The Boys in the Band

Titel: The Boys in the Band / Oss pojkar emellan
Genre: Drama
Land: USA
År: 1970
Regi: William Friedkin
I rollerna: Kenneth Nelson, Peter White, Leonard Frey, Cliff Gorman, Frederick Combs, Laurence Luckinbill, Keith Prentice, Reuben Greene, Robert La Tourneaux

Handling: Nio män är på ett födelsedagsparty. Åtta av dem är homosexuella och den nionde insisterar på att han inte är det, vilket skapar diskussioner och spänningar männen emellan.

Omdöme: Året innan William Friedkin kom att skapa filmhistoria med The French Connection (1971) gjorde han något helt annat med detta drama. Ett drama som bygger på en Off-Broadway-pjäs och där skaparen/producenten Mart Crowley insisterade på att man skulle använda sig av samma skådespelare från pjäsen och inte plocka in några Hollywood-stjärnor.



I korta drag går det ut på att Michael (Kenneth Nelson) ska anordna en födelsedagsfest hemma i sin våning med terrass i New York. Festen ska hållas för Harold (Leonard Frey) och de övriga fem inbjudna är gemensamma vänner. Samtliga är de också homosexuella. Donald (Frederick Combs) är Michaels pojkvän. Emory (Cliff Gorman) är den mest feminina i gänget och slänger ur sig sarkastiska kommentarer mest hela tiden. Han har även bjudit in en present åt Harold i form av en "Midnight Cowboy" (Robert La Tourneaux). De övriga är Hank (Laurence Luckinbill) som är i full färd med att skilja sig och hans partner Larry (Keith Prentice) som är svartsjuk. Dessutom har vi afroamerikanen Bernard (Reuben Greene).



När Michael får ett samtal av den gamle college-vännen Alan (Peter White) som är på besök i New York denna kväll, bjuds han över då han låter ledsen över telefon. Alan kommer röra om i grytan då han är heterosexuell och enligt Michael inte vet om att han är homosexuell. Känslorna och spänningarna i gruppen blir snart för mycket för vissa och frågan är om de kommer kunna reda ut allt under denna kväll...



Det är för mig inga kända namn eller ansikten, vilket jag finner lite konstigt med tanke på att de alla gör bra ifrån sig. Visst hade vissa av dem fler roller i film än denna, men inga strålande karriärer. Kenneth Nelson i rollen som Michael blev Golden Globe-nominerad för bästa manliga nykomling. Leonard Frey blev Oscarsnominerad för bästa manliga biroll i Fiddler on the Roof (1971). Laurence Luckinbill skulle komma att vinna en Emmy för en dokumentär. Annars var ödet för hälften av skådespelarna i filmen att de dog i AIDS. Sorgligt men sant.



Kanske är det lite långsökt, men tycker mig se en del likheter mellan denna och den italienska succén Perfect Strangers (2016) där sju vänner (tre par och en singel) träffas över en parmiddag som resulterar i att hemligheter kommer fram. I båda fallen är telefonen ett viktigt inslag. Här leker de en lek där man ringer upp sitt livs kärlek. I den italienska filmen handlar det istället om att dela med sig av alla samtal och sms som inkommer på mobilerna under kvällen. Snarlik idé trots allt som funkade lika bra då som nu.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.6