Those Who Remained

Titel: Akik maradtak / Those Who Remained
Genre: Drama
Land: Ungern
År: 2019
Regi: Barnabàs Tóth
I rollerna: Károly Hajduk, Abigél Szõke, Mari Nagy, Andor Lukáts

Handling: Efter kriget lever den 42-åriga läkaren Aldo ett ensamt liv i Budapest. 16-åriga Klara bor motvilligt med sin mormor och väntar förgäves på att föräldrarna ska komma hem så att allt kan bli som förut. De två träffas och finner i varandra något de saknat i sina liv. Men när det sovjetiska imperiet stiger till makten hotas deras lyckliga tillvaro återigen av en repressiv kraft.

Omdöme: I denna ungerska Oscarskandidat synas inte offren under andra världskriget. Istället får vi en bild av de som överlevde kort efter andra världskrigets slut. Året är 1948 i Budapest där läkaren Aldo (Károly Hajduk) lever ett ensamt liv. Så kliver Klára (Abigél Szõke) in i hans liv. Han är 42, hon blott 16.



Klára har förlorat båda sina föräldrar och yngre syster. Hon är inte lycklig över tillvaron, skolan är inte rolig och hon trivs inte med sin mormor. Hon är dock en intelligent och känslig ung tjej som söker sig till Aldo och de två börjar umgås allt mer. Relationen leder till att hon i princip flyttar in på heltid hos honom.



Vi bjuds på ett ömsint drama som fint visar upp en relation mellan två ensamma själar. En relation som bygger på ömsesidig förståelse för varandras situationer. En relation som inte är utan spänningar och där omgivningen är snabb att döma. Frågan är om det blir en hållbar situation för de båda, men även omvärlden.



Det är en finstämd film som känns som en storfilm som hade kunnat vara på en bit över två timmar. Istället är den på dryga 80 minuter och det är precis lagom. Det är nämligen ett intimt drama om två själar som är förlorade i den värld de lever i. Allt annat läggs åt sidan.



Gillar samspelet mellan de två huvudpersonerna. Den söta Klára och den vänlige Aldo utstrålar en värme tillsammans och man känner att det antingen kan bli en stark far-dotter relation eller en passionerad kärleksaffär av det hela. En bidragande orsak till att man träffar rätt känsloläge är den fina musiken som stundtals inbringar rysningar till ett par känslosamma scener. En film som för övrigt bygger på en bok av Zsuzsa F. Várkonyi.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.7

---

Om visningen: Vid ankomst in på Sture är det kö till den stora salongen. Ställer mig med en gång i kön och kan tack och lov konstatera att toalukten från dagen innan nu är borta i foajén. Insläppet påbörjas kort efteråt och tar min plats i salongen.

En visning som är lite mer välbesökt än dagen innan vid samma tid på förmiddagen. Men skönt nog långt ifrån fullsatt så att man kan bre ut sig lite.

En kvinna bakom mig till höger hostar ganska ordentligt innan och i början av filmen. Blir bättre efter ett tag. En man lite snett till vänster om mig på raden bakom snarkar så fort filmen börjat. Vänder mig om och ser hur han är avtuppad. Snarkningarna återvänder ett par gånger till, även om de inte är så höga. Men efter att en telefon ringer i filmen (tio-femton minuter in) piggnar han uppenbarligen till då inga fler snarkningar hörs. Istället är han på gott humör och skrattar till ett par gånger under filmens lite lättsammare scener.