Mina favoritprestationer - 2009

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Colin Firth (A Single Man)

Som George Falconer, en collegeprofessor under Kubakrisen 1962.



Andy Garcia (City Island)

Som fängelsevakten Vince Rizzo med skådespelardrömmar.



Jeff Bridges (Crazy Heart)

Som den avdankade countrysångaren Bad Blake.



Sharlto Copley (District 9)

Som entusiastiske Wikus Van De Merwe som hamnar i bekymmer.



Michael Caine (Harry Brown)

Som Harry Brown, pensionären med militärbakgrund som får nog.



Peter Capaldi (In the Loop)

Som den brittiska ministern Simon Foster, grovt ful i mun.



Christoph Waltz (Inglourious Basterds)

Som lurige SS-officeren Hans Landa.



Stanley Tucci (The Lovely Bones)

Som mördaren George Harvey.



Sam Rockwell (Moon)

Som den ensamme och konfunderade astronauten Sam Bell.



Viggo Mortensen (The Road)

Som mannen i en post-apokalyptisk värld som måste skydda sin son.



Andra som var med i diskussionen:

Dieter Laser (The Human Centipede - First Sequence)
Niels Arestrup (Un prophète)
Tahar Rahim (Un prophète)
Jackie Earle Haley (The Watchmen)
Robin Williams (World's Greatest Dad)

Greener Grass

Titel: Greener Grass
Genre: Komedi
Land: USA
År: 2019
Regi: Jocelyn DeBoer & Dawn Luebbe
I rollerna: Jocelyn DeBoer, Dawn Luebbe, Beck Bennett, Neil Casey

Handling: En grupp fotbollsmammor och deras perfekta leenden i en villaförort. En upp och nedvänd tillvaro där allt går ut på att upprätthålla rätt fasad och där alla konkurrerar med alla, barn som vuxna.

Omdöme: Vad har man här? Duon Jocelyn DeBoer och Dawn Luebbe står för det mesta, inklusive regi, manus och huvudrollerna. De spelar Jill (Jocelyn DeBoer) och Lisa (Dawn Luebbe) som är fotbolls- och lattemammor som bor i villaförorten med sina makar och barn. Allt är väldigt tillrättalagt i deras liv, överdrivet så och det gäller att upprätthålla fasaden, även när det går överstyr.



Man får en off-beat komedi som på sätt och vis skulle kunna liknas vid "Saturday Night Live"-sketcher. Vissa är roliga, men tyvärr är det alltför ofta mest pinsamt och bisarrt. Då och då får man till det vilket bjuder på skratt. Men det känns som det blir mindre av den varan längre in, vilket så klart är synd.



Denna pastellfärgade komedi har inte mycket till handling och poäng. Visst kan man se det som en känga till ett samhälle där man ska upprätthålla fasaden till varje pris. Det blir ett genomgående tema då lattemammorna försöker bräcka varandra. Ofta går det dock över gränsen vilket gör att man inte längre vet om man ska skratta eller gråta. En kul notering är inhoppet av Jim Cummings som känns igen (trots avsaknad av mustasch) från hans trevliga Thunder Road (2018). Jocelyn DeBoer medverkade för övrigt även i den som skådespelerska.

2 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 5.5 alt. 6.0
IMDb: 6.2

52 Directors - Alan J. Pakula

Alan J. Pakula är nog främst känd för sin paranoia-trilogi. Men vad många kanske inte vet är att han var med och producerade klassikern To Kill a Mockingbird (1962) innan han blev regissör.

När man tittar på hans paranoia-trilogi är det lite av prototypen för hur den typen av film ska göras. Han fångade en otrolig stämning i dessa filmer som också präglas av ett elegant och genomtänkt foto av Gordon Willis, som även fotade klassikernas klassiker The Godfather (1972).

Vid sidan av paranoia-trilogin på topp fem gjorde han ett par andra mycket sevärda filmer. Den ena ett tungt drama som man inte direkt suktar efter att se om medan den andra är en rättegångsmysterium-thriller som man gärna ser om med jämna mellanrum.

