Deception

Titel: Deception / Den vita lögnen
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1946
Regi: Irving Rapper
I rollerna: Bette Davis, Paul Henreid, Claude Rains, John Abbott

Handling: På ett regnigt Manhattan träffar vi en pianist, hennes svartsjuka välgörare och en cellist som är kär i henne.

Omdöme: Lite av ett klassiskt triangeldrama där cellisten Karel Novak (Paul Henreid) återvänder "från de döda". Han dyker upp på Manhattan där han uppträder på en liten konsert. Hans gamla flamma Christine Radcliffe (Bette Davis) trodde hon förlorat honom under andra världskriget, men nu har de återförenats och kan äntligen gifta sig. Men det finns ett litet problem. Den världsberömde kompositören Alexander Hollenius (Claude Rains) har hållit Christine "varm" under de senaste åren och han tänker inte släppa taget om henne över en natt.



Ett par år tidigare kom klassikern Casablanca (1942) där både Paul Henreid och Claude Rains spelade. Detta är ingen klassiker i den bemärkelsen, men ett gediget drama med noir-element längs vägen. Bette Davis hamnar givetvis mellan de båda männen och berättar små lögner för de båda, i synnerhet Karel för att inte förlora honom. Hollenius sitter nämligen på en hemlighet hon inte vill ska komma ut, något som gör att hon måste hitta en delikat balansgång för att inte förlora det hon håller kärt. Men när du en gång börjat ljuga blir det snart svårt att tala sanning.



Till en början känner jag mig kall inför Claude Rains och hans Alexander Hollenius. Det är på gränsen till att han spelar över. Men denna egenkäre och excentriske kompositör växer på en under filmens gång. Han må vara lite för mycket i vissa avseenden, men också ganska skön på sitt sätt. Han får det också att koka inombords på Christine medan Karel slängs mellan hopp och förtvivlan när Hollenius är i farten.



Bette Davis har jag aldrig direkt gillat, men uppskattat henne för att kunna spela karaktärer man ogillar. Här är det lite samma visa, även om hon inte är så osympatisk som hon ofta kunde vara. Man känner Christines frustration och oro över situationen. Paul Henreid prickar sin roll ganska perfekt och då filmen visar upp en hel del uppträdanden från hans sida, behöver han bemästra cellospelandet. Nu läser man i efterhand att man använde sig av proffs i de mest krävande scenerna, men det märks inte alls så det har man lyckats bra med.



Även om filmen lyfter en aning när man når fram till de riktiga noir-ögonblicken så har den en del partier som är något onödiga och utdragna. Man vill förvisso visa hur smått galen Hollenius är, men det går lite till överdrift när en scen som middagsscenen gör att filmen stannar upp. Annars har filmen ett elegant svartvitt foto som redan i första scenen drar in en. Nu blir det inte en helgjuten noir-upplevelse, men bitvis får den till det och de tre prestationerna är klart bra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.1