I Lost My Body

Titel: J'ai perdu mon corps / I Lost My Body
Genre: Animerat
Land: Frankrike
År: 2019
Regi: Jérémy Clapin
Röster: Hakim Faris, Victoire Du Bois, Patrick d'Assumçao

Handling: I det myllrande Paris faller Naoufel handlöst (både bildligen och bokstavligen) för Gabrielle. De två tillbringar timtal med att diskutera livet, kärleken och inte minst ödet. Samtidigt, på andra sidan stan, rymmer en avhuggen hand från ett laboratorium och påbörjar sin resa genom metropolens många och farliga skrymslen för att nå tillbaka till sin kropp. Under resans gång minns handen sin värdkropp Naoufel och deras liv ihop fram till olyckan som skiljde dem åt.

Omdöme: Animerad film är inte alltid lämplig för barn. Denna Cannes-vinnare av kritikerpriset är en animerad film för vuxna som följer en avhuggen hand som minns tillbaka på tiden med sin kropp. Parallellt följer vi Naoufel och hans liv innan olyckan är framme. På vägen träffar han en kväll Gabrielle när han är ute och levererar pizza.



En känslosam och stundtals gripande animerad film som har en japansk stil över sig vad gäller animationen. Inledningsvis känns det som det hoppas friskt mellan handens och Naoufels historia, och även nutid och dåtid. Efter ett tag får man ihop det snyggt och filmen har inga problem att skapa känslor med både gripande och romantiska scener. Snyggt är det också, även om animationstekniken på vissa håll liksom hackar till istället för att ha ett flyt. Men det är stilen och inget som är rätt eller fel.



Filmens huvudmelodi används ett par gånger under filmens gång och den är verkligen magisk. Smart och helt rätt av regissören Jérémy Clapin (i sin långfilmsdebut) att ta tillvara på denna gåva som ger filmen något extra. Musiken av Dan Levy är överhuvudtaget mycket bra i princip rakt igenom.



Kul med en animerad film som väcker känslor på flera plan. Seriös och allvarlig, men även lekfull och vacker. Helt klart en film som har potential att växa med tiden. Bygger för övrigt på en bok av Guillaume Laurant som även varit med och skrivit manuset. Tidigare har han även skrivit manus till Amélie (2001) och andra Jean-Pierre Jeunet-filmer.



Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

---

Om visningen: Eftersom jag precis varit på Marriage Story på Park och denna ska gå direkt efter på Park, stannar jag kvar under eftertexterna då det är mycket folk som ska ut från salongen som tar runt 700 personer (inte fullsatt, men välbesökt).

När jag tar mig ut i foajén ser jag att det är långa köer till toaletterna. En kvinna kommer fram till volontärerna och säger att det bara finns två toaletter vilket är alldeles för lite med tanke på att det är så mycket folk. Kan bara hålla med (dock ej filmfestivalens fel).

När det är dags för insläpp tar jag samma plats jag hade på förra visningen. Lägger min jacka på platsen och går iväg på toa. Det är nu helt tomt till herrarnas toa, fortfarande liten kö till damernas. Givetvis är pappershanddukarna slut så med våta händer går jag till en volontär och säger till. Hon hänvisar mig till nästa volontär i kiosken. Nästa volontär hänvisar mig till volontären som står vid kassan. När jag säger åt honom är han som ett frågetecken och vet inte vart man får tag i dessa. Jag säger att det är lugnt då händerna ändå kommer torka snart. Dessutom är det kanske inte deras ansvar utan biografens personal. Fast detta borde volontärerna känna till och säga till om.

Lite mindre folk än på Marriage Story, men fortfarande välbesökt på stora Park. En kul notering blir under en sekvens i filmen som uppenbarligen får folk att tycka det är jobbigt. Flera på raderna framför börjar pusta, vända bort huvudet från duken och hålla händerna för ögonen.

Efter filmen bär det av till Hötorgets t-bana. Hinner precis med tåget och sätter mig när Jojje hälsar på mig och sätter sig på sätet intill. Han har precis varit på visningar på Sture. Vi pratar sedan om festivalen och lite filmer. Det blir en trevlig avslutning på en trevlig filmdag.