Stand and Deliver

Titel: Stand and Deliver / Vinna eller försvinna
Genre: Drama
Land: USA
År: 1988
Regi: Ramón Menéndez
I rollerna: Edward James Olmos, Lou Diamond Phillips, Andy Garcia, Carmen Argenziano

Handling: Verklighetsbaserat drama om en hängiven lärare i ett problemtyngt innerstadsgymnasium i ett spansktalande område i Los Angeles. Han går hårt in för att hans studenter skall klara matematikkursen, och på så vis ha en bättre chans att komma in på college.

Omdöme: Denna film kom mellan två andra filmer om lärare och rektorer som kommer till utsatta områden och med problemklasser. Tänker på The Principal (1987) med James Belushi och Lean on Me (1989) med Morgan Freeman. I denna verklighetsbaserade film Oscarsnominerades Edward James Olmos för bästa huvudroll.



Den bolivianske immigranten Jaime Escalante (Olmos) lämnar sitt jobb inom databranschen för att bli lärare på en gymnasieskola i Los Angeles. Han lär ut matematik och hela klassen består av latinos som han själv. Vissa är duktiga elever, andra är mindre begåvade medan vissa är med i gäng. Jaime är tidigt klar över att han inte kommer tolerera något annat än hårt och hängivet arbete. Snart sållas värstingarna bort och de som blir kvar har något att kämpa för.



Jaime blir intalad av de övriga lärarna att det är hopplöst att lära ungdomarna avancerad matematik när de flesta inte ens besitter grundläggande kunskaper. Men rektorn ger honom tid och lite resurser, vilket kommer visa sig räcka långt. Samtidigt tar Jaime på sig för mycket vilket gör att hans familjeliv och hälsa far illa...



Kan inte påstå att detta är någon vidare "rolig" film att ta sig igenom. Det inleds som en typisk skön 80-talsfilm när Jaime glider fram i sin gamla bubbla. Sen hamnar han i klassrummet och där känns det som stora delar av filmen sedan fastnar. De bråkiga ungdomarna försvinner ganska snabbt och det blir mest matematiksnack. Vi får följa ett par av ungdomarna från klassen även utanför skolan, men det bränner aldrig direkt till. Det skulle väl vara när en ung Andy Garcia dyker upp som en av två utredare. Men nej, det blir inte mer än en ljummen filmstund.



Vill man se en desto bättre Edward James Olmos-film (som han dessutom själv regisserat) så är American Me (1992) ett tips. Eller varför inte den klassiska latinofilmen Blood In, Blood Out (1993) som är klart mer gripande och minnesvärd.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.3

Road House

Titel: Road House
Genre: Action/Romantik/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Rowdy Herrington
I rollerna: Patrick Swayze, Kelly Lynch, Sam Elliott, Ben Gazzara

Handling: Dalton har tagit på sig uppdraget att rensa upp en nergången bar utanför Kansas City.

Omdöme: Tuffingen Dalton jobbar som dörrvakt/säkerhetsansvarig på en nattklubb som går bra och är städad. Men när han får ett erbjudande som innebär bra ersättning plus en ny utmaning är han inte sen med att hoppa på. Baren ligger utanför Kansas City och heter Double Deuce. Det är ett ställe med mycket problem, inte bara bland de bråkiga gästerna utan även bland personalen som missköter sig.



Dalton får i princip fria händer att rensa upp och gör en del förändringar. Det gillas inte av stadens rikaste och mäktigaste man Brad Wesley (Ben Gazzara). Detta då han tillhandahåller spriten och har ensamrätt på det. Dalton kallar in förstärkning i form av sin vän och legenden i branschen - Wade Garrett (Sam Elliott). Samtidigt börjar Dalton dejta Dr. Elizabeth Clay (Kelly Lynch), Wesleys gamla flamma...



Av vissa en älskad 80-talare med en Patrick Swayze som verkligen var i ropet med filmer som Youngblood (1986), Dirty Dancing (1987), Ghost (1990) och Point Break (1991) runt den här tiden. Ingen favorit eller särskilt bra i mina ögon, men också harmlös och helt ok.



