Titel: The Lighthouse
Genre: Drama/Fantasy/Skräck/Mysterium
Land: USA/Kanada
År: 2019
Regi: Robert Eggers
I rollerna: Robert Pattinson, Willem Dafoe
Handling: Historien om två fyrvaktare på en avlägsen och mystisk ö på 1890-talet.
Omdöme: Fyrvaktskaptenen Thomas Wake (Willem Dafoe) har fått en ny lekkamrat i Ephraim Winslow (Robert Pattinson). De anländer till en liten och öde ö (klippa) mitt ute till havs. Där ska de ta hand om fyren. Eller rättare sagt, Thomas ser sig själv som kapten över fyren och Winslow får göra precis vad kaptenen vill och beordrar honom att göra.
Filmen är filmad i svartvitt. Inget fel i sig och kan passa bra med en sån här film. Vad som däremot inte känns särskilt bra är 1.19:1-formatet (ännu smalare än 4:3-formatet) som inte bidrar till någon speciellt effekt. Hade mycket hellre sett att man använt sig av ett bredare format och behållit det svartvita. Kanske blev det extra påtagligt på bio.
Något man lyckats ganska bra med är den småkusliga stämningen som infinner sig med en gång, mycket tack vare mistlur-ljudet som används flitigt. Kusligt på ett sätt som kändes som det skulle kunna bli något av det hela, bara man hade haft en bra story också. Här faller tyvärr filmen nästan helt då det aldrig känns som det finns någon vidare story eller poäng med det hela. Att se två fyrvaktare supa sig fulla och ha lite syner är inte så himla kul.
Visst har filmen ett par saker som sticker ut, inte minst några brutala scener som kommer plötsligt, men ändå väntat. Det är en dyster stämning och två personer man inte fattar något vidare tycke för. Ett kammarspel som känns något teatraliskt, inte minst med dialogen som ofta känns krystad.
Det går inte att säga något annat än att det visar sig vara en stor besvikelse. Samtidigt är det nog en vattendelare där man antingen gillar det man ser eller inte alls gör det. När filmen får till det är det lite The Shining (1980)-stämning. Men alltför ofta blir det snarare misslyckat i stil med Lars von Trier och kanske lite David Lynch när de inte får till det. Helt enkelt inte min kopp te och en besvikelse.
3 - Skådespelare
2 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt
Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 8.3
---
Om visningen: Det blir mitt första besök på Bio Rio på Hornstull, någonsin. Hade biljett till Gaspar Noé-filmen Enter the Void (2009) på Bio Rio en gång i tiden, men var sjuk med feber och fick skippa visningen.
När jag kommer in i foajén ser jag ett par kända ansikten sitta och vänta och prata nära ingången till salongen. Sätter mig och pratar ett tag innan insläppet drar igång. Grabbarna tar platser längst bak i salongen och det visar sig att vi blir ett sällskap på åtta personer. Håller några extra platser innan de övriga ansluter.
Vad jag inte visste var att man på denna bio kan äta mat. Det gör man precis bakom den sista raden, alltså där vi sitter. När så filmen drar igång och salongen är nedsläckt, visar det sig att de har bordslamporna tända på borden bakom oss, något som stör då det lyser i ögonen från sidan. Dessutom hör man besticken slå mot tallriken bakom en, irriterande. Skönt nog håller det inte på så länge och när de är klara släcker de tack och lov lamporna.
Eftersom det var första gången på denna bio var det lite svårt att avgöra om det var filmen eller bion, men det kändes som ljudet var lite lågt, eller åtminstone centrerat till bara mitten/duken. Sen var 1.19:1-formatet sådant att det kändes som väldigt liten duk. Dessutom hade man missat (eller inte kunnat) täcka hela duken från de svarta fälten (maskningen) på sidorna om bilden. Störde mer än väntat och gjorde att man liksom inte kom in i filmen helt och hållet.
Efter filmen var det dags att bege sig hemåt efter en kortare diskussion om filmen. Jojje skulle hoppa på bussen och eftersom vi skulle åt samma håll hakade jag på till slut. Men när vi hoppade av upptäckte Jojje att han hade glömt ryggsäcken på bion! Inte alls bra. Önskade honom lycka till då han skulle bege sig tillbaka till Hornstull och jag tog mig till t-banan för att ta mig hem. Fick sedan ett meddelande av Jojje att han hade hittat väskan.
Ja, detta var något av en besvikelse även om jag gillade en del saker med filmen. Ljuddesignen var mäktig och jag gillade det råmande dimhornet. Sen hade den en säregen och unik feeling. Stämningen var oftast förtätad.
SvaraRaderaDet var mycket olyckligt med idioterna som klirrade med besticken bakom nacken på oss under som det kändes halva filmen. Jag trodde verkligen inte att detta skulle ske på en visning där biografen användes av Filmfestivalen. Som jämförelse skedde inte motsvarande störmoment när filmfestivalen hade visning på Capitol som annars också har potentiellt störande set-up. Jag tror till och med att det var några volontärer från festivalen som störde med sitt slafsande och klirrande.
Annars tycker jag att det är bäst att sitta på bakersta raden i Bio Rio då den är bred men grund, det är väl bara en 8-9 rader totalt (så känns det i alla fall).
Tyckte också den hade en del saker som funkade. Dimhornet eller vad det var gillade jag också. Skapade på egen hand stämning. Tyckte dock inte filmen lyckades spinna vidare på det.
RaderaHahaha, ja det vore föga förvånande om det hade visat sig vara volontärer som höll på med störningsmomentet bakom oss ;)
Inget fel med den bakersta raden. Dock tror jag det med den här filmen och formatet hade varit att föredra att sitta lite längre fram.
Ja, jag håller med om det mesta. Det var mycket som inte funkade med filmen. Formatet var en sak. Det var för liten bild helt enkelt. Storyn var inte nåt speciell. Fanns nästan ingen story. Stämning i en film kan rädda det mesta men då krävs ju givetvis att man gillar stämningen. Sen bidrog visningen i sig till den dåliga stämningen och då föll filmen platt även för mig.
SvaraRaderaJa, det var en av filmerna jag såg fram emot mest och inramningen verkade bli bra när vi träffades på Bio Rio. När sedan filmen drog igång var det allt annat än en optimal visning, både p.g.a. filmen och yttre omständigheter, synd.
Radera