The Report

Titel: The Report
Genre: Drama/Thriller
Land: USA
År: 2019
Regi: Scott Z. Burns
I rollerna: Adam Driver, Annette Bening, Jon Hamm, Michael C Hall, Ted Levine, Maura Tierney

Handling: Den idealistiska utredaren Daniel J. Jones blir ombedd av sin chef, senatorn Dianne Feinstein, att leda en utredning av den amerikanska hemliga underrättelsetjänstens okonventionella förhörsmetoder efter 9/11.

Omdöme: Efter 11:e september vill alla försöka stoppa framtida terroristattacker. Den amerikanska underrättelsetjänsten tar fram förhörsmetoder som ska användas på tillfångatagna för att få fram vital information. Metoderna är olika grader av tortyr, men frågan är om de är så effektiva och om de är så mänskliga. Samtidigt är det desperata tider och då kan man inte låta bli att ta till drastiska metoder = ta i med hårdhandskarna.



Kaliforniens senator Dianne Feinstein (Annette Bening) sätter Daniel J. Jones (Adam Driver) att leda utredningen tillsammans med ett litet team. I åratal tar de sedan fram information och sammanställer en rapport. Men då CIA är inblandade och vill skydda sig själva, blir det en kamp att få fram sanningen. Givetvis är Vita huset en bricka i spelet.



Man visste väl ungefär vad som väntade, men man var ändå lite nyfiken och smått förhoppningsfull att det skulle kunna bli en trevlig politisk konspirationsthriller. Det är också vad man får, förutom att den inte är så trevlig som man hade önskat sig. Vad som tyvärr blir svårt för filmmakarna är att kunna hålla en politisk neutralitet eller åtminstone balans. Det blir tydligt vinklat, även om man sett värre.



Vad som kanske stör mest är att man fördummar. Man fördummar både CIA och de man ser som de onda i dramat. Men man fördummar även tittaren, vilket aldrig är välkommet. När man gör det förlorar en sån här film mycket av sitt värde. Vad den tar upp kan mycket väl vara fakta och sant, det är inte det det handlar om. Det är sättet det är gjort på som blir uppenbart vinklat. Sen saknas det lite finess i hur det hela är berättat.



Det är en film som har två uppenbara delar. Den första trycker ner förhörsmetoderna i halsen på oss. Gång på gång ska vi se hur "de stackars fångarna" plågas. Vi vet redan detta och det hade gott räckt med att visa någon scen och sedan låta herr Jones ge oss siffrorna. Nu drar man ut på det hela och upprepar sig så att det blir alldeles för långdraget och lite trist.



Den andra delen blir något bättre. Det är när man kan gå vidare och till stor del lämna förhörsmetoderna bakom sig och koncentrera sig på arbetet teamet gör ledda av herr Jones. Detta borde man fördjupat sig i. Vissa saker förklaras även dåligt, som t.ex. hur han får tag på en rapport som CIA säger är hemlighetsstämplad.



För egen del blir filmens bästa egenskap utan tvekan dess musik som skapar stämningen och antyder att det liksom är en konspiration på gång. Den gör faktiskt att filmen klarar sig från ett lägre betyg när allt är sagt och gjort. Musiken står David Wingo för som tidigare bl.a. skapade god stämning till den mycket trevliga Take Shelter (2011).

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.1

---

Om visningen: Detta var en film jag var tveksam till och köpte därför aldrig biljett till. Valde i sista stund att använda en voucher då den passade i schemat och så skulle Henke och Jojje gå på visningen. Så en gratisvisning blev det, och då är det inte lika surt när filmen inte visar sig vara någon höjdare.

Kommer till Park när man redan börjat släppa in. Det är trots allt en jättesalong så kände mig inte oroad över platserna. Dessutom visste jag att åtminstone Henke var på plats. När jag kommer in ser jag Henke och Jojje sitta längst ut på kanten ganska långt bak. Går in på raden bakom dem och sätter mig precis bakom. De märker inte att det är jag som sätter mig där, så likt Axel Foley i Beverly Hills Cop (1984) när han smyger sig in i baksätet på Taggarts och Rosewoods bil, väcker jag liv i dem genom att skaka på deras säten. Blickarna jag får känns som en kombination av överraskning och irritation.

Salongen blir inte så välbesökt som jag hade trott på denna film. Kan ha att göra med att de har hela fem visningar av filmen på Park och Skandia. Snacka om att vilja ge den en push. Undrar just varför...

Givetvis sätter sig en mor och dotter (eller mormor och barnbarnet) framför mig. Den äldre av de två är kortare och sitter framför mig, så det går an. Men när filmen ska ta och börja flyttar de båda ett steg till vänster vilket gör att jag får den yngre framför mig, och hon är klart längre. Som tur är kan jag själv flytta en plats till höger för att få fritt synfält. Men samtidigt flyttar jag ett steg längre ifrån Jojje och Henke som sitter till vänster om mig. Undrar om de trodde att det berodde på dem?

Under andra halvan av filmen, kanske sista tredjedelen av filmen, hörs det borrljud från lokalen intill. Detta hörs när det är tyst eller lågt ljud i filmen. Inte så högt och störande som det kunde ha blivit, men ändå noterbart. När jag nämner det efter filmen säger Jojje att han också hörde det, men trodde det var från högtalarna. Är själv inte lika övertygad och jag står fast vid att de borrade i lokalen intill Park.