Swayze får mest spänna musklerna, stilla hungern för grabbarna som vill ha lite action och slagsmål medan han får agera ögongodis för tjejerna som får kolla in, ja det mesta med honom kan jag tänka mig. Eftersom Swayze inte kan bära upp filmen på egen hand krävs det hjälp av övriga skådespelare eller åtminstone manuset. Men han får ganska lite hjälp i båda fallen. Det är nämligen lite till handling som inte ger mycket att bli upphetsad över. Lite mer action blir det mot slutet med en del pang pang. Annars är det ganska fjantiga slagsmål och uppgörelser överlag.

2 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
12 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.6

Lady Vengeance

Titel: Chinjeolhan geumjassi / Lady Vengeance / Sympathy for Lady Vengeance
Genre: Kriminaldrama/Thriller
Land: Sydkorea
År: 2005
Regi: Park Chan-wook
I rollerna: Lee Yeong-ae, Choi Min-sik, Sang Kang-ho, Kim Shi-hoo

Handling: Geum-ja är en vacker och mycket farlig ung kvinna, en ängel och en djävul på samma gång. För tretton år sedan gjorde hon sitt livs misstag då hon ungdomligt naivt litade blint på fel man och lät sig bli utnyttjad och satt till syndabock för ett hemskt brott. Nu, tretton år senare, har hon avtjänat sitt långa fängelsestraff och är redo att sätta sin mycket exakta och utstuderade hämndplan i verket. Men det är en sak att inlåst planera allt in i minsta detalj och en helt annan att behålla sin beslutsamhet utanför murarna. Kommer Geum-jas hämnd verkligen att lyfta det ok som plågat henne, eller kommer den att föra henne ännu längre in i mörkret?

Omdöme: Den tredje delen i Park Chan-wooks hämndtrilogi följer Sympathy for Mr. Vengeance (2002) och Oldboy (2003). Denna gång följer vi kvinnan Geum-ja (Lee Yeong-ae) som vid 20-års ålder dömdes till fängelse för att ha kidnappat och dödat ett barn. Nu 13 år senare släpps hon ut och får en hel del att stå i. Vad som driver henne är att få hämnas på den person som förstörde hennes liv.



Vår hjältinna är förvisso ett offer, men är långt ifrån en oskyldig liten tös. Hon har växt upp och folk som kände henne innan hon åkte in säger att hon förändrats. Hon har blivit iskall och planerande när hon är på det humöret.



Som sig bör i koreansk film är det snyggt. Fotot får extra hjälp av de eleganta övergångarna och klippningen som höjer filmupplevelsen en del på egen hand. En film som har ett manus med gott om godsaker att ta med sig, och även lite mer magstarka och grafiska. Sådant som inte ses varje dag i Hollywood, men som man känner igen från koreansk film och inte minst Park Chan-wooks övriga filmer i trilogin. En del Quentin Tarantino finns också här, även om det oftast är en lite mer poetisk stil här. Sen kan man inte komma ifrån den svarta humorn som är något skruvad och välkommen.



Filmen sågs när den kom men det var inte mycket som kändes igen. Förutom en sekvens som kändes igen var det som att se filmen för första gången. En skön känsla då man på så vis inte vet vad som kommer ske. Uppskattade nog filmen lite mer den här gången än vad jag ville minnas från första titten. Inte i klass med Oldboy (2003), men möjligtvis snäppet vassare än Sympathy for Mr. Vengeance (2002).

3 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0 alt. 7.5
IMDb: 7.6

Take the Money and Run

Titel: Take the Money and Run / Ta pengarna och stick!
Genre: Komedi/Kriminalare
Land: USA
År: 1969
Regi: Woody Allen
I rollerna: Woody Allen, Janet Margolin, Lonny Chapman, Jan Merlin

Handling: Filmen är gjord som en dokumentär om livet för en inkompetent småskurk - Virgil Starkwell. Filmen beskriver Virgil i hans tidiga år, hans misslyckade musikaliska karriär, och hans besatthet av bankrån. Vi får ta del av en berättarröst och intervjuer med hans familj, vänner och bekanta.

