The King

Titel: The King
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien/Ungern/Australien
År: 2019
Regi: David Michôd
I rollerna: Timothée Chalamet, Joel Edgerton, Sean Harris, Robert Pattinson, Ben Mendelsohn, Thomasin McKenzie, Lily-Rose Depp

Handling: Hal, prins och arvtagare till den engelska tronen, krönas till kung Henry V efter att hans tyranniske far Henry IV dör. Nu måste den unge kungen navigera i palatspolitiken, kriget som hans far lämnade bakom sig och de känslomässiga banden till hans tidigare liv.

Omdöme: När australiske regissören David Michôd slog igenom med långfilmsdebuten Animal Kingdom (2010) kände man att detta var en regissör att följa. Han följde upp det med The Rover (2014) som var en mindre film och om än ok så kunde den inte mäta sig med debutfilmen. Här har han åter gjort en storfilm, en historisk sådan om Henry V.



Hal (Timothée Chalamet) är den äldste sonen till kung Henry IV (Ben Mendelsohn), men är själv inte intresserad av tronen och är inte heller påtänkt då fadern föredrar att se sin yngre son Thomas (Dean-Charles Chapman) på tronen när han dör. Hal får dock finna sig i att bli krönt som kung Henry V. Vid sin sida har han faderns tidigare rådgivare William (Sean Harris) och sin vän Falstaff (Joel Edgerton) som ska hjälpa honom på slagfältet i kriget mot Frankrike.



Filmen inleder något trevande innan Hal blir krönt kung Henry V. Nu kan leken börja på allvar. Som Henry V får Hal mycket att stå i där intrigerna runt honom och råden han får gör att han tvingas till en rad tuffa beslut. Hal visar sig bli en omtyckt kung, men hans ringa ålder gör att han kanske inte har den pondus som krävs för att få full respekt från inte minst sina fiender. Att underskatta honom vore dock dödsdömt.



Timothée Chalamet har man sett övertyga förr och han funkar bra här även om det på slagfältet känns som han tillhör en lägre viktklass. Svårt att bli helt övertygande i dessa scener när Hal ska leda sina styrkor i krig. Joel Edgerton, som även varit med och skrivit manuset tillsammans med regissören, har här plockat fram en Russell Crowe-persona som blir lite smårolig att skåda. Det passar bra. Sean Harris viskar som vanligt (eller skriker, inget mellanläge), ungefär som Jason Statham. Ben Mendelsohn är rolig som Henry IV så länge han är med. Robert Pattinson ses som franska motsvarigheten till Hal, sonen till den franske kungen. Han får spela rollen brett och driva lite med fransmännen, vilket funkar för det mesta även om det skiner igenom att det inte är en fransos i rollen.



Att det är en film värd att se står tidigt klart. Den blir bättre längre in när Hal blir Henry V och ger sig ut i krig. Men den når inte upp till de bättre filmerna i genren. Saknar även lite fler intriger och inblandade som i de bästa kostymdramerna av det här slaget. Kvinnorna lyser mest med sin frånvaro, vilket inte behöver betyda att det är fel i sig, men det elementet saknas helt klart och är något som brukar kunna funka bra när intrigerna avlöser varandra.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.3

The Irishman

Titel: The Irishman
Genre: Drama/Kriminalare
Land: USA
År: 2019
Regi: Martin Scorsese
I rollerna: Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci, Harvey Keitel, Ray Romano, Stephen Graham, Bobby Cannavale, Anna Paquin, Jesse Plemons

Handling: En maffiatorped återberättar om sin vänskap och möjliga inblandning i Jimmy Hoffas försvinnande.

Omdöme: Hade Martin Scorsese samlat Robert De Niro, Al Pacino, Joe Pesci och Harvey Keitel tillsammans i en och samma film under deras glansdagar, oj då hade man varit riktigt förväntansfull. Nu är de inte längre de stjärnor de en gång var, men det betyder så klart inte att de tappat sin förmåga att agera. När kritiken kring filmen var positiv ökade givetvis förväntningarna lite.



I denna 3.30 långa (!) film följer vi irländaren Frank Sheeran (Robert De Niro) som får kontakt med maffiakillen Russell Bufalino (Joe Pesci) som tar honom under sina vingar. Snart utför Frank diverse jobb åt maffian, inte minst som torped. En dag behöver fackföreningsledaren Jimmy Hoffa (Al Pacino) hjälp i Chicago vilket blir startskottet på ett samarbete mellan Frank och Jimmy.



