fredag 14 augusti 2020

Dogs Don't Wear Pants



Titel: Koirat eivät käytä housuja / Dogs Don't Wear Pants
Genre: Drama/Romantik/Komedi
Land: Finland/Lettland
År: 2019
Regi: Jukka-Pekka Valkeapää
I rollerna: Pekka Strang, Krista Kosonen, Ilona Huhta, Jani Volanen

Handling: Fyra år efter att ha förlorat sin fru i en drunkningsolycka är hjärtkirurgen Juha fortfarande förlamad av sorg. När han följer med sin tonårsdotter till en piercingstudio på hennes födelsedag möter han den karismatiska dominatrixen Mona. Från den stunden förändras hans liv totalt.

Omdöme: Finsk film hör inte till de mest sedda, men ibland dyker det upp sådana som väcker ens intresse och får till det. Euthanizer (2017) var en trevlig överraskning. Kunde denna film av Jukka-Pekka Valkeapää följa i dess fotspår mån tro? Trailern såg lovande ut och även om filmen handlar om lite det man trodde så visar sig filmen inte riktigt vara som väntat.



Juha (Pekka Strang) försöker gå vidare efter fruns drunkningsolycka och uppfostra sin numera tonårsdotter Elli (Ilona Huhta) på egen hand. Hon försöker para ihop honom med en fröken på sin skola. Han är upptagen med sitt yrke som hjärtkirurg och isolerar sig mest resten av tiden. Men när han tar dottern till en piercingstudio på hennes födelsedag, upptäcker han en intressant verksamhet i byggnaden. Det är nu han av en slump träffar på Mona (Krista Kosonen) som ger honom smärta när han kliver in på hennes område utan tillåtelse. Juha ser till att boka ett möte med Mona och blir hennes kund, något som kommer att bli en uppenbarelse för honom.



Vi bjuds på en både visuellt elegant film och en film som har mer djup än vad man först tror. Det finns nämligen en poäng med varför Juha vill känna smärta och utsätta sig för Monas hårda grepp. För Monas del blir det också tillfredsställande, men kanske även mer än så. Är det en romans som blommar upp mellan Juha och Mona? En slags romans kan man nog kalla det. Det påminner en del om hyllade ungerska romantiska dramat On Body and Soul (2017), även om den har med drömmar att göra och inte smärta av det här slaget. Men vissa likheter finns det utan att avslöja för mycket.



Kanske höjer sig inte filmen till nästa nivå som önskat tidigare, men det är en film som hela tiden har något och växer på en allt eftersom. Det blir inte för upprepande med Juhas och Monas möten samtidigt som deras vardagliga liv även synas. Hade gott kunnat visa mer av Mona och vem hon faktiskt är på dagtid när hon inte iklär sig dominatrix-kostymen. Men man får reda på tillräckligt för att veta lite mer.



Juha spelas skönt av Pekka Strang och både han och filmen har en underfundig svart humor mitt i allvaret. När man så når slutet faller bitarna på plats och man får en skön avslutning, inte minst till gamla (och passande) Mr. Flagio-låten "Take a Chance". Här påminner han om en av medlemmarna från Rammstein medan hon påminner om Daryl Hannah från Blade Runner (1982).



4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

torsdag 13 augusti 2020

The Bourne... Trilogy



Det kändes dags för att se om Bourne-trilogin. En trilogi som uppskattas och ger en tre bra, actionfyllda filmer med Jason Bourne som förlorat minnet och tar sig runt hela världen. Det börjar med The Bourne Identity (2002) med regi av Doug Liman där Bourne fiskas upp ur Medelhavet. Hans karaktär byggs upp och vi tar oss runt Europa.

Sen är det dags för The Bourne Supremacy (2004) där Paul Greengrass tar över regin. Det blir nu mer skakig kamera, snabbare klippning vilket ger en intensivare stil. Bourne måste rentvå sitt namn och tar sig till slut till Moskva. En mer actionfylld film men fortfarande med bra story.

Detta följs upp med The Bourne Ultimatum (2007) som åter ser Paul Greengrass regissera och tar vid direkt där föregående film slutade. På så vis kastas man rakt in i hetluften och filmen blir en ren actionfilm från början till slut. Bourne är på väg hem för att en gång för alla komma till botten med sitt förflutna och försöka stoppa högt uppsatta inom CIA som vill se honom död. Förenklas lite på sina håll genom att det går lite väl enkelt för Bourne att lyckas, men bjuder samtidigt på gott om action och puls filmen igenom.