Omdöme: Även om Woody Allen officiellt sett gjorde regidebut med What's Up, Tiger Lily? (1966) så gjorde han om en befintlig film. Här har han istället gjort regidebut "på riktigt" med allt vad det innebär, inklusive eget manus och huvudroll.



Filmen, som är något av en mockumentär, följer Virgil (Woody Allen) från tidig ålder och synar hur han blev en notorisk om än inte särskilt framgångsrik tjuv och bankrånare. På vägen träffar han vackra Louise (Janet Margolin) som han snabbt förälskar sig i. Han berättar inte sin riktiga bana här i livet utan utger sig istället för att vara cellist, något han spelade under skoltiden. Hon faller för honom och snart kan han inte hålla sin kriminella bana från henne, särskilt som han behöver pengar och genomför ett bankrån.



Filmen är väldigt fragmenterad och visar främst olika ögonblick från Virgils liv och misslyckade kriminella bana. Producenterna var inte alls nöjda med resultatet vilket gjorde att man plockade in erkänt duktige klipparen Ralph Rosenblum som rekommenderade att klippa om filmen och ta bort det tunga slutet som Woody Allen tänkt sig. Resultatet blev en uppskattad och omtyckt film, ett vidare samarbete under 70-talet och möjligtvis det som gjorde att Woody Allen fick en lång och framgångsrik karriär och inte föll på första hindret.



Här finns roliga skämt och scener, sådana man känner igen och lärt sig från hans senare filmer. Idén är det inget fel på och överlag har man fått till det bra. Däremot är det ingen toppfilm och det blir mest bara bitvis roligt utan att helheten känns på topp. Gillar nog nästan mest när Janet Margolin är med då det känns som filmen tappar sista halvtimmen när Virgil hamnat i trubbel med rättvisan. En del blinkningar och försök till Charlie Chaplin finns också där. Summeringen lyder att det finns tillräckligt för en titt, men inte så mycket mer för egen del.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
2 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 7.3

Lifeguard

Titel: Lifeguard
Genre: Drama
Land: USA
År: 1976
Regi: Daniel Petrie
I rollerna: Sam Elliott, Anne Archer, Kathleen Quinlan, Parker Stevenson

Handling: Rick jobbar som badvakt på stranden i Los Angeles och han trivs med det. Men omgivningen tycker att han är för gammal för det och att han bör göra något annat. När han går på en återträff med sin gamla skolklass händer det en del som får honom att fundera över sitt liv.

Omdöme: Regissören Daniel Petrie, som senare gjorde filmer som Resurrection (1980) och Fort Apache, the Bronx (1981) ska inte blandas ihop med sonen Daniel Petrie Jr. som skrev manuset till favoritfilmen Beverly Hills Cop (1984). Orsaken till varför man valde att se denna film var istället en ung Sam Elliott. En Sam Elliott som här ser ut som en ung Zeb Macahan, alltså James Arness.



Rick (Sam Elliott) jobbar som badvakt på en strand i Los Angeles. Han är över 30 år och har god rutin från jobbet. Han är omtyckt av många, inte minst bland tjejerna. Han har en yngre kille att lära upp över sommarlovet i Chris (Parker Stevenson) och de två är med om både det ena och det andra där på stranden de vakar över.



Under denna sommar får Rick ett och annat att tänka på. Den unga tjejen Wendy (Kathleen Quinlan) söker hans uppmärksamhet, den gamle skolkamraten Larry (Stephen Young) tipsar honom om att han kan tjäna bra med pengar genom att komma och jobba som Porsche-försäljare där han själv jobbar. Dessutom går Rick på en återträff med sin gamla skolklass efter 15 år och återförenas då med Cathy (Anne Archer) som han haft något på gång med.



Även om det inte är en film med ett manus som alltid leder någonvart så är det en inblick i Ricks vardag och liv. Han har kommit till en punkt i sitt liv, ett vägskäl som ger honom ett par rejäla tankeställare. Vad vill han egentligen och vad vill människorna runt honom? Inga lätta frågor att ta ställning till. Ännu svårare att svara på då han måste känna efter vad han egentligen vill och känner, inte vad andra tycker. Just denna bit känns väldigt äkta, hur folk ser på någon som inte går efter status och pengar utan istället välmåendet och att leva i nuet.



En film som alltså har mer att bjuda på än vad man kanske först tror. Till stor del är det här en föregångare till TV-serien "Baywatch" (kul nog kände man igen Parker Stevenson här som visar sig spela i nämnda TV-serie). Detta är dock seriösare, med en helskön Sam Elliott och en skönt avslappnad stil filmen igenom. För även om filmen inte bjuder på någon wow-faktor är det en trevlig och skön upplevelse att ta med sig. Växer också efter att filmen slutat.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 6.7

Another 52 Directors - Robert Wise

Robert Wise kanske flyger lite under radarn. Men detta är utan tvekan en av de stora regissörerna med flera klassiker och andra lyckade filmer på sin meritlista. Började lyckat inom film-noir innan han visade att han kunde mycket annat också, och det i över 30 år.

Innan han blev en framgångsrik regissör var han en hyfsad filmklippare, t.ex. med en Oscarsnominering för Citizen Kane (1941). En av hans sista filmer som regissör blev för övrigt den första Star Trek-filmen.

Sju filmer slogs om en topp fem placering. Till slut kneps femteplatsen av en film som är svår att inte ta med, trots att den betygsmässigt möjligen är något svagare än en av filmerna som lämnades vid sidan. Samtliga topp fem filmer har starka budskap och historier som grund. Executive Suite (1954) och The Sound of Music (1965) var de två som var närmast att komma med.




Plats #5

The Andromeda Strain (1971)


En realistisk sci-fi film med manus av Michael Crichton som bjuder på en hel del att fundera över. Genomtänkt, detaljrik och stämningsfull.



Plats #4

Odds Against Tomorrow (1959)


Film-Noir eller inte, en film som skapar en tryckt stämning med både planeringen och genomföringen av ett rånförsök, men även rasfrågan.



Plats #3

The Sand Pebbles (1966)


Steve McQueen i sin enda Oscarsnominerade roll, och bra är han precis som filmen. Rakt igenom en klassfilm som kan kännas något förbisedd idag, trots att den fick hela åtta Oscarsnomineringar.



Plats #2

The Set-Up (1949)


En härlig film-noir som är snyggt ihopsatt, har en bra och stark story, elegant svartvitt foto och en minnesvärd Robert Ryan i huvudrollen.



Plats #1

The Day the Earth Stood Still (1951)


Klassisk sci-fi som smart nog väljer att lägga mycket tid på att leverera ett starkt budskap. Sci-fi bitarna är relativt nedtonade och gör att filmen till stor del kan vara lika relevant nu som då.





Totalt har 15 filmer setts av Robert Wise:

Born to Kill (1947)
The Set-Up (1949)
The House on Telegraph Hill (1951)
The Day the Earth Stood Still (1951)
Executive Suite (1954)
I Want to Live! (1958)
Run Silent, Run Deep (1958)
Odds Against Tomorrow (1959)
The Haunting (1963)
The Sound of Music (1965)
The Sand Pebbles (1966)
The Andromeda Strain (1971)
The Hindenburg (1975)
Audrey Rose (1977)
Star Trek: The Motion Picture (1979)

Totalt snittbetyg på samtliga 15 filmer (av 5.00) = 3.67

Heaven

Titel: Heaven
Genre: Drama/Thriller/Romantik
Land: Storbritannien/Frankrike/Italien/Tyskland/USA
År: 2002
Regi: Tom Tykwer
I rollerna: Cate Blanchett, Giovanni Ribisi, Remo Girone, Stefania Rocca

Handling: En kvinna tar lagen i sina egna händer efter att polisen ignorerat hennes vädjan att gripa den man som är ansvarig för hennes makes död. Nu befinner hon sig inte bara gripen för mord utan även kär i en polis.