En regissör som uppskattas en hel del för sina filmer på topp fem. En del filmer utanför listan är också värda en titt, men håller inte samma klass.




Plats #5

Presumed Innocent (1990)


En sådan film som fångar en från allra första stund, mycket tack vare den hypnotiska huvudmelodin av John Williams. En skara kvalitativa skådespelare och prestationer hjälper också till. En klart trevlig thriller.



Plats #4

Klute (1971)


Jane Fonda och Donald Sutherland funkar bra i denna första del i paranoia-trilogin. Har ett elegant Gordon Willis-foto och är något av en slow burner till thriller som både har spänning och mystik, om än inte det högsta tempot.



Plats #3

Sophie's Choice (1982)


Starkt och ytterst välspelat drama med en av Meryl Streeps absolut främsta prestationer. En tung film med en historia som är svår att lämnas oberörd av. Inte en film man känner för att se om så ofta, men klart bra.



Plats #2

All the President's Men (1976)


En riktig toppfilm och en av 70-talets många klassiker. Radarparet Redford/Hoffman synkar perfekt ihop och filmen bjuder på en tät och spännande historia som bara bygger på med lager på lager. Perfekt film att se en regnig höstdag.



Plats #1

The Parallax View (1974)


Egentligen är det kanske inte Pakulas bästa film, eller så är det det. Det är åtminstone en film som uppskattas väldigt mycket av lite olika anledningar. En av de absolut främsta konspiratinsfilmerna där ute med ett perfekt användande av fotot, kusligt passande musik och ett av filmhistoriens mest klockrena slut, och det höjer.





Totalt har 9 filmer setts av Alan J. Pakula:

Klute (1971)
The Parallax View (1974)
All the President's Men (1976)
Starting Over (1979)
Sophie's Choice (1982)
Presumed Innocent (1990)
Consenting Adults (1992)
The Pelican Brief (1993)
The Devil's Own (1997)

Totalt snittbetyg på samtliga 9 filmer (av 5.00) = 3.44





Idag listar Henke sina fem favoriter av Hayao Miyazaki.

The Art of Racing in the Rain

Titel: The Art of Racing in the Rain
Genre: Drama/Komedi/Romantik
Land: USA
År: 2019
Regi: Simon Curtis
I rollerna: Kevin Costner (röst), Milo Ventimiglia, Amanda Seyfried, Gary Cole

Handling: Genom sitt band med sin husse, den aspirerande Formel 1 racerföraren Denny, får golden retrievern Enzo lära sig att tekniken som krävs på racerbanan också kan användas för att framgångsrikt navigera genom livets resa.

Omdöme: Baserat på en bok av Garth Stein med regi av Simon Curtis som tidigare gjort My Week with Marilyn (2011) och Woman in Gold (2015).



Det har kommit en del hundfilmer på senare tid där en skådespelare lånat ut sin röst till hunden. I det här fallet är det Kevin Costner som tillhandahåller rösten till golden retrievern Enzo som blir racerföraren Dennys (Milo Ventimiglia) bästa vän här i livet. Enzo tas med till racingbanan och njuter till fullo i denna miljö, och att se Denny tävla. En dag sker dock något - Denny träffar Eve (Amanda Seyfried) och blir kär. Enzo är till en början fundersam över denna nya människa i hans liv och får anpassa sig till situationen.



En film som är småtrevlig, lite rolig och även dramatisk där livet har sina toppar och dalar, precis som Dennys karriär. Mest humor står Enzo och Kevin Costners röst för, inte minst Enzos rivalitet med zebran som blir en återkommande grej som blir rolig. Inslaget med Eves föräldrar, som Enzo kallar för tvillingarna, ger en lite allvarligare sida till historien längre fram.