Man kan konstatera att det är en väldigt jämn och hög nivå på samtliga tre filmer där alltså actioninslagen ökar med varje film. Det blir inte bara en massa upprepningar och det vinner denna trilogi mycket på. Något som också är viktigt är att vi får en rad bra skådespelare som agerar mot Matt Damon. Det börjar med Chris Cooper, Brian Cox och Franka Potente. Det fortsätter med Joan Allen, Brian Cox (igen) och Franka Potente (igen). Och avslutas med Joan Allen (igen), David Strathairn, Scott Glenn och Albert Finney, för att nämna några.

Har alltid gillat de två första delarna mest, men nu kunde jag konstatera att jag även uppskattar den tredje delen trots att den alltså är mer actionbetonad. Den hade även setts minst så den kom man också ihåg minst av. Sammantaget är det en trio filmer som håller en jämnbra nivå där det är en smaksak som avgör vilken man gillar mest. Det är filmer som funkar klart bra att se om och tillsammans.

onsdag 12 augusti 2020

Bloody Sunday



Titel: Bloody Sunday
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien/Irland
År: 2002
Regi: Paul Greengrass
I rollerna: James Nesbitt, Christopher Villiers, Nicholas Farrell, Tim Pigott-Smith

Handling: Söndagen den 30/1 1972 kom senare att kallas Bloody Sunday. Dagen då engelska trupper öppnade eld mot irländare som demonstrerade för medborgerliga rättigheter.

Omdöme: Innan Paul Greengrass fick i uppdrag att göra The Bourne Supremacy (2004) och The Bourne Ultimatum (2007) gjorde han denna verklighetsbaserade film som lär ha gett honom det kommande uppdraget. Det är en film som synar händelserna som ägde rum den 30:e januari 1972 i Derry, Nordirland. Rörelsen "Civil Rights Association", ledda av parlamentsledamoten Ivan Cooper (James Nesbitt) ska marschera genom gatorna i en fredlig protest. Samtidigt har brittiska styrkor förstärkt sin närvaro runt staden och tänker ta till med hårdhandskarna för att statuera exempel.



Det är en högst realistisk film vi får från början till slut, med en fulländad dokumentärstil Greengrass använt sig av som funkar perfekt för filmen och ämnet. Det betyder endast skakig handhållen kamera, naturligt ljus, ingen musik (förutom U2:s passande "Sunday Bloody Sunday" under eftertexterna) och skådespelare som är långt ifrån några Hollywood-skönheter och känns istället som äkta vara. Man har dessutom lyckats ypperligt med att återskapa 70-talet vad gäller frisyrerna, vilket inte är helt enkelt att få det att se naturligt ut.



En sak som till en början stör en del är klippningen som liksom tonar ut scenerna och hoppar till nästa innan de avslutats. Det är en del av den dokumentära stilen man vill fånga, men kanske hade det varit bättre med rena övergångar istället för de lite mjukare. Detta stör inte längre fram och det känns som de också försvinner när sammandrabbningarna är ett faktum. Här blir filmen riktigt dramatiskt och gripande då kaoset och förvirringen är total på båda sidor.



Vad som gör att det hela eskalerar till att bli en blodig sammandrabbning är dels att de brittiska soldaterna, ledda av hårdföra s.k. "paras" fått order om att gå in hårt. Dels att den fredliga marschen innehåller en del bråkstakar som provocerar de brittiska soldaterna och inte följer den planerade rutten. Båda sidor får ses som skyldiga i vad som följer, men så som filmen berättar historien är det de brittiska trupperna som går över gränsen vilket gör denna söndag till en historiskt mörk dag i Nordirlands historia.



Trots att filmen hade setts tidigare är det en stark filmupplevelse man bjuds på. Det känns rejält när Ivan Cooper och de övriga som försöker hålla en fredlig marsch blir vittnen till de blodiga sammandrabbningarna. De kan bara se på i fasa och känna sig totalt maktlösa. Vad som skulle vara en väg mot fred blir det omvända och häller bensin på elden. Om britterna ville slå ner IRA så blev det istället det omvända. Det var helt enkelt inte rätt tillfälle eller metoder som användes denna dag.

