Another 52 Directors - George Roy Hill

George Roy Hill gjorde mysiga filmer, hjärtliga filmer där man känner av kärleken till film och en harmoni hos skådespelarna. Gott samspel mellan skådespelare och regissör med andra ord. Dessutom med en underfyndig humor som oftast går hem.

De fem är helt givna och samtliga är det bra till mycket bra filmer. Ett par favoriter och några andra man gott kan se om och njuta av. Helt enkelt en fin topp fem.




Plats #5

A Little Romance (1979)


Denna lilla film behandlar ung kärlek där en 13-årig Diane Lane ses i sin filmdebut medan en okänd snofsig fransk pojke ses som hennes romans. Laurence Olivier som mysfarbrorn är ett trevligt inslag och Europa som skådeplats är klart trevligt att skåda.



Plats #4

The World According to Garp (1982)


Robin Williams, John Lithgow och Glenn Close övertygar i denna film om Garp (Williams). En film och historia som uppvisar både hjärta, humor och dramatik. Mysig och välspelad film helt enkelt.



Plats #3

The Sting (1973)


Radarparet Paul Newman och Robert Redford övertygar i denna klassiska film om lurendrejare. Sjufaldigt Oscarsbelönad klassiker som är mysig och lättsam och kan ses om som trevlig matinéfilm.



Plats #2

Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)


Robert Redford och Paul Newman i klassiskt samarbete som The Sundance Kid respektive Butch Cassidy. Svårt att inte bli charmad av deras jargong och samspel. Filmen i sig är inte heller så dum.



Plats #1

Slap Shot (1977)


En personlig favorit ända sedan barnsben. Paul Newman anför hockeylaget som hotas av nedläggning eller flytt. Sanslöst rolig sportfilm som är extra mumma för en som gillar de gamla tiderna i sporten med gott om bråk och härligt färgglada karaktärer, för det finns det gott om i den här filmen. Mer än en sportfilm, men en av de främsta bland dessa.





Totalt har 7 filmer setts av George Roy Hill:

The World of Henry Orient (1964)
Butch Cassidy and the Sundance Kid (1969)
The Sting (1973)
Slap Shot (1977)
A Little Romance (1979)
The World According to Garp (1982)
Funny Farm (1988)

Totalt snittbetyg på samtliga 7 filmer (av 5.00) = 3.43

Mask

Titel: Mask
Genre: Drama
Land: USA
År: 1985
Regi: Peter Bogdanovich
I rollerna: Eric Stoltz, Cher, Sam Elliott, Laura Dern

Handling: Azuza, Kalifornien, 1979. Den 15-årige Rocky Dennis lider av en mycket sällsynt sjukdom som förstorar och förvränger hans huvud. Trots alla påfrestningar försöker Rocky leva ett normalt liv. Tillsammans med sin mamma Rusty har Rocky sina bästa vänner i ett motorcykelgäng. Rusty har dock svårt att få ordning på sitt liv, och nyttjar droger. Trots de varma känslorna mellan mor och son är inte Rocky överdrivet förtjust i moderns vanor. Rocky beslutar sig för att anta ett erbjudande om att bli ledare på ett sommarläger för blinda.

Omdöme: Denna verklighetsbaserade historia handlar om Rocky Dennis (Eric Stoltz) och hans mamma Rusty (Cher). Ända sedan Rocky var liten har läkarna sagt att han endast har 3-6 månader kvar att leva p.g.a. hans förstorade huvud som bara växer. Nu är han snart 16 år gammal och har lärt sig att leva ett så normalt liv som möjligt. Detta med hjälp av mammans vänner från ett motorcykelgäng, inklusive Gar (Sam Elliott) som varit hennes pojkvän och som Rocky också gillar att ha i närheten.



Det är givetvis en stark historia där huvudpersonen Rocky lever desto mer normalt än vad elefantmannen gjorde i The Elephant Man (1980). Eric Stoltz må inte kännas igen med all makeup och mask han bär filmen igenom, men duktig är han. Han känns komfortabel och naturlig. Cher spelar sin roll som mamman som något ledsen och rebellisk. Man kan inte säga att Rusty skulle vara en dålig mamma då hon har god hand med sonen. Men hennes ständiga frånvaro, olika män och droganvändning gör henne oansvarig. Tonåringen Rocky är i flera avseenden desto mer ansvarsfull och vuxen.