Kan tänka mig att det mesta funkar bättre i boken då filmen inte är så tokig, men kanske inte får fram allt fullt ut. Sen ska sägas att Milo Ventimiglia är det svagaste kortet och tydligt är på en lägre nivå rent skådespelarmässigt än de övriga. Lite stel på ett Keanu Reeves-aktigt sätt, fast utan charmen han besitter.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.4

A Blueprint for Murder

Titel: A Blueprint for Murder / Mord efter ritning
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1953
Regi: Andrew L. Stone
I rollerna: Joseph Cotten, Jean Peters, Gary Merrill, Catherine McLeod

Handling: En man misstänker att hans svägerska förgiftar sina två barn för att komma åt försäkringspengar men har svårt att bevisa det.

Omdöme: En liten film-noir regisserad av Andrew L. Stone som tidigare hade gjort den klart trevliga noiren Highway 301 (1950). I det fallet hade man en verklighetsbaserad historia att jobba med. Det har man inte här. Istället känns det lite som ett Hitchcock-upplägg, och det är aldrig fel.



Det är en kort film på lite drygt 75 minuter som sätter igång i ett högt tempo, pang på rödbetan. Whitney Cameron (Joseph Cotten), även kallad för Cam får reda på att hans brorsdotter akut och mystiskt insjuknat. Hennes liv går inte att rädda och hon dör på sjukhuset. Hans bror är död sedan tidigare och brorsdottern och brorsonen bor med Cams svägerska Lynn (Jean Peters). Cam är förtjust i Lynn och kan inte tänka sig att hon skulle kunna ha något att göra med dödsfallet (eller dödsfallen då hans bror ju också är död). Men när obduktionen visar att brorsdottern hade stora mängder gift i sig och att Lynn kommer få bra med pengar ifall båda barnen dör, måste Cam se till att brorsonen inte far illa.



Filmen har som sagt ett högt tempo redan från början. Eller högt tempo är kanske fel att säga. Man snarare stressar igenom uppbyggnaden och när halva filmen gått tror man att upplösningen snart ska komma. Istället tappar filmen och växlar ner istället för att växla upp som man önskar sig av en film. Här hade man nog tjänat på att inte sätta i högsta växeln så tidigt utan istället stegvis öka spänningen.



Vad som får det att funka blir trots allt att man inte kan vara säker på hur det faktiskt ligger till. Lynn är huvudmisstänkt, men beter sig inte så och det kan ju finnas en vändning eller två som lurar längre fram. Därför börjar man själv fundera på hur det skulle kunna sluta och visa sig vara. Det hela tar sig också under upplösningen och man får i princip vänta till allra sista bildrutan innan man får sitt svar. Lite kul när man gör så, och även om det inte är någon klassfilm så funkar den för stunden.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.8

Mildred Pierce

Titel: Mildred Pierce / Mildred Pierce - En amerikansk kvinna
Genre: Drama/Film-Noir
Land: USA
År: 1945
Regi: Michael Curtiz
I rollerna: Joan Crawford, Jack Carson, Zachary Scott, Eve Arden

Handling: Den nyskilda Mildred Pierce tar ett servitrisjobb för att kunna försörja sina döttrar. Snart äger hon egna restauranger och gifter sig med playboyen Monte Beragon. Men en dag hittas han mördad...

Omdöme: Det är kanske inte så konstigt att detta anses som en klassiker inom film-noir, eller film överhuvudtaget. Michael Curtiz hade bara något år tidigare gjort klassikernas klassiker Casablanca (1942). Denna må inte vara lika känd eller ikonisk, men minst lika bra är den.



Erkänt duktiga Joan Crawford vann sin enda Oscar i titelrollen som Mildred Pierce. En kvinna vars liv synas efter att hennes make hittas mördad i deras strandvilla. Polisen plockar in henne, hennes ex-make, vänner, arbetskollegor och vittnen för att ta reda på vem som ligger bakom och vad som föranlett det hela.