Omdöme: Efter flera fina filmer i hemlandet blev detta Tom Tykwers första engelskspråkiga film, även om stora delar av dialogen även är på italienska då den utspelar sig i Italien. Filmen bygger på ett manus av Krzysztof Kieslowski (som dog 1996) och är den första delen i en trilogi.



Historien följer Philippa (Cate Blanchett) som grips för mord och förhörs av italiensk polis. Philippa, som är född i England förstår och talar italienska, men väljer att prata engelska. Filippo (Giovanni Ribisi) är en ung polis som får agera tolk. Han faller snart för den mordanklagade och får reda på saker om henne som gör att han vill hjälpa henne fly. Vad gör man inte för kärleken?



Det är en på många sätt lågmäld film som hade kunnat bli en fartfylld thriller. Istället har man valt att få fram kärlekshistorien och se det vackra i en tragisk situation. Bitvis blir det något poetiskt, inte minst mot slutet när Philippa och Filippo kommer varandra närmare. Budskapet är tydligt. Kärleken är blind och vet inga gränser. Ingenting är omöjligt så länge kärleken är stark.



En film som hade setts en gång i tiden och som gillades då. Den gillas även nu, även om man känner att den liksom har mer att ge. Det har mycket med stilen och berättandet att göra, men framförallt manuset. Man kan dela upp filmen i tre etapper och alla har de sina styrkor, men även partier som kunde varit starkare. Stark trea till svag fyra.



3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Spies Like Us

Titel: Spies Like Us / Spioner är vi allihopa
Genre: Komedi/Äventyr
Land: USA
År: 1985
Regi: John Landis
I rollerna: Chevy Chase, Dan Aykroyd, Donna Dixon, Bruce Davison

Handling: Två obetydliga kontorsråttor på CIA har som högsta önskan att stiga i graderna och bli riktiga spioner. De gör ett intagningsprov men ertappas med att fuska. Istället för att få sparken används de av sina befäl som lockbeten på ett livsfarligt uppdrag i Sovjetunionen, och deras befäl hoppas att de inte ska komma tillbaka överhuvudtaget.

Omdöme: Denna komedi kom året innan John Landis regisserade Chevy Chase i ¡Three Amigos! (1986). Dan Aykroyd spelar Chases partner och har även varit med och skrivit manuset till filmen. Från början var det tänkt att John Belushi (som var med i Blues Brothers (1980) med Aykroyd som även den regisserades av Landis) skulle vara med här. Men då han dog blev det Chase som fick ta över rollen.



Chevy Chase som Emmett Fitz-Hume och Dan Aykroyd som Austin Millbarge har stundtals ett slags Helan & Halvan samspel som funkar bra. Chase har man sett roligare och bättre, men frågan är om Aykroyd inte funkar bäst här. Han har nämligen oftast en tendens att kännas svagare än sin medspelare. Han känns seriösare än vanligt men ändå rolig. Kanske beror det på att han alltså varit med och skrivit manuset. Dessutom har Aykroyd fått med sin fru Donna Dixon i en stor roll som Karen Boyer som de träffar på under sitt uppdrag.



Det är ingen tvekan om att om man gillar flera av John Landis bästa filmer så uppskattar man även denna och dess humor. Det är inte en lika bra eller rolig film som hans bästa, men den bjuder på en del humor och underhållning för stunden. Det som kanske överraskar mest är att den är välgjord även i detaljerna med en del bra effekter och actionscener. En komedi, men inte överdriven då den behåller en viss standard och realism under omständigheterna. Funkar som ett helt ok tidsfördriv.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.4