En film som trots ett starkt ämne aldrig riktigt blir känslosam eller särskilt vacker. Den saknar lite själ även om vi får bra prestationer och ett bra grepp om Rocky och Rusty. Vi förstår att Rocky är en duktig elev, en hjälpsam kille och har ett gott hjärta. Det hela blir dock snarare ett verklighetsbaserat drama som berättar en historia istället för att skapa ett direkt intresse eller får fram det emotionella fullt ut. Samtidigt är det bra att filmen inte blir en ren snyfthistoria eller överdrivet sentimental. Personligen var det inte en film som gick hem hos mig.

4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 7.2

The Nanny

Titel: The Nanny / Barnjungfrun
Genre: Drama/Mysterium/Thriller
Land: Storbritannien/USA
År: 1965
Regi: Seth Holt
I rollerna: Bette Davis, William Dix, Wendy Craig, Jill Bennett

Handling: En hängiven nanny har arbetat i många år för familjen Fane. Paret Fanes tioårige son Joey återvänder hem efter två år på institution. Han är oförskämd och avskyr sin nanny. Mamman i familjen är fortfarande förkrossad över dotterns död två år tidigare. Vad var det egentligen som hände?

Omdöme: Ett par år efter den mycket trevliga Taste of Fear (1961) av Seth Holt kom denna. En film som på ytan verkar kunna vara något i stil med The Bad Seed (1956) om ett ont barn. Visar sig till viss del stämma, men där man även får lägga till en gnutta The Servant (1963). Vi får nämligen ett ont barn och ett lurigt hembiträde, eller nanny i det här fallet. Bette Davis i rollen som nannyn passar bra och även om hon aldrig varit en favorit funkar hon i sådana här roller.



Nanny (Bette Davis) som hon endast kallas är en äldre kvinna som jobbat åt familjen Fane i många år. Hon tog hand om systrarna Virginia (Wendy Craig) och Pen (Jill Bennett) när de växte upp. Nu är det Virginias två barn hon tar hand om, trots att Virginia är hemmafru och inte gör så värst mycket. Eller rättare sagt, Virginia har endast ett barn då hennes yngsta, en liten flicka dog två år tidigare. Förkrossad har hon svårt att gå vidare. Nu återvänder sonen Joey (William Dix) efter att ha varit under observation på en skola (som egentligen är en institution).



Joey ogillar medelålderskvinnor konstaterar mannen som ger Joeys pappa sitt utlåtande. Så det är föga överraskande att Joey ogillar Nanny. Nanny verkar dock vara oberörd av Joeys ständiga avsky mot henne och försöker lugna ner paret Fane när de blir uppjagade över den 10-årige pojkens beteende. Är Joey verkligen ond, bortskämd eller har han en anledning till det hela? Sakta men säkert klarnar mysteriet med vad som faktiskt hände två år tidigare och vad som sker just nu hemma hos familjen Fane.



Det må inte vara samma stämningsfulla och trevliga mysterium/thriller som tidigare nämnda Taste of Fear (1961), men regissören Seth Holt visar återigen prov på att sätta ihop en trevlig liten film. Filmen bygger på en bok, men hade jag inte vetat det hade jag möjligtvis gissat på en pjäs. Detta då stora delar av handlingen utspelar sig i familjen Fanes hem.



Det är egentligen två aspekter med filmen som funkar bäst. Den ena är Joeys ständiga verbala attacker mot Nanny och hennes lugna reaktioner på dessa. Han är frustrerad över att ingen ser vad han ser med henne. Det andra är mysteriet med vad som hände för två år sedan som man börjar ta sig an längre in i filmen med hjälp av ett par återblickar. Det mesta får då sin förklaring och spänningen stiger en del. Nu blir det aldrig direkt jättespännande så att det hela ska bli till en klassiker, men det är en genomgående stabil film värd en titt.



4 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Criminal Law

Titel: Criminal Law / Frikänd
Genre: Kirminaldrama/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Martin Campbell
I rollerna: Gary Oldman, Kevin Bacon, Tess Harper, Karen Young, Joe Don Baker

Handling: I natt slog mördaren till igen. Det är Ben Chases jobb att få honom frikänd. Ben Chase är den perfekta försvarsadvokaten, ung, hungrig och hänsynslös. Det finns bara en sak som är viktigare för honom än rättvisa, att vinna. Hans största utmaning och seger blir när han får överklasskillen Martin, en bestialisk mördare, frikänd. Men några dagar senare kommer chocken. Mördaren har åter slagit till. Och hemma hos Ben ringer telefonen. Det är Martin som behöver hans hjälp, igen och åter igen.

Omdöme: Innan Martin Campbell gjorde Bond-filmerna GoldenEye (1995) och Casino Royale (2006) gjorde han sig ett namn med brittiska TV-serier. Detta kom att bli hans första riktiga spelfilm och amerikanska film (även om den spelades in i Kanada) som satte igång hans karriär på allvar. Detsamma kan man säga om Gary Oldman som gjorde sin första amerikanska film.