4 - Skådespelare
4 - Handling
5 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.6

tisdag 11 augusti 2020

Another 52 Directors - Peter Yates



Peter Yates kan man kanske inte påstå gjorde de stora klassikerna, men det behöver inte alltid vara helt fel. Han gjorde nämligen en hel del jämnbra filmer under 60-, 70- och 80-talet. Kanske ingen jättefavorit, men klart sevärda filmer.

En sex-sju filmer gjorde till slut upp om att komma med bland de fem. Inte helt enkelt att lämna Robbery (1967) utanför, men dess musik sänkte den lite för mycket.




Plats #5

Breaking Away (1979)


En fin och dramatisk coming of age-historia som Oscarsnominerades för sitt manus.



Plats #4

An Innocent Man (1989)


Är svag för denna Tom Selleck-film som både är en fängelsefilm som en hämndfilm. Spännande och funkar i alla väder.



Plats #3

Bullitt (1968)


Steve McQueen-klassiker med den där biljakten. San Francisco som skådeplats är aldrig fel och även om filmen och handlingen inte är något utöver det vanliga så är det en film (och biljakt) att se.



Plats #2

Murphy's War (1971)


Bra liten film som utspelar sig i slutet av andra världskriget där Peter O'Toole hamnar i trubbel med tysken. Välspelat och fascinerande på något sätt.



Plats #1

The Friends of Eddie Coyle (1973)


En film som växt och som bjuder på något lite annat och mer än vad man först kanske väntar sig. En skara duktiga skådespelare i stora som små roller bidrar till att detta funkar så bra.





Totalt har 11 filmer setts av Peter Yates:

Robbery (1967)
Bullitt (1968)
John and Mary (1969)
Murphy's War (1971)
The Hot Rock (1972)
The Friends of Eddie Coyle (1973)
The Deep (1977)
Breaking Away (1979)
Eyewitness (1981)
Suspect (1987)
An Innocent Man (1989)

Totalt snittbetyg på samtliga 11 filmer (av 5.00) = 3.09

måndag 10 augusti 2020

The Tax Collector



Titel: The Tax Collector
Genre: Kriminalare/Drama/Action/Thriller
Land: USA
År: 2020
Regi: David Ayer
I rollerna: Bobby Soto, Shia LaBeouf, Cinthya Carmona, Jose Conejo Martin

Handling: En "skatteindrivare" åt en knarkbaron försätter sin familj i fara när bossens gamla rival anländer till Los Angeles.

Omdöme: Innan David Ayer regisserade filmer (baserade på hans egna manus) som Harsh Times (2005), Street Kings (2008), End of Watch (2012), Sabotage (2014) och Fury (2014), hade han bl.a. skrivit manusen till Training Day (2001) och Dark Blue (2002). Att denna film skulle följa i samma fotspår var därför föga förvånande. Inte minst visar den sig utspela sig i liknande miljöer som Training Day (2002) och Harsh Times (2005).



David (Bobby Soto) är lyckligt gift och lever gott med sin Alexis (Cinthya Carmona) som han har två små barn med. David ger sig ut på Los Angeles-gator tillsammans med sin högra hand Creeper (Shia LaBeouf) som är hans raka motsats. Han är en ungkarl som inte tänker gifta sig och tror inte på Gud som David gör. Han är även den som får göra skitgörat, och njuter av det. De kompletterar varandra väldigt bra och är fruktade i de tuffa kretsarna när de driver in "skatt" åt en knarkbaron från de olika gängen som säljer droger.



David och Creeper jobbar åt Davids farbror Louis (George Lopez) som i sin tur jobbar åt en mäktig knarkbaron som håller sig i bakgrunden. När så en dag en man som kallar sig för Conejo (Jose Conejo Martin) dyker upp och påstår sig känna Davids farbror och säger sig vilja ta över marknaden, blir det början på en orolig tid för David, hans familj och Creeper. Ja, alla som kommer i Conejos väg får se upp för denna galna mexikan som inte skyr några medel.