Inledningsvis när det handlar om De Niro och Pesci har filmen ett bra flyt och det är kul att följa Franks väg in i "branschen" och hans eskapader. När sedan Al Pacino dyker upp som Jimmy Hoffa hamnar den historien i rampljuset. Hoffa är en man som är mäktig och har folket bakom sig, men samtidigt ett problem för maffian och den amerikanska presidenten då han inte kan hålla tyst och kör sitt spår.



Hur sköter sig skådespelarna? Robert De Niro som Frank är gedigen och bra rakt igenom. Al Pacino som Hoffa är inte tokig, men det lyser igenom att han mest spelar sig själv. Det är svårt att se honom som sin karaktär helt enkelt. Al being Al. Sen har vi Joe Pesci som är favoriten i gänget som Russell. En mer lågmäld prestation än vad man är van vid från hans sida som han bemästrar mycket bra.



Det känns som filmen inte riktigt är så stor som den långa speltiden gör fog för. Det blir aldrig segt eller så, men kanske att man kunde fått med fler historier än att Hoffa-delen tar upp så mycket plats. Sen har filmen en onödigt lång avslutning där man känner att filmen gott kunde och borde ha avslutats tidigare. Allt som allt en bra film, välgjord och välspelad men inte strålande och hade önskat lite mer trots allt. Stark trea till svag fyra.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 8.7

Mina favoritprestationer - 2011

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.



Jean Dujardin (The Artist)

Som älskade stumfilmsstjärnan George Valentin.



Ryan Gosling (Drive)

Som föraren utan namn. Mjuk mot vissa, hård mot andra.



Matthew McConaughey (Killer Joe)

Som den iskalle kontraktsmördaren Killer Joe Cooper.



Owen Wilson (Midnight in Paris)

Som nostalgiske författaren Gil som förälskar sig i Paris.



Brad Pitt (Moneyball)

Som baseballmanagern Billy Beane.



Woody Harrelson (Rampart)

Som tuffe polisveteranen Dave Brown som kämpar för sin överlevnad.



Matthias Schoenaerts (Rundskop)

Som Jacky Vanmarsenille, lantbrukaren som hamnat i kriminella affärer.



Michael Fassbender (Shame)

Som den sexberoende Brandon på jakt i New York.



Michael Shannon (Take Shelter)

Som familjefadern Curtis med skrämmande visioner.



Gary Oldman (Tinker Tailor Soldier Spy)

Som den sluge toppagenten George Smiley.



Andra som var med i diskussionen:

Demián Bichir (A Better Life)
Bérénice Bejo (The Artist)
John Hawkes (Martha Marcy May Marlene)
Luis Tosar (Mientras duermes / Sleep Tight)
Olivia Colman (Tyrannosaur)
Peter Mullan (Tyrannosaur)
Nick Nolte (Warrior)

Ford v Ferrari / Le Mans '66

Titel: Ford v Ferrari / Le Mans '66
Genre: Drama/Sport
Land: USA/Frankrike
År: 2019
Regi: James Mangold
I rollerna: Matt Damon, Christian Bale, Jon Bernthal, Josh Lucas

Handling: Den sanna historien om kampen mellan Ford och Ferrari för att vinna Le Mans 24-timmars 1966.

Omdöme: När Michael Mann en gång i tiden var tänkt att regissera kändes det som ett projekt som var klippt och skuret för honom och hans stil. Det hela rann ut i sanden för honom, men han har åtminstone varit med och producerat filmen. Istället är det James Mangold som tillsammans med Matt Damon och Christian Bale levererar denna racingfilm som kulminerar med 1966-års Le Mans. Den gode Steve McQueen gjorde för övrigt klassiska Le Mans (1971) som till skillnad mot denna inte var verklighetsbaserad.



Vad man kanske tror ska vara en film om Ford och Ferrari blir snarare helt om Ford. Dess ägare Henry Ford II (Tracy Letts) vill förändra Fords anseende då de i slutet av 50-talet börjat halka efter. Beslut tas om att bli sportigare och ge sig in i racingvärlden. Målet är att slå dominanta Ferrari i det prestigefyllda Le Mans-loppet som är ett 24-timmars lopp som inte bara prövar bilens hastighet utan även uthållighet.