Ben Chase (Oldman) är en försvarsadvokat som sadlat om från att vara åklagare. Det passar honom bättre och när han får den mordåtalade Martin Thiel (Kevin Bacon) frikänd lever livet. Men kort därefter ser han på nyheterna att mördaren slagit till igen med samma tillvägagångssätt när han våldtagit, mördat och bränt ett nytt offer. När så Ben får samtal av Martin som åter vill anlita honom, inser Ben att han fått en seriemördare frikänd och måste försöka stoppa honom.



Det kom en del filmer av det här slaget runt den här tiden. Tänker t.ex. på Jagged Edge (1985), Suspect (1987) och Presumed Innocent (1990) för att nämna några. I princip i samtliga fall handlar det om advokater som misstänker att deras klient är en mördare. Är lite svag för den sortens filmer med rättegångar samtidigt som mördaren är fri.



Vad man ska ha klart för sig med denna film är att den inte lyckas nå några vidare höjder. Åtminstone inte som helhet. Den har något på gång och puttrar på med en del stämning och bra scener. Gary Oldman är rolig att se som ung, hungrig advokat. Kevin Bacon funkar väl också någorlunda väl som smågalen mördare, men spelar över en aning för att bli bra. Sen tappar även filmen längs vägen då den på sina håll stannar upp och blir något overklig i sin utveckling. Inleder helt enkelt bättre än den avslutar.

3 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 5.7

Jack's Back

Titel: Jack's Back
Genre: Kriminalare/Mysterium/Thriller
Land: USA
År: 1988
Regi: Rowdy Herrington
I rollerna: James Spader, Cynthia Gibb, Jim Haynie, Rex Ryon

Handling: Jack the Ripper härjade och tog livet av prostituerade i London år 1888. 100 år senare i Los Angeles sker en rad otäcka mord på prostituerade som är snarlika originalmorden och infaller på samma dagar som orignalmorden gjorde.

Omdöme: En modern tappning på Jack the Ripper med James Spader från slutet av 80-talet, kan det vara något? Ja, alltså jag hade fått för mig att han skulle spela seriemördaren som imiterar Jack the Ripper som en slags copycat 100 år efter originalmorden skedde. Det visar sig att han spelar en dubbelroll och att mördaren inte är så uppenbar som jag hade trott på förhand.



James Spader spelar den unge AT-läkaren John Wesford som jobbar på en klinik med en argsint chef och ett par andra unga läkare i samma sits som han själv. En av dessa är Chris (Cynthia Gibb) som är intresserad av honom, men han är upptagen med annat. Han har även en tvillingbror i Rick (Spader) som fått medicinsk utbildning inom militären och är mer av en tuffing med en mörkare bakgrund än sin tvillingbror John.



Polisen räknar med att seriemördaren som dödat fyra prostituerade likt Jack the Ripper gjorde 100 år tidigare ska slå till med ett sista offer, precis som Jack gjorde. Att det är en läkare eller medicinstuderande är de ganska övertygade om. Fler mord kommer ske då mördaren (eller mördarna) måste tysta vittnen som kan avslöja identiteten.



Även om det är något av en lågbudgetfilm så är den inte så tokig. Och blir till stor del bättre allt eftersom. Den har en del skön stämning och gillar 80-tals belysningen under kvällsscenerna när Spader är ute och kör i LA-natten. Det visas inte så mycket av själva morden, men ändå är det småtrevligt med mysteriet, även om det inte är så mycket till mysterium. Ok thriller om förväntningarna inte finns där och man vill se något mindre känt i genren.



Lite kul att regissören Rowdy Herrington var förtjust i Peter Gabriel-låten "Red Rain" som kom runt den här tiden och ville ha med den och att filmen skulle heta just "Red Rain". Men låg budget som man hade så hade man inte råd. Istället lät man Paul Saax skriva och framföra låten "Red Harvest" som är något av en kopia av Gabriel-låten med samma sound. Titeln "Red Rain" fyllde inte längre någon funktion och ändrades istället till "Jack's Back".

2 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
14 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 5.9

Johnny Handsome

Titel: Johnny Handsome
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: USA
År: 1989
Regi: Walter Hill
I rollerna: Mickey Rourke, Morgan Freeman, Forest Whitaker, Elizabeth McGovern, Ellen Barkin, Lance Henriksen

Handling: Ett rån, två medhjälpare, ett förräderi; Johnny lämnas döende på brottsplatsen. Han överlever, får chansen till ett nytt liv med ny identitet. Men inom honom gror hatet mot dem som svek honom.

