Happiness

Titel: Happiness
Genre: Komedi/Drama
Land: USA
År: 1998
Regi: Todd Solondz
I rollerna: Jane Adams, Philip Seymour Hoffman, Dylan Baker, Lara Flynn Boyle

Handling: Flera individers liv sammanflätas när de går igenom sina liv på sina egna unika sätt. Deras uppträdande kan ses som stötande av samhället i deras desperata jakt på mänsklig kontakt.

Omdöme: De tre systrarna Joy (Jane Adams), Trish (Cynthia Stevenson) och Helen (Lara Flynn Boyle) lever tre helt olika liv. Joy är singel och har svårt att hitta rätt man att dela sitt liv med. Hon är en snäll och omtänksam människa som dock haft otur med männen. Trish är gift med psykiatrikern Bill (Dylan Baker) och har tre barn ihop. Bill har dock en mörk hemlighet. Helen är en relativt framgångsrik författarinna som drar till sig snygga män och avverkar en efter en. Men hon suktar efter någon som inte bara vill ha henne för hennes yttre. Det är där hennes granne, datakillen Allen (Philip Seymour Hoffman) kommer in i bilden då han blivit något besatt av Helen. Allen går för övrigt på terapisamtal hos Bill.



När filmen sågs för första gången var man inte direkt beredd på hur vågad den skulle vara. Den tar upp ämnen som i många fall är tabu och där man sällan ser de tas upp på film, i synnerhet när man gör svart komedi av det hela. Man kan konstatera att detta är något av en unik film som lyckas ta upp flera tunga ämnen, göra det med humor men fortfarande behålla allvaret i det hela. Att bara skämta bort sakerna vore att ta den enkla utvägen.



Det är en film som till en början tar lite tid på sig att hamna rätt. Den introducerar flera olika karaktärer och historier och man känner sig inte helt komfortabel förrän en bit in. Det är då man låter historierna och karaktärerna få lite mer tid på sig innan man går vidare till nästa.



Främst blir det två personer vars historier sticker ut lite mer. Trebarnspappan Bill spelas klockrent av Dylan Baker vars hemlighet får honom att leka med elden. Att Bill dessutom är psykiatriker är givetvis roligt i sig då man ofta känner att de i många fall mycket väl kan vara värre än patienterna. Den andra är Allen som även han spelas perfekt av Philip Seymour Hoffman. En sexuellt frustrerad man som kan vara kapabel till att göra lite vad som helst, men förmodligen bara är from som ett lamm när det väl kommer till kritan.



Skulle vilja påstå att filmen bara blir bättre och bättre. Den tar alltså lite tid på sig att bli varm i kläderna, men sen vill man inte att det ska ta slut. På sätt och vis skulle man kunna likna den vid en Woody Allen-film, fast klart mer vågad och alltså med svart humor. En film som även lyckas bra med lite samma stil och tema är den australiska lilla pärlan The Little Death (2014). Nej, det finns mycket att gilla och ta med sig härifrån. För trots att man sett den tidigare håller den mycket fint.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7