The Prince of Tides

Titel: The Prince of Tides / Tidvattnets furste
Genre: Drama/Romantik
Land: USA
År: 1991
Regi: Barbra Streisand
I rollerna: Nick Nolte, Barbra Streisand, Blythe Danner, Jeroen Krabbé

Handling: Toms syster har flera gånger försökt begå självmord. Hennes psykiater vill veta mer om hennes bakgrund och det blir en omtumlande resa till det förflutna.

Omdöme: Vill minnas att denna och Cape Fear (1991) var något av årets snackisar. Åtminstone var det dessa två filmtitlar som satte sig. I det här fallet var det en film som aldrig sågs. Har aldrig sett Barbra Streisand som någon favorit eller vidare skådespelerska. Nick Nolte däremot övertygar allt som oftast. Vad jag hade missat (eller förträngt) var att Streisand själv regisserat. Från början var det tänkt att Robert Redford skulle axla huvudrollen då han hade köpt rättigheterna till boken. Han och Streisand spelade ju mot varandra i The Way We Were (1973).



Vad som förväntades bli en enda lång kärleksrelation mellan Nolte och Streisand visar sig istället bli något helt annorlunda. Åtminstone under stora delar av de 130 minuterna. Tom Wingo (Nick Nolte) är en amerikansk fotbollstränare "mellan två jobb". Han är gift och har tre döttrar i den amerikanska södern. Han älskar livet där, men äktenskapet är inte vad det borde vara och han har svårt för att prata med sin fru då han mest skämtar bort allt. Hans relation till sin mor och far är allt annat än bra.



När så hans mor en dag kommer med nyheten att hans tvillingsyster Savannah (Melinda Dillon) försökt begå självmord igen, tar sig Tom ut till New York för att vara med sin syster som är inlagd på sjukhuset. Under tiden som han är i New York träffar han systerns psykiater Dr. Lowenstein (Barbra Streisand) som vill veta mer om Savannahs uppväxt och barndom som kan hjälpa henne förstå och hjälpa systern bättre. Det blir början på en relation dem emellan, främst professionell men även vänskaplig till en början.



Nick Noltes prestation gav honom en välförtjänt Oscarsnominering, även om han inte helt överraskande förlorade till Anthony Hopkins. Golden Globe kammade han dock hem där han istället slog Hopkins i samma kategori. Nolte visar prov på en mycket fin bredd där han både får vara burdus, charmig som känslosam. En av hans främsta roller utan tvekan, och då är han oftast bra.



Vid sidan av Noltes prestation är det inget direkt fel på storyn. Familjens och Toms mörka förflutna behöver tas itu med för att han, systern och familjen en gång för alla ska kunna gå vidare och försöka leva någorlunda normala liv. Det blir både känslosamt och ganska stämningsfullt med en del vackra vyer över den amerikanska södern.



Musiken av James Newton Howard är överlag bra, men lyfter aldrig riktigt filmen. När man läser om att John Barry först var anlitad, men sedan lämnade projektet över "arbetsskiljaktigheter" med Streisand kan man inte annat än se det som en missad chans. Inte minst när man lyssnar på melodin "Moviola" som Barry skrev till filmen (men som alltså aldrig användes) och som är precis vad filmen hade behövt.



Vad som till slut gör att filmen och historien inte når ända fram är hur det hela väljs att avslutas. Kärleksrelationen mellan Tom och Lowenstein är något svagare än resten av filmen, trots att den egentligen inte tar upp så mycket av speltiden. Vad som även blir ett problem är den något bitterljuva känslan man får av slutet. Av ett budskap som inte direkt är det trevligaste vad gäller äktenskap. Förvisso ett intressant sätt att avsluta det hela på, men känns allt annat än trovärdigt med tanke på relationen Tom och Lowenstein har med varandra respektive hur de har det med sin maka och make. Överlag är det dock bättre, eller åtminstone starkare och lite annorlunda än väntat.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 6.7