Omdöme: Johnny Handsome (Mickey Rourke) är allt annat än stilig, trots sitt namn. Han heter egentligen John Sedley och har ett kraftigt deformerat ansikte och tal. Dessutom är han kriminell och planerar och utför rån. Efter att han och en vän genomfört ett rån tillsammans med de vilda och oberäkneliga Rafe (Lance Henriksen) och Sunny (Ellen Barkin), går något snett. Rafe och Sunny lurar de två och lämnar dem att dö.



Johnny hamnar i fängelse och får vård. Där får han chansen till en ny identitet, nytt ansikte och nytt liv tack vare Dr. Steven Fisher (Forest Whitaker) och hans team. De tror nämligen att de kan ge honom en ny start i livet. Polisen Drones (Morgan Freeman) som satte dit Johnny är inte alls lika övertygad om metoderna och håller ett öga på Johnny. Han är även medveten om att Johnny gärna vill hämnas på Rafe och Sunny en vacker dag, och då vill Drones vara med i leken.



Walter Hill gjorde en del klart trevliga filmer under slutet av 70-talet och 80-talet. Detta är inte någon av hans bättre filmer får man erkänna, men om inte annat bjuds man på en rad bra skådespelare. Flera av dem skulle senare komma att vinna och bli Oscarsnominerade. De leds av en Mickey Rourke som är precis lagom i rollen som Johnny. Han känns trovärdig och hans något återhållsamma stil passar bra för någon som skäms över sitt utseende.



Filmen är till stor del en neo-noir och Walter Hill sa själv att det är en typisk film-noir historia som lika gärna kunde ha filmatiserats på 40-talet. Filmen bygger dock på en förlaga som kom 15 år innan filmen gjordes, men elementen finns helt klart där. Detta med att få en ny identitet och ansikte har man sett i noir-filmer. Ellen Barkins karaktär Sunny är en elak femme fatale som inte skyr några som helst medel att komma över makt och pengar. Och så har vi Morgan Freemans hattbärande polis Drones som är som tagen från noir-eran.



Även om ingredienserna finns där för en hårdkokt och bra film i genren är den något sömnig i sitt utförande. Det känns dock som ett ganska medvetet val att göra det till mer av ett psykologiskt drama om huvudpersonens transformation än något annat. Lite synd kan jag tycka då man lika gärna hade kunnat ha kvar den sidan samtidigt som det övriga kunde vridits upp. Nu blir det till stor del en film som puttrar på lite lagom. Aldrig så det blir trist eller dåligt, men inte heller något som man behöver se.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.2

A Prayer for the Dying

Titel: A Prayer for the Dying / Tystat vittne
Genre: Drama/Kriminalare/Thriller
Land: Storbritannien
År: 1987
Regi: Mike Hodges
I rollerna: Mickey Rourke, Bob Hoskins, Alan Bates, Liam Neeson

Handling: Martin Fallon, en hitman åt IRA, ses av en katolsk präst när han genomför ett mord. Han skapar ett band med prästen och hans brorsdotter. Men hans förflutna och hans tidigare arbetsgivare utsätter alla deras liv i fara.

Omdöme: Vad har vi på dagens regissör Mike Hodges? Ja, efter sin lyckade långfilmsdebut med brittiska gangsterfilmen Get Carter (1971) blev det inte mycket att hänga i julgranen. Det följdes upp med Pulp (1972) och The Terminal Man (1974) innan han gjorde superhjältefilmen Flash Gordon (1980). När han så gjorde denna blev han enligt uppgift överkörd av producenterna ledda av Samuel Goldwyn, Jr.. De valde att klippa om filmen för att ge den lite mer action och dessutom bytte man ut filmens kompositör från John Scott till Oscarsvinnaren Bill Conti.



När man ser filmen känns det som producenterna visste vad de höll på med. Det betyder inte att resultatet är bra för det och kanske hade filmen funkat bättre om man låtit den vara så som regissören tänkt sig. Trots att filmen klipptes om för att göra den lite mer fartfylld så är det fortfarande ett av filmens problem. Den är inte särskilt fartfylld och går mest på sparlåga där man undrar vart det ska leda. Uppenbarligen var det inte tänkt att vara en actionfilm, men frågan är vad det i så fall skulle vara. Ett relationsdrama förmodligen, men då borde man ha valt ett annat ämne.



Musiken av Bill Conti, som hade gjort klart trevlig musik till Bond-filmen For Your Eyes Only (1981), The Right Stuff (1983) och favoriten Gotcha! (1985) är för det mesta bra och stämningshöjande. Tyvärr lyckas inte filmen direkt få något momentum trots en lovande inledning. