Targets

Titel: Targets / Levande mål
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1968
Regi: Peter Bogdanovich
I rollerna: Boris Karloff, Tim O'Kelly, Peter Bogdanovich, Nancy Hsueh

Handling: En krypskytt börjar terrorisera en amerikansk stad och utser en drive-in biograf till nästa plats att slå till på. Samma kväll ska en skräckfilmsstjärna göra ett sista framträdande på den fullsatta biografen.

Omdöme: Den unge regissören Peter Bogdanovich fick chansen att göra sin regidebut med hjälp av gamle kultregissören och producenten Roger Corman. Han lär ha gett Bogdanovich två villkor för att få göra filmen. Han skulle använda filmmaterial från Cormans tidigare film The Terror (1963) och han skulle nyttja veteranskådisen Boris Karloff i två dagar då han var skyldig Corman just två dagar.



Bogdanovich skapade två historier som utspelar sig parallellt. Dels historien om veteranskådespelaren Byron Orlok (Boris Karloff) som vill gå i pension men där den unge regissören Sammy Michaels (Peter Bogdanovich) försöker övertala honom att vara med i hans nya film som är det bästa han skrivit. Dels historien om en ung störd man som införskaffar en rad skjutvapen och har planer på att prickskjuta så många oskyldiga som möjligt innan polisen får tag i honom.



Denna lilla film är väldigt effektiv. Effektiv och skrämmande realistisk. Den lär vara löst baserad på en eller två skyttar som hade terroriserat med hjälp av prickskytte på oskyldiga. Tim O'Kelly spelar den unge störde mannen Bobby Thompson som försöker prata med sin fru om sina tankar, men det är för sent. Inget kan stoppa honom från att utföra de gärningar han planerat.



Kombinationen av att se legenden Boris Karloff i en av sina allra sista filmer innan han gick bort och prickskytten som börjar härja är något man sent glömmer. Karloff lär ha gillat manuset så pass mycket att han gick med på att spela in under fem dagar istället för två, utan att ta betalt för de extra dagarna. Han är också filmens behållning vad gäller prestationerna, även om alla skulle se bra ut om de fick spela mot en svag Bogdanovich. En "kul" liten film som hade setts för länge sen och som än idag lyckas vara kraftfull och effektiv.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.4

Mina favoritprestationer - 2019

Mina tio favoritprestationer från året. Observera att det inte nödvändigtvis är de jag tycker är bäst, men de jag gillar mest eller som satt sig mest.

Uppdatering: Paul Raci (Sound of Metal) ersätter Ian McKellen (The Good Liar). 13/1-21


Trine Dyrholm (Dronningen / Queen of Hearts)

Som den drivna och manipulativa Anne som riskerar sitt äktenskap.



Jonas Dassler (The Golden Glove)

Som vansinnige seriemördaren Fritz Honka.



Joe Pesci (The Irishman)

Som respektingivande mafioson Russell Bufalino.



Joaquin Phoenix (Joker)

Som ensamvargen Arthur Fleck som blir den fruktade Joker.



Daniel Craig (Knives Out)

Som Benoit Blanc, privatdetektiven av den gamla skolan.



Adam Driver (Marriage Story)

Som teaterregissören Charlie som går igenom en omtumlande tid.



Paul Walter Hauser (Richard Jewell)

Som Richard Jewell som blir huvudmisstänkt för Atlanta-bombningen.



Sam Rockwell (Richard Jewell)

Som rappkäftade advokaten Watson Bryant som försvarar sin vän.



Paul Raci (Sound of Metal)

Som den sympatiske Joe, föreståndaren på ett rehabiliteringshem.



Jonathan Pryce (The Two Popes)

Som kardinalen Bergoglio som tampas med påven och gamla minnen.