De två vitala personerna för Fords framgång med racingen blir bilkonstruktören och f.d. Le Mans-vinnaren Carroll Shelby (Matt Damon) och britten Ken Miles (Christian Bale) som är en duktig mekaniker, men en ännu vassare förare. Problemet är att Ken också är väldigt rak och ärlig, vilket har en tendens att skapa problem med inte minst de höga hönsen då han inte rättar in sig i ledet.



Det är en film där jag personligen saknar Ferrari mer, men där det inte heller är fel att välja att fokusera på Ford och framförallt vänskapen mellan Carroll Shelby och Ken Miles. Damon och Bale funkar båda bra, men det är inte helt överraskande Bale som är vassare och har den starkare karaktären att spela.



Man kan inte klaga på filmens produktion som håller en hög standard. Historien utspelar sig från slutet av 50-talet och mestadels 60-talet. Bilarna blir ett viktigt inslag och här finns det gott om pärlor att skåda. Filmen sätter i nästa växel när Ford anlitar Shelby att konstruera en vinnarbil åt dem. Racingbilarna som tas fram till Le Mans är riktigt vassa rackare. Realismen är hög under tävlingarna och visst blir det både fartkänsla och nervöst att följa hur det ska gå.



Får delvis en känsla av Formel 1-filmen Rush (2013) där det istället handlade om rivaliteten mellan två förare. Här är det alltså rivaliteten mellan två märken, men även vänskapen mellan konstruktör och förare. Svårt att säga vilken som lyckas bäst, men båda lyckas. Bör sägas att filmen lyckas bra med att få ihop det under främst Le Mans-loppet då man får en klump i magen för att man vill att det ska gå bra för Ken Miles. Avslutningsvis har jag personligen svårt att släppa tanken på hur filmen hade kunnat bli och se ut om Michael Mann regisserat...

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

52 Directors - John Frankenheimer

John Frankenheimer är en sån där regissör som jag alltid uppskattat. En regissör som inte alltid gjorde bra filmer, men som gjorde många bra och intressanta filmer. Efter det mycket produktiva 60-talet, där han gjorde en hel del pärlor och klassiker, blev det lite mer sporadiskt mellan toppfilmerna. Men även när de inte höll högsta klass var de för det mesta välgjorda och bjöd på en udd han ofta lyckades skapa.

Han fick lite av en comeback i slutet av sin karriär där bl.a. tre TV-filmer lyfter sig över mängden. TV-filmer som får räknas till några av de främsta och som lika gärna hade kunnat varit vanliga biofilmer. Då hade de med stor sannolikhet fått mer uppmärksamhet, även med Oscars.

Att ta fram en topp fem var både lätt och svårt. Lätt då det fanns runt tio bra filmer att välja bland. Svårt då flera av filmerna sågs för länge sen och där det dessutom inte alls var lätt att välja vilka som skulle komma med eller rangordningen. Förstaplatsen är åtminstone relativt given, men där bakom är det dagsformen som avgör.




Plats #5

French Connection II (1975)


Uppföljaren till Oscarsvinnande originalet må inte vara lika bra, men ytterst välspelad av Gene Hackman och annorlunda mot den första filmen. Skådeplatsen är Marseille och det är mer närgånget.



Plats #4

George Wallace (1997)


En utomordentlig Gary Sinise i titelrollen med Angelina Jolie vid hans sida. Ett starkt ämne om en färgstark och på många håll illa omtyckt politiker. Klart intressant, välspelat och dramatiskt.



Plats #3

Seven Days in May (1964)


Politiskt makt- och rävspel på hög nivå. Kirk Douglas, Burt Lancaster, Fredric March och de övriga är roliga att följa i en kamp mot klockan.



Plats #2

Path to War (2002)


Mycket intressant politiskt drama runt presidenten Lyndon B. Johnson som gestaltas av Michael Gambon i sitt livs (?) roll. Det behöver inte vara svårare än så här. Med en bra regissör, duktiga skådespelare och starkt material blir det klart lyckat.



Plats #1

The Train (1964)


En toppfilm från Frankenheimers guldperiod 60-talet. En film som uppskattas en hel del där franska motståndsrörelsen sätter käppar i hjulen på nazisterna under andra världskriget.





Totalt har 21 filmer setts av John Frankenheimer:

The Young Savages (1961)
Birdman of Alcatraz (1962)
The Manchurian Candidate (1962)
Seven Days in May (1964)
The Train (1964)
Seconds (1966)
Grand Prix (1966)
The Gypsy Moths (1969)
French Connection II (1975)
Black Sunday (1977)
The Challenge (1982)
The Holcroft Covenant (1985)
52 Pick-Up (1986)
Dead Bang (1989)
The Fourth War (1990)
Against the Wall (1994)
The Island of Dr. Moreau (1996)
George Wallace (1997)
Ronin (1998)
Reindeer Games (2000)
Path to War (2002)

Totalt snittbetyg på samtliga 21 filmer (av 5.00) = 3.29





Idag listar Henke sina fem favoriter av Jim Jarmusch.

Seconds

Titel: Seconds / Död man lever
Genre: Drama/Mysterium/Sci-Fi/Thriller
Land: USA
År: 1966
Regi: John Frankenheimer
I rollerna: Rock Hudson, John Randolph, Salome Jens, Frances Reid

Handling: En hemlighetsfull organisation erbjuder nya liv till de som tröttnat på tillvaron.

Omdöme: Denna tidiga John Frankenheimer-film hade setts en gång i tiden och även om man inte kom ihåg så mycket från den satte den sina spår. En film som för övrigt Oscarsnominerades för det oftast innovativa svartvita fotot av James Wong Howe. Fotot skapar här på egen hand en speciell look och stämning som är något experimentell utan att gå till överdrift.



Under filmens inledande halvtimme är nog filmen som bäst. Arthur Hamilton (John Randolph) är runt 50 år gammal och får mystiska samtal från en gammal vän som är död och kryptiska meddelanden om att ta sig till en adress i New York. Mystiken och spänningen ökar, faktiskt lite likt The Game (1997) där huvudpersonen får sitt livs upplevelse mot sin vilja.



Utan att man förklarar alla detaljer och situationen fullt ut slängs Arthur in i en situation som antingen kan bli en mardröm eller en dröm som går i uppfyllelse. Han har hamnat hos en mystisk organisation (vid namn Seconds, även om det aldrig nämns i filmen) efter att hans vän rekommenderat honom. Men är Arthur medveten om vad det hela innebär? Han verkar ändå veta mer än vad vi som tittar gör och har uppenbarligen gått i tankarna att kunna starta om med ny identitet.



Efter den framgångsrika plastikoperationen och andra arrangemang, kan Arthur starta sitt nya liv som målaren Antiochus "Tony" Wilson (Rock Hudson). Men trots att Tony får det liv han alltid önskat sig som konstnär med hus vid stranden i Malibu, Kalifornien har han svårt att få grepp om sitt nya liv, sin nya identitet. Kanske kan kärlek hjälpa honom när han träffar Nora Marcus (Salome Jens) under en strandpromenad.



En film som när den kom sågs som ett misslyckande, särskilt av kritiker under Cannes-festivalen där den hade premiär. Filmen har blivit en uppskattad kultklassiker och ses med helt andra ögon idag. För egen del känns det lite blandat. Här finns absolut saker som uppskattas och gillas. Men även för mycket som sänker den från att bli riktigt så bra som den hade potential till att bli.



Inledande halvtimmen är alltså bra och lyckad. Inga problem att komma in i det hela. Premissen är också klart bra och det är en intressant kombination av paranoia, lite konspiratoriskt och en del realistisk sci-fi. Det nämnda fotot är genomtänkt och skapar god stämning på egen hand med användandet av annorlunda vinklar och kameralinser.



Största svagheten blir en urflippad hippie-/sektträff som Nora tar med Tony på runt mitten av filmen. Ogillar sådant starkt. Redan innan dess har filmen stannat upp när Tony ska försöka komma in i sin nya identitet. Det hela avslutas ganska starkt, men man känner absolut att det fanns mer att få ut av filmens mittdel. Därför blir det bara en stark trea och når inte upp till att bli en klassiker för egen del. Med det sagt är det en film att se och har definitivt flera saker att ta med sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.7