The Mechanic (Revisited)

Titel: The Mechanic / The Mechanic - En människojägare
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1972
Regi: Michael Winner
I rollerna: Charles Bronson, Jan-Michael Vincent, Keenan Wynn, Jill Ireland

Handling: Arthur Bishop är en professionell mördare, som på de mest raffinerade sätt tar livet av sina offer. Han tar sig an en lärling för att lära upp honom i sitt bisarra jobb. Men det blir inte riktigt som Bishop tänkt sig...

Omdöme: Mr. Cool, det är vad Charles Bronson är. När man känner för en gammal hederlig hårdkokt film kan man gott se om denna. En film som senare fick en remake med samma titel med Jason Statham i Bronsons roll. Statham i all ära som jag gillar, men det är ingen som kan ersätta gamle gode Bronson.



Arthur Bishop (Bronson) bor flott, gillar att ha på sig sin röda morgonrock och börjar få halvlångt hår med lugg som gör att han med jämna mellanrum måste slänga med huvudet bakåt för att få håret på plats - helskönt. Bishop är en utomordentligt duktig mördare, en hit-man som tar sig an diverse uppdrag som han sedan börjar jobba med. Han rekar och planerar noggrant, inget får lämnas åt slumpen. Inte förrän han känner sig redo slår han till. Som han vist säger: "You always have to be dead sure. Dead sure or dead."



En dag kompliceras hans liv då han får en gammal väns son, Steve McKenna (Jan-Michael Vincent) efter sig. Steve är nyfiken av sig och Bishop märker att han kan ha vad som krävs för att bli en bra hit-man. Steve är inte sen med att vilja lära sig och Bishop tar snart in Steve som lärling och medhjälpare. Detta får dock konsekvenser då organisationen som anlitar Bishop inte är glada över att de inte informerats om att han plockat in en medhjälpare, speciellt som det är sonen till en man de velat döda.



Jan-Michael Vincent var en s.k. pretty boy, en snygging på den här tiden. Särskilt bra skådespelare tycker jag inte han var, men han funkar någorlunda väl vid sidan om Bronson. Det är dock viss klasskillnad på coolhet och pondus när Bronson är med. Han behöver egentligen inte göra så mycket, bara traska runt och säga några saker med sin lugna stämma. Känns som han är i full kontroll hela tiden, även om Bishop lider av ångestattacker.



Trots att filmen setts några gånger så är det en typ av film man gärna återbesöker utan att minnas alltför mycket. Det är också en händelserik film som har en hel del på gång. Den inleder med ytterst sparsamt med dialog första kvarten där man istället får se Bishop utföra ett uppdrag. I viss mån kan man känna att han krånglar till det i onödan med sitt tillvägagångssätt, men det är uppenbarligen effektivt och tanken är att det ska se ut som olyckor och inte avrättningar.



När man läser på en del om filmen var filmens manusförfattare Lewis John Carlino missnöjd med att man inte använde sig av den homoerotiska vinkeln han ville ha mellan de två huvudpersonerna. Något som förvisso hade kunnat bli intressant att se och ge det hela en helt annan twist på det hela. Nu blev det precis som han själv var inne på mer åt James Bond-hållet, vilket uppenbarligen inte alls var fel. På tal om twist så har filmen en härlig twist och ett klockrent slut.



3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 6.9