Andra som var med i diskussionen:

Alessandro Nivola (The Art of Self-Defense)
Nina Hoss (The Audition)
Hugh Jackman (Bad Education)
Thomas Jane (Crown Vic)
Jean Dujardin (Deerskin)
Awkwafina (The Farewell)
Zhao Shuzhen (The Farewell)
Ma Dong-seok (The Gangster, the Cop, the Devil)
James McAvoy (Glass)
Ian McKellen (The Good Liar)
Robert De Niro (The Irishman)
Payman Maadi (Just 6.5)
Navid Mohammadzadeh (Just 6.5)
Alan Alda (Marriage Story)
Laura Dern (Marriage Story)
Camila Morrone (Mickey and the Bear)
Brad Pitt (Once Upon a Time... in Hollywood)
Song Kang-ho (Parasite)
Kathy Bates (Richard Jewell)
Riz Ahmed (Sound of Metal)
Helena Zengel (Systemsprenger / System Crasher)
Pierfrancesco Favino (The Traitor)
Anthony Hopkins (The Two Popes)
Juliette Binoche (Who You Think I Am)

The Good Liar

Titel: The Good Liar
Genre: Kriminaldrama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/USA/Tyskland
År: 2019
Regi: Bill Condon
I rollerna: Ian McKellen, Helen Mirren, Russell Tovey, Jim Carter

Handling: Bedragaren Roy Courtnay kan knappt tro sina ögon när han träffar det perfekta offret på nätet, änkan Betty McLeish. Men blir snart överraskad att han faktiskt börjar bry sig om henne och allt tar en oväntad vändning.

Omdöme: Den gamle bedragaren Roy (Ian McKellen) lurar tillsammans med sin affärspartner Vincent (Jim Carter) investerare på ganska stora summor pengar. Men det räcker inte för Roy som älskar själva spelet mer än pengarna. Det gör att han även hittar änkor, lätta offer som han kan sol-och-våra till sig pengar från. Nu har han träffat änkan Betty (Helen Mirren). Spelet kan börja.



Jag gillar att det inte bara är en simpel och lättsam film om bedragare och där Roy inte är en gentlemannabedragare som han verkar vara på ytan. Filmen har därför en udd som är välkommen och det mesta rullar på fint när Roy vevar in Betty som han fått på kroken. Samtidigt sker saker som gör att det ligger en spänning i luften, nästan som i en spionfilm. Carter Burwells musik är en bidragande orsak till detta.



Ian McKellen är den klarast lysande stjärnan filmen igenom, även om Helen Mirren självklart också är duktig. Men det är McKellen som har det bästa materialet att jobba med, ett manus som för övrigt bygger på en bok. Frågan är om filmen följer boken till punkt och pricka. Man kommer nämligen till en brytpunkt i filmen som visar sig förändra en hel del.



Under filmens första tre fjärdedelar, eller runt de första 80 minuterna är det här bra. Ja, faktiskt klart tillfredsställande och trevligt och ligger på en svag fyra. Storyn funkar, stämningen och spänningen finns hela tiden där, och McKellen övertygar.



Så kommer sista fjärdedelen då filmen tyvärr tappar en hel del. Vad som kunde ha avslutats på fem-tio minuter håller på i 25 minuter. Det blir utdraget och det mesta som byggts upp och har funkat blir nu något krystat. En vändning hade man väntat sig och räknat med, men bättre än vad man bjuds på borde man ha kunnat få till.



Eftersom jag ändå gillar filmen under majoriteten av speltiden känns det trist att bli besviken på upplösningen. Betyget som låg på en svag fyra, vart hamnar det? Med tanke på att filmen var tillräckligt trevlig överlag blir det en stark trea, trots den utdragna och krystade sista fjärdedelen som inte är godkänd.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.5

Another 52 Directors - Otto Preminger

Otto Preminger dök ibland även upp som skådespelare, men det är som regissör han gjorde störst avtryck på filmvärlden. Efter att ha visat att han bemästrade film-noir genren gjorde han lyckade filmer inom både romantisk komedi, rättegångsdrama och politiskt drama.

Relativt enkelt att välja ut fem filmer för listan. Däremot inte helt lätt med placeringarna då flera av dem är jämnbra. Flera trevliga filmer återfinns på listan och samtliga tål att ses om både en och två gånger.




Plats #5

Advise & Consent (1962)


Klassiskt politiskt rävspel med bra prestationer och en tät och gedigen story.



Plats #4

The Moon Is Blue (1953)


En mindre känd romantisk komedi med William Holden och David Niven, plus den relativt okända Maggie McNamara som här känns som Audrey Hepburn. Mysig, rolig och klart trevlig film.



