Portrait of a Lady on Fire

Titel: Portrait de la jeune fille en feu / Portrait of a Lady on Fire / Porträtt av en kvinna i brand
Genre: Drama/Romantik
Land: Frankrike
År: 2019
Regi: Céline Sciamma
I rollerna: Noémie Merlant, Adèle Haenel, Luàna Bajrami, Valeria Golino

Handling: På en isolerad ö i Bretagne i slutet av 1700-talet har en kvinnlig målare som uppdrag att måla ett bröllopsporträtt av en ung kvinna.

Omdöme: Med regi och manus har Céline Sciamma skapat en slags kärleksförklaring till sin f.d. älskare Adèle Haenel. Det är även en film som behandlar kärleken när den föds, blomstrar och tar farväl.



Marianne (Noémie Merlant) är dotter till en uppskattad målare. Det faktumet i kombination med att hon själv är en duktig målare och dessutom kvinna gör att hon anlitas att måla porträttet av en ung kvinna. De tidigare försöken har nämligen inte slutat väl, så nu hoppas mamman att Marianne ska kunna måla ett tillfredsställande porträtt av dottern Héloïse (Adèle Haenel). Detta måste dock ske i hemlighet, i smyg då porträttet ska ges som present åt en miljonär från Milano som Héloïse ska gifta sig med - mot sin vilja.



Marianne blir Héloïses promenadkompanjon och de båda töserna kommer varandra nära. Mamman reser bort och de blir kvar ensamma med den unga hushållerskan Sophie (Luàna Bajrami). Tillsammans spenderar de tre ett par oförglömliga dagar med varandra som de aldrig kommer att glömma.



Här har vi en film som skulle få skyhöga poäng på Bechdeltestet. Inget fel i det, bara att det är väldigt påtagligt. Bara en sån sak som att männen lyser med sin frånvaro är intressant då Sophie blivit gravid. De i princip enda männen som dyker upp är dels de som ror Marianne i land och en packåsna som hjälper till att bära ut saker när det är dags för hemfärd. Som sagt, inget fel med avsaknaden av män men noterbart hur de få männen som är med används lite symboliskt.



Under ungefär två tredjedelar får vi ett 1700-tals drama som visar sig vara en slags pardans innan det hela går in i nästa fas. När kärleken blommar ut finns inget som stoppar den. Det må inte bli Blue Is the Warmest Color (2013) över det hela, men visst kommer den upp på näthinnan när det hettar till.



Vad som får sägas med filmen är att den skapar en viss nyfikenhet och dynamik även om det inte alltid händer så mycket. Detta trots avsaknaden av musik. Man har med flit valt att bygga upp scenerna och samspelet på ett sätt som ska klara sig på egen hand, utan musikens hjälp. Lite som det känns att regissören velat visa att kvinnor kan utan männens inblandning. Vi vet att kvinnor kan. Vi vet att män kan. Båda är lika viktiga och behövs, vilket alla inte verkar tycka eller vill förstå. Känns som Céline Sciamma klart och tydligt velat visa vart hon står.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 8.2