Mildred är en driven kvinna som gör vad hon kan här i livet för att hennes två döttrar ska ha det bra. Ja, hon vill ge dem ett liv i lyx trots att hon egentligen inte har råd, speciellt efter separationen från sin make. Istället tar hon ett servitrisjobb och jobbar för att kunna öppna sin egen restaurang. Men den äldsta dottern är girig liksom de flesta männen i hennes liv, något som inte direkt förenklar för henne.



Det är en snygg och elegant film det här. Den hade setts en gång i tiden och även om den inte är bäst på något så är det hög klass på allt. Man verkligen myser av det svartvita fotot med skuggorna och ljussättningen. En fröjd för ögat och på många sätt känns filmen nyare än mitten av 40-talet. Likväl har man ett manus som är genomtänkt med många bra karaktärer som får utrymme.



Det är en film och historia som bygger på en bok av James M. Cain som även skrev förlagorna till Double Indemnity (1944) och The Postman Always Rings Twice (1946). Man får en typ av film där det kan ligga till på olika sätt, där det inte alls är uppenbart vem som ligger bakom mordet eller vägen dit. Därför är det bara att luta sig tillbaka och följa med på den trevliga resan man bjuds på.

Wally Fay: - "Leave the door open so we can talk."
Mildred Pierce: - "I like to hear you talk."
Wally Fay: - "Yeah? So do I. Something about my own voice that fascinates me."

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.0

All the King's Men

Titel: All the King's Men / Alla kungens män
Genre: Drama
Land: USA
År: 1949
Regi: Robert Rossen
I rollerna: Broderick Crawford, John Ireland, Mercedes McCambridge, Joanne Dru

Handling: Om den viljestarke sydstatsadvokaten Willie Stark och hans väg från dedikerad gräsrotspolitiker till de fina korridorerna där makt och korruption hägrar.

Omdöme: Detta är en trefaldigt Oscarsbelönad film för bästa film, bästa manliga huvudroll (Broderick Crawford) och bästa kvinnliga biroll (Mercedes McCambridge i sin filmdebut). Regissören Robert Rossen hade innan dess bl.a. gjort Body and Soul (1947) och gjorde senare klassikern The Hustler (1961). Filmen bygger för övrigt på en Pulitzer-vinnande bok.



Historien berättas av Jack Burden (John Ireland) som jobbar som tidningsreporter och får i uppdrag att bevaka och skriva om Willie Stark (Broderick Crawford). Stark gör rubriker med sin öppna och ärliga politik när han är med i ett lokalt val. Jack och Willie skapar en slags vänskap och när åren gått har Willie tagit juridikexamen och kan gå efter större saker. Det är nu Jack och Willie kommer allt närmare det politiska maktspelet och korruptionen. Frågan är om inte Willie Stark är bäst av dem alla på just detta.



De två Oscarsvinnarna Broderick Crawford som Willie Stark och Mercedes McCambridge som hans politiska rådgivare Sadie Burke är båda förtjänta av sina Oscars. Honom har man sett många gånger och det är svårt att inte lägga märke till denne storväxte man med mörk röst. Gillar honom i det mesta man sett honom i. Henne har man inte sett i så mycket, men hon var minst lika bra som ond i Johnny Guitar (1954). Båda ger sådana självklara prestationer och höjer sig över resten.



Något jag känner under filmens gång är att det förvisso är kul att följa Willie Starks väg mot toppen, men en sån här film om politiskt maktspel ska gärna ha en till "spelare", om man säger så. En utmanare som Willie Stark får tampas med. Nu synas istället hans verksamhet och rävspel helt och hållet. Visst blir det bra så också, speciellt som det skapas en hel del intriger kring honom. Familj, vänner och fiender - det spelar ingen roll. Willie Stark ska få som han vill, vem det än handlar om. Hade ändå velat ha ut lite mer för att bli riktigt nöjd. Dessutom räknas filmen på sina håll som film-noir, men det känns till stor del som ett renodlat drama. Ser den själv inte som en film-noir.



4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.5