Plats #3

Where the Sidewalk Ends (1950)


En av de där hårdkokta filmerna inom film-noir som är ett måste i genren. Gillas en hel del och hör till de bättre noir-filmerna.



Plats #2

Laura (1944)


Klassisk film-noir av det lite lättsammare slaget med gott om humor, men även mystik och stämning. Gene Tierney är extra bedårande här.



Plats #1

Anatomy of a Murder (1959)


Svårt att slå detta rättegångsdrama med favoriten James Stewart i spetsen. Klassiker på flera sätt och vis som man gärna återvänder till.





Totalt har 11 filmer setts av Otto Preminger:

Laura (1944)
Fallen Angel (1945)
Whirlpool (1950)
Where the Sidewalk Ends (1950)
Angel Face (1953)
The Moon Is Blue (1953)
The Man with the Golden Arm (1955)
Anatomy of a Murder (1959)
Advise & Consent (1962)
In Harm's Way (1965)
Bunny Lake Is Missing (1965)

Totalt snittbetyg på samtliga 11 filmer (av 5.00) = 3.54

Where the Sidewalk Ends

Titel: Where the Sidewalk Ends / Nattens vargar
Genre: Film-Noir
Land: USA
År: 1950
Regi: Otto Preminger
I rollerna: Dana Andrews, Gene Tierney, Karl Malden, Gary Merrill

Handling: Den brutale polismannen Dixon dödar genom en olyckshändelse en för mord misstänkt brottsling. Genom att göra sig av med kroppen riktas misstankarna mot en oskyldig taxichaufför.

Omdöme: Trion Otto Preminger, Dana Andrews och Gene Tierney gjorde ett par år tidigare den klassiska noiren Laura (1944). Nu var det dags att åter samarbeta och i mitt tycke är det en noir på samma nivå som nämnda klassiker.



Polisdetektiven Mark Dixon (Dana Andrews) har svårt att hålla känslorna i styr när han får tag i misstänkta brottslingar. Bara den senaste månaden har han fått tolv anmälningar mot sig om polisbrutalitet. Hans överordnade har fått nog och han måste hålla sig i skinnet. Det blir inte så enkelt när en man hittas ihjälhuggen hos en notorisk gangsterboss vid namn Scalise (Gary Merrill) som haft en spelkväll på sitt hotellrum.



Dixon, som mer än gärna vill sätta dit Scalise och är övertygad om att han är skyldig, letar upp den man som Scalise säger högg ihjäl den döde mannen. Det slutar med ett slagsmål och Dixon, som blir slagen först, slår tillbaka vilket slutar med att mannen han ska förhöra dör av en olyckshändelse.



Dixon får panik då han känner att ingen kommer tro på honom och hans dagar som polis är räknade. Han bestämmer sig för att göra sig av med kroppen och få utredningen i en annan riktning. Det går dock inte riktigt som väntat, i synnerhet då han träffar Morgan Taylor (Gene Tierney) som visar sig ha varit separerad från mannen han dödat i slagsmålet.



Det finns många sevärda och bra noir-filmer, sen finns det de som är riktigt bra. Detta är en av dessa som höjer sig över mängden. En sådan noir man gott kan se om och njuta av igen. Det är även en film som har en lite annan infallsvinkel då det trots allt är en "god" som hamnar i trubbel och måste sopa undan spåren efter sig. Som polisdetektiv vet han vad kollegorna går efter och kan till stor del leda dem bort från att misstänka honom. Men han har inte räknat med att nye stationschefen Thomas (Karl Malden) ska göra ett så bra jobb som han gör.



Eftersom Dixon är den skyldige men egentligen är en god person, blir hans samvete och psyke en stor del av handlingen. Visst är Scalise och hans män en del av historien och den biten funkar också bra, men Dixons inre kamp mellan att komma undan och göra det rätta blir mest fascinerande. När han så närmar sig timmen noll har han flera alternativ. Det är inte helt säkert hur det ska sluta och håller ens nyfikenhet och intresse uppe ända till slutet.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 7.6

The Shasta Triangle (med regissörens kommentarer)

Titel: The Shasta Triangle
Genre: Mysterium/Fantasy/Sci-Fi/Thriller
Land: Kanada/USA
År: 2019
Regi: Barry W. Levy
I rollerna: Dani Lennon, Ayanna Berkshire, Helenna Santos, Deborah Lee Smith, Madeline Merritt

Handling: En ung kvinna återvänder till sin hemstad för att avslöja sanningen om hennes fars försvinnande. Djupt inne i skogen kämpar hon och hennes barndomsvänner mot gamla och skrämmande krafter som styr staden.

Omdöme: I denna mikrobudget-film slängs vi in i vad som skulle kunna vara ett avsnitt från en TV-serie med övernaturliga element. Om man ska vara riktigt snäll får man ett upplägg likt Annihilation (2018) där fem kvinnor tar sig in i skogen för att utforska ett övernaturligt mysterium.



År 1995 försvann en man som hade vigt sitt liv till att lösa ett mysterium med en plats som heter Shasta. Han dokumenterar alla upptäckter i en bok som han sedan lämnar till sin dotter kort innan försvinnandet. Dottern Paula (Dani Lennon) har nu växt upp och är redo för att gå till botten med pappans försvinnande och vad som faktiskt sker i skogen runt Shasta. Med sig har hon fyra barndomsvänner, däribland den envisa journalisten Alicia (Helenna Santos) som är villig att betala bra med pengar för att få täcka storyn.



Det är ingen ny Annihilation (2018) eller The Descent (2005) som är två filmer med enbart kvinnor i en liknande utsatt situation. Det är inget fel på upplägget och filmen har nog tillräckligt för att tillfredsställa de som gillar den här typen av film. Man ska inte heller förvänta sig för mycket då det är helt andra medel och resurser man har att jobba med.



Filmens två styrkor ligger i ljud och bild. Musiken passar fint och skapar tillräckligt mycket mystik och stämning för att man ska vara nyfiken. Detsamma kan sägas om fotot som till stor del känns proffsigt. Effekterna gör inte heller bort sig även om det möjligtvis hade varit bättre med "less is more". Fast det beror på vad man är ute efter och vill åstadkomma.



En sak som känns som en svaghet är att handlingen blir något för krånglig för sitt eget bästa. Det känns lite som man vill göra det till en "mind-bender" där vissa saker blir något för svåra att förklara och förstå. Det gör att när det börjar hända saker på allvar så blir man inte så engagerad. Det blir även lite för stillastående på en och samma plats när de fem tjejerna väl tagit sig till The Shasta Triangle.

1 - Skådespelare
2 - Handling
2 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
11 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 4.5 alt. 5.0
IMDb: 3.5

---

I'd kindly like to thank director Barry W. Levy for letting Movies - Noir watch and review The Shasta Triangle. Here's what the director himself had to say about how the movie came about and how it was made:

The Shasta Triangle was created as an homage to The Twilight Zone and my favorite sci-fi author Philip K. Dick, who was obsessed with multi-dimensionality, amongst other things. The clear plastic raincoat worn by Alicia, (similar to the one worn by Zhora in Bladerunner), is a tip of the hat to him. It's micro budget too and was really made as a labor of love by cast and crew in a very short 12 day schedule for a a budget so low, most people don't believe me when I tell them. There were never any more than 11 people on set at any time, and that included the cast.

Essentially, we all went ahead and made this movie, under very difficult conditions because we were no longer okay with waiting for the entertainment industry gatekeepers to let us in. I'm also just really tired of watching movies that are full of men, and wanted to tell a story that we rarely see. A story about women, who are old friends, have real relationships, and get themselves into a bizarre situation and have work past their problems to get out of it.

One very creepy thing that happened during shooting was that we actually heard 'The Sound'. At the wrap party, where some of the local neighbors attended, they confirmed that they also hear it on a regular basis, and have no idea what it is. My sound design for the movie is based on what we heard.

Excerpt from Director's Statement:
"The heroes and heroines of ancient stories are fascinating. Ever since I saw Ripley in Alien, I’ve longed for more modern heroic tales lead by women. The Shasta Triangle propels five diverse women into the chaotic center of a smart sci-fi adventure inspired by mind-benders like Annihilation, The Endless, and Coherence." - Barry W. Levy

Movies - Noir reviews of mentioned mind-benders (in Swedish):
Annihilation (2018)
The Endless (2017)
Coherence (2013)

1917

Titel: 1917
Genre: Drama/Krig
Land: Storbritannien/USA
År: 2019
Regi: Sam Mendes
I rollerna: George MacKay, Dean-Charles Chapman, Colin Firth, Mark Strong, Benedict Cumberbatch

Handling: Två unga brittiska soldater under första världskriget får ett omöjligt uppdrag: leverera ett meddelande djupt i fiendens territorium som kommer att hindra 1600 män, och en av soldatens bror, från att gå rakt in i en dödlig fälla.

Omdöme: Det känns lite naturligt att jämföra med Christopher Nolans krigsfilm Dunkirk (2017), även om den utspelar sig under andra världskriget och denna under första världskriget. Det är vitt skilda filmer i sättet de är gjorda och berättade, vilket gör det intressant. I Nolans film har vi flera historier och karaktärer vi hoppar mellan. Här är det en historia och i princip två personer att följa.



De unga brittiska soldaterna Blake (Dean-Charles Chapman) och Schoefield (George MacKay) får i uppdrag att ta sig genom fiendeland till brittiska trupper som om några timmar ska gå till attack. Meddelandet de ska leverera lyder att de inte ska gå till attack då tyskarna gillrat en fälla. Om de lyckas räddar de livet på 1600 brittiska soldater, inklusive Blakes storebror...



Historien blir lite som Saving Private Ryan (1998) men utan ett intensivt slag under öppningen av filmen. Dessutom är denna film filmad och ihopsatt på ett sådant sätt att allt känns som en lång tagning (eller två om man ska vara petig). Greppet att låta det hela verka som en enda tagning är givetvis intressant. Det visar sig dock ha sina för- och nackdelar.



Fördelen är att det är en snyggt ihopsatt film som rent tekniskt inte går av för hackor. Det är en upplevelse att följa de två unga soldaterna som stöter på både det ena och andra. Nackdelen är att det på sina håll känns något utdraget och med scener som känns som utfyllnad istället för att alltid ge så mycket.



Själva manuset är inte tokigt och får ihop det mesta. Det finns dock ett återkommande inslag som gör att det inte alltid känns helt realistiskt. Tänker främst på hur en av soldaterna blir beskjuten och klarar sig, gång på gång. Det är en sak att bli beskjuten från avstånd, men när tyskar kommer framifrån eller jagar honom bakifrån och missar när de skjuter från bara några meter, då blir det nästan för mycket. Likväl reagerar han något konstigt då han varken skjuter tillbaka eller gömmer sig, utan istället springer framför fienden som skjuter på honom.

En annan sak är det återkommande användandet av F-svordomen som inte känns naturlig i en historisk film då det användes andra ord istället. Nåja, kanske är det bara struntsaker, men något störande är det allt.



Möjligtvis förväntade man sig nästan en mästerlig film och upplevelse, så det är inte så konstigt att filmen inte lyckas överträffa dessa förväntningar. Den infriar en del av förväntningarna samtidigt som det fanns mer att få ut. Även om fotot inte är direkt "snyggt" (det är inte mycket till hopp man får se) så är det uppskattat och ytterst välgjort, lite som i The Revenant (2015). En känsla av att se något extraordinärt. Musiken av Thomas Newman är för det mesta klart bra och passande.



En scen som höjer upplevelsen ett snäpp är när soldaten springer över slagfältet längs med skyttegraven samtidigt som de brittiska soldaterna går till attack runt honom och där explosionerna blir alltmer intensiva. Mäktigt. Nej, det är en bra till riktigt bra film när allt är sagt och gjort.

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
4 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.6

---

Om visningen: Det viktigaste att veta om visningen i IMAX är att hela filmen ses i det stora IMAX-formatet (hela duken används, från topp till tå). Det är långt ifrån en självklarhet när en film visas på IMAX. Detta ger filmen en extra upplevelse på IMAX och kan göra det värt ett besök på IMAX istället för vanlig bio.