The Two Popes

Titel: The Two Popes
Genre: Drama/Komedi
Land: Storbritannien/Italien
År: 2019
Regi: Fernando Meirelles
I rollerna: Jonathan Pryce, Anthony Hopkins, Juan Minujín, Lisandro Fiks

Handling: Året är 2012. Frustrerad av kyrkans vägval ber den argentinske kardinalen Bergoglio påve Benedikt XVI att få lämna sin post. Påven väljer istället att kalla kardinalen till sig, väl medveten om att Bergoglio är en av hans mest skoningslösa kritiker. Nu påbörjas ett sällsamt samtal innanför Vatikanens väggar, präglat av skuldkänslor och förlåtelse, tradition och framåtskridande. Den inåtvände påven och kardinalen som ännu inte vet att han kommer att bli hans efterträdare söker tillsammans efter en gemensam väg som miljontals människor världen runt ska kunna följa. Under diskussionerna konfronteras dessa sinsemellan mycket olika män med sitt förflutna.

Omdöme: En film om påven/påvarna låter inte direkt lockande på förhand. Men bra skådespelare kan locka och det gör Anthony Hopkins. Här ses han som tyske kardinalen Ratzinger som sedermera blir påve Benedikt XVI. Visst är Hopkins också bra här, men han blir överglänst av Jonathan Pryce i rollen som argentinske kardinalen Bergoglio. En Jonathan Pryce jag främst förknippar som skurk i Bond-filmen Tomorrow Never Dies (1997) och åter som skurk i Ronin (1998). Ingen skådespelare som lämnat några vidare avtryck, förrän nu.



Efter den inledande inblicken i hur processen (till viss del) går till då en ny påve ska väljas bland de samlade kardinalerna i Vatikanen, får man främst bekanta sig med Bergoglio och Ratzinger. De två träffas under lite speciella omständigheter utanför Rom då Bergoglio vill lämna in sin avskedsansökan till Ratzinger som nu är den sittande påven. Trots att de två är helt olika som personer och ser på saker och ting på vitt skilda sätt kanske de kan vara till varandras hjälp, vänner till och med.



Med regi av brasilianske Fernando Meirelles, som gjorde utmärkta City of God (2002), har man skönt nog inte valt att göra det hela till ett stelt och religiöst drama. Istället har man bakat in en hel del humor i denna film inspirerad av verkliga händelser. Olikheterna mellan Ratzinger och Bergoglio är tydliga och är något filmen använder till sin fördel. De två veteranerna känns naturliga i rollerna och kompletterar varandra väl filmen igenom.



Även om det inte blir så religiöst som man hade kunnat tro så finns det ändå lite för mycket av en sak som inte riktigt får det att funka på sina håll. Det är lite över en timme in i filmen när man får ta del av Bergoglios inblandning och upplevelser under statskuppen i Argentina 1976. Här blir det lite för mycket att gå ifrån ämnet och ger det hela ett mörker man inte hade behövt. Även det politiska blandas nu in. Nej, det hade räckt med relationen som utvecklas till vänskap mellan Bergoglio och Ratzinger. För det är utan tvekan Pryce och Hopkins, samspelet och humorn som blir trevligast att skåda. Det räcker till en stark trea.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.7