Dead of Winter

Titel: Dead of Winter / Djävulsk fälla
Genre: Drama/Mysterium/Thriller/Skräck
Land: USA
År: 1987
Regi: Arthur Penn
I rollerna: Mary Steenburgen, Roddy McDowall, Jan Rubes, William Russ

Handling: När skådespelerskan Katie blir erbjuden att ersätta den kvinnliga huvudrollsinnehavaren i en filmproduktion, ser hon det som sitt livs chans. Hon tas till ett avlägset hus mitt i en snöstorm och hamnar istället i en levande mardröm.

Omdöme: Skådespelerskan Katie (Mary Steenburgen) lever med sin pojkvän/make Rob och hennes yngre bror Roland. Med tanke på nivån de båda männen uppvisar hade man trott att de var tonåringar. Därför blir det inte så svårt att förstå när Katie, som går på audition för en roll och får den, genast tackar ja till att åka iväg för att börja spela in.



Rollen innebär att hon ska ta sig till ett avlägset hus mitt i en snöstorm för att ersätta en skådespelerska vid namn Julie Rose. Detta då hon drabbats av ett nervöst sammanbrott enligt vad Katie får reda på. I själva verket blir Katie inblandad i ett kidnappningsfall där Dr. Lewis (Jan Rubes) och hans allt-i-allo assistent Mr. Murray (Roddy McDowall) håller henne i huset.



Vad jag inte hade koll på (eller åtminstone missat) var att filmen är en nyversion på gamla film-noiren My Name Is Julia Ross (1945). Julia Ross har blivit Julie Rose. Dr. Lewis vars hus handlingen utspelar sig i är en hyllning till originalfilmens regissör Joseph H. Lewis. Annars finns det givetvis en hel del likheter mellan filmerna, men även mycket som skiljer sig, och det tycker jag är kul när man gör en nyversion. Också varför man inte kopplade med en gång att de två filmerna hade en koppling till varandra.



Till stor del blir det likt ett kammarspel där Mary Steenburgen som Katie, Jan Rubes som Dr. Lewis samt Roddy McDowall som Mr. Murray leker en lek tillsammans i ett hus med både övervåning och vind. En lek som snart övergår till blodigt allvar när Katie inser att hon lurats och måste försöka ta sig därifrån levande.



Absolut inte bortkastad tid och har en del saker som definitivt sticker ut. Samtidigt något teatralisk på sina håll, inte minst när musiken har en tendens att bli överdramatisk i några scener som ska bli extra spännande. Roddy McDowall känns för övrigt bitvis som Anthony Perkins i Psycho (1960), även om Norman Bates är klart mycket bättre än Mr. Murray.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 6.2