Det blir en rejält mörk, brutal och rå historia när genomelake Conejo kliver in med sina män (och kvinnor). Ibland kanske det även går för långt då det är en del magstarka scener av folk som blir torterade och dödade på sadistiska sätt. Men det är också något som gör att filmen sätter sig, att den får en att haja till. Det är liksom inget för småbarn och visar nog på ett realistiskt sätt upp hur det kan gå till när de mexikanska knarkkartellerna gör upp. Man har läst om deras metoder och här får man gott om grafiska "bevis" för hur det kan gå till.



Bobby Soto är ok i sin roll som David. Han ska vara tuff och hård, men med ett gott hjärta och mänsklig. Inte helt övertygande utan mer medioker. Shia LaBeouf är desto bättre som Creeper och har inga större problem med att prata och agera som en latino, eller åtminstone halvlatino.



Det må inte vara en ny Training Day (2002) och Harsh Times (2005), men gillar man dessa är det en film som är värd att se. Kanske inget direkt nytt under solen, men inte heller värd den svaga kritiken den fått på sina håll. Känns kanske något oavslutad och visst fanns det mer att få ut, men de runt 90 minuterna håller en engagerad.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 4.7

söndag 9 augusti 2020

The Cowboy Way



Titel: The Cowboy Way
Genre: Action/Komedi
Land: USA
År: 1994
Regi: Gregg Champion
I rollerna: Woody Harrelson, Kiefer Sutherland, Dylan McDermott, Tomas Milian, Luiz Guzmán

Handling: Två rodeo-mästare som är vänner och kompanjoner åker till New York för att finna en försvunnen vän och hans dotter. Dock är de svåra att finna och vistelsen blir längre och svårare än de hade räknat med. I storstan tvingas de båda vännerna klara sig med hjälp av deras landsortskunskaper.

Omdöme: Två cowboys från New Mexico, Pepper Lewis (Woody Harrelson) och Sonny Gilstrap (Kiefer Sutherland) är vänner och rider rodeo tillsammans. Nu står de inför sin tuffaste utmaning hittills. En vän till dem har betalat en människoliga i New York för att föra in hans dotter från Kuba. När vännen inte hör av sig, beger sig Pepper och Sonny till New York för att ta reda på vad som hänt.



Detta är en typ av film som hamnar lite i ett mellanläge i det mesta. Den är inte särskilt rolig eller spännande, men ibland får den till det i båda fallen. Den försöker vara roligare än den lyckas vara samtidigt som den blir allvarligare än vad man först tror att den ska vara.



Woody Harrelson är den som klarar sig klart bäst och blir stundtals riktigt rolig när han som tvättäkta cowboy ränner runt New York. Han går Sonny på nerverna med sitt ständiga prat och New York-borna både chockas och charmas av hans rakt-på-stil. Pepper är stor i truten vilket även får de båda i trubbel. Sonny är den mer städade av de två och försöker hålla en låg profil.



På sätt och vis skulle man kunna likna filmen vid en blandning mellan Crocodile Dundee II (1988) och en omvänd City Slickers (1991) när våra två cowboys tar sig an storstaden New York. Det hade kunnat bli klart bättre och nämnda filmer är att föredra bland denna lilla skara filmer. Tar sig dock längre in när Woody Harrelson får lite mer fria tyglar, även om filmen blir något utdragen mot slutet.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.0

lördag 8 augusti 2020

Oscar



Titel: Oscar / Saken är Oscar / Den stora blåsningen
Genre: Komedi
Land: Frankrike
År: 1967
Regi: Édouard Molinaro
I rollerna: Louis de Funès, Claude Rich, Claude Gensac, Agathe Natanson

Handling: När neurotiske affärsmannen Bertrand får reda på att hans dotter är med barn, kan han inte annat än ge samtycke till att hon gifter sig. Men när mannen han tror är hennes fästman - som för övrigt har förskingrat 60 miljoner francs av Bertrand - visar sig vara kär i en annan kvinna, som i sin tur utgett sig för att vara Bertrands dotter - då blir situationen knepigare. Och det är bara början...

Omdöme: Filmen bygger på en pjäs och har filmatiserats ett par gånger. Denna version med Louis de Funès och Oscar (1991) med raka motsatsen Sylvester Stallone är de mest kända. Att det bygger på en pjäs kan man lista ut nästan med en gång. Hela filmen utspelar sig i ett stort hus med öppen planlösning och flera personer kommer och går.

När Christian Martin (Claude Rich) gör ett hembesök hemma hos sin chef, den rike och högt neurotiske affärsmannen Bertrand Barnier (Louis de Funès), sätter det igång en rad händelser, komplikationer och förvecklingar. Christian tror att han har dejtat Bertrands dotter som han nu vill gifta sig med. Jaqueline (Sylvia Saurel) har dock endast utgett sig för att vara Bertrands dotter. Men Bertrands riktiga dotter Colette (Agathe Natanson) visar sig också vilja gifta sig, med den sparkade chauffören Oscar som är spårlöst försvunnen. Det är bara början på en mardrömsliknande soppa som Bertrand måste försöka reda ut.

Att det är en 60-tals film kan man inte missa vad gäller färgerna, modet och inredningen i den stora villan. Det blir även tydligt att filmen bygger upp något för att efter ett tag bli riktigt rolig. Skulle vilja kalla det för en hysterisk komedi när Louis de Funès på klassiskt vis blir uppretad till vansinne. Det är då han är som bäst. Denna franska komiker var verkligen en av de främsta på den här typen av fysisk komedi då han jobbade väldigt mycket med ansiktsuttryck, grimaser och ljud.

Det är utan tvekan så att de Funès dominerar och stjäl showen ju längre in man kommer. På sina håll blir det riktigt skoj att se vad han hittar på. På sätt och vis skulle man kunna likna filmen vid de gamla klassiska screwballkomedierna och förväxlingskomedier som What's Up, Doc? (1972). Vi har nämligen tre likadana väskor (innehållandes juveler, pengar och kläder) som byter ägare mitt i kalabaliken som uppstår med Bertrand i mitten. Rolig, klassisk fransk komedi.

4 - Skådespelare
4 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.5

fredag 7 augusti 2020

Lost Bullet



Titel: Balle perdue / Lost Bullet / En förlupen kula
Genre: Action/Kriminalare/Thriller
Land: Frankrike
År: 2020
Regi: Guillaume Pierret
I rollerna: Alban Lenoir, Nicolas Duvauchelle, Ramzy Bedia, Stéfi Celma

Handling: En skicklig mekaniker blir oskyldigt anklagad för mord. Det enda som kan bevisa hans oskuld är kulan från brottet - som sitter kvar i en försvunnen bil.

Omdöme: Fransk kriminal- och polisfilm brukar överlag hålla ganska hög klass. Denna Netflix-producerade film håller väl inte högsta klass, men ger trots allt lite underhållning för stunden. I centrum hamnar Lino (Alban Lenoir) som med sin lillebror Quentin (Rod Paradot) försökt sig på en "smash and grab"-kupp genom att köra en förstärkt bil in i en butik. Det går inte riktigt enligt plan och Lino hamnar i fängelse. Han rekryteras dock kort efteråt av polisen Charas (Ramzy Bedia) som leder en liten polisenhet som behöver bra mekaniker och förare för att försöka stoppa knarkligorna som kör leveranser i hög fart över gränsen.



Action får man och det känns nästan som man hamnat i en Jason Statham-film, även om det rent kvalitetsmässigt nästan är på Jean-Claude Van Damme-nivå. Inte så tokigt med andra ord, men kanske inte riktigt vad som hade förväntats. Det blir nämligen mer action och lite mindre tät polisfilm som fransmännen brukar vara så bra på.



Vi får smutsiga poliser, skurkar som samarbetar med polisen och så Lino som hamnar i mitten. Han är ju själv kriminell, men tas under vingen av Charas som är en godhjärtad polis som tror på att ge folk en andra chans. Lino tar sin andra chans, men får svårt att bevisa sin oskuld när han anklagas för mord. Han måste hitta beviset, undkomma de smutsiga poliserna och försöka övertyga den enda han litar på - gamla flamman Julia (Stéfi Celma) som numera jobbar i Charas enhet.



Alban Lenoir är ingen ny Statham eller Van Damme, men han funkar när han slåss med allt och alla. Samtidigt använder Lino sina mekaniska färdigheter för att inte bara komma undan utan även ge sig på de som jagar honom. En del underhållande actionscener och det är en film som inte gör bort sig. Lite för simpel och utan vare sig särskilt bra skurkar eller den tyngd man önskar sig. Men som sagt, det är mer en actionfilm än en tät kriminalare. Svag trea till trea.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.2