaren av deras familjehem, och fastnar där på grund av översvämningarna - och alligatorerna.

Omdöme: Vad ska man egentligen förvänta sig av en sån här film? En film med en orkan som för med sig alligatorer. Svårt att inte tänka på de komiska (och inte särskilt bra) Sharknado-filmerna (#1, #2, #3, #4). Fransmannen Alexandre Aja gjorde tidigt i sin karriär den trevliga Haute tension (2003) innan han följde upp det med remaken The Hills Have Eyes (2006). Han gjorde sedan även remaken Piranha 3D (2010), så det här med djurskräck hade han erfarenhet av sedan tidigare.



Haley (Kaya Scodelario) är en duktig simmerska som coachats av sin far Dave (Barry Pepper) ända sedan hon var liten. När så en kraftig orkan slår till mot Florida och Haleys syster oroligt ringer Haley då hon inte kunnat få tag i deras far, beslutar sig Haley för att köra ut till sin fars ställe. Men då det betyder att hon kör mot orkanen medför det livsfara. Dock är det inget mot vad hon och hennes pappa utsätts för när hon väl hittar honom i källaren i deras gamla hus...



Det första man måste poängtera är att Kaya Scodelario i huvudrollen som Haley inte är vidare bra. Hon känns väldigt trist från början till slut, ingen vidare utstrålning och känns mest butter hela tiden. Barry Pepper kände man till sedan tidigare och han är helt ok. Här får han dock mest ligga och ge instruktioner då han blivit skadad när vi först träffar honom.



Det mest positiva med filmen är att effekterna funkar bra. Våra alligatorer ser övertygande ut när de kravlar och plaskar runt i källaren och utanför huset som snabbt översvämmas när orkanen drar fram. Det är även en brutal film på sina håll där alligatorerna inte är sena med att gå till attack mot en rad stackare som hamnat i vattnet.



Vad som däremot stör mig mest av allt är att vår huvudperson och hjältinna Haley verkar vara näst intill immun mot alligatorernas attacker. Åh ja, hon blir givetvis attackerad flera gånger, men hon klarar sig gång på gång med mindre skråmor medan andra slits i bitar. Hon borde åtminstone blivit av med ena benet och en arm om man velat göra det hela någorlunda trovärdigt. Hade den gjort så hade filmen absolut fått pluspoäng och kunnat bli lite av en kultfilm. För vem hade inte velat se Haley kräla fram på slutet med ett ben och en arm och ge alligatorerna vad de tål som en riktig badass?

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.5

The Golden Glove

Titel: Der goldene Handschuh / The Golden Glove
Genre: Kriminalare/Drama/Skräck/Thriller
Land: Tyskland/Frankrike
År: 2019
Regi: Fatih Akin
I rollerna: Jonas Dassler, Margarete Tiesel, Katja Studt, Marc Hosemann

Handling: Historien om seriemördaren Fritz Honka som härjade i Hamburg på 1970-talet. Filmen bygger på en roman med samma namn av Heinz Strunk.

Omdöme: Den Hamburg-födde Fatih Akin har tidigare gjort filmer som Kurz und schmerzlos (1998), Im Juli (2000), Gegen die Wand (2004), Auf der anderen Seite (2007) och Golden Globe-vinnande Aus dem Nichts (2017). Här har han tagit sig an den verklighetsbaserade historien från 70-talets Hamburg om seriemördaren Fritz Honka.



Fritz Honka (Jonas Dassler) bor ensam i en vindsvåning i St. Pauli i Hamburg. Det är ett område känt för sin prostitution och Honka är stamgäst på baren "The Golden Glove". Där super han sig full och plockar upp prostituerade och andra utslagna som han tar hem för att bjuda på sprit. Det slutar oftast med misshandel och mord, ibland mer där emellan och efteråt.



Att säga att Honka inte klarar av alkohol vore en underdrift. Problemet är att han i princip alltid dricker och är full. Han är inte någon hyvens kille när han är nykter, men alkoholen gör honom till en galen och våldsam psykopat. Hans kvinnosyn är inte alls bra och han tror att varje kvinna han får kontakt med ska göra exakt som han säger och vill. Ibland får han någon att lyda då hon vill ha tak över huvudet och spriten han erbjuder. Men i de flesta fallen slutar det med att han tvingas döda.



Det är en mörk och brutal film man får ta del av. Magstark skulle man lätt kunna beskriva den som och definitivt inte en film som faller många i smaken. Trots det är den lite fascinerande och perioden då han får ett nytt jobb som nattvakt bryter mönstret då han försöker hålla sig nykter. Då fungerar han någorlunda väl och kan sköta sitt jobb. Men han är som en tickande bomb som bara väntar på att detonera.



En tragisk och mörk historia, men alltså även fascinerande på något sätt. Jonas Dassler i huvudrollen är skrämmande bra och trodde under långa stunder det var Franz Rogowski som bl.a. setts i In den Gängen (2018). Skulle man jämföra med något (även om det är svårt) så skulle man kunna se det lite som en modern Angst (1983) med inslag av American Psycho (2000) och The House That Jack Built (2018).

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7

Mina favoritprestationer - 2004

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Tom Cruise (Collateral)

Som den iskalle och kalkylerade yrkesmördaren Vincent.



Toni Servillo (The Consequences of Love)

Som den mystiske Titta di Girolamo.



Bruno Ganz (Der Untergang)

Som Adolf Hitler i sin bunker.



Don Cheadle (Hotel Rwanda)

Som hotellmanagern Paul Rusesabagina i ett tumultartat Rwanda.



Christian Bale (The Machinist)

Som Trevor Reznik, industriarbetare som lider av sömnlöshet.



Morgan Freeman (Million Dollar Baby)

Som boxningstränaren Eddie "Scrap-Iron" Dupris.



Hilary Swank (Million Dollar Baby)

Som duktiga boxaren Maggie Fitzgerald.



Kurt Russell (Miracle)

Som legendariske ishockeytränaren Herb Brooks.



James Caviezel (The Passion of the Christ)

Som Jesus under hans sista dagar.



Kevin Bacon (The Woodsman)

Som den plågade f.d. kåkfararen Walter.



Andra som var med i diskussionen:

Audrey Tautou (A Very Long Engagement)
Philip Seymour Hoffman (Along Came Polly)
David Carradine (Kill Bill: Vol. 2)
Daniel Craig (Layer Cake)
Jennifer Jason Leigh (The Machinist)
Javier Bardem (Mar adentro / The Sea Inside)
Catalina Sandino Moreno (Maria Full of Grace)
Clint Eastwood (Million Dollar Baby)
Thomas Haden Church (Sideways)
Paul Giamatti (Sideways)
Virginia Madsen (Sideways)
Tom Hanks (The Terminal)
Imelda Staunton (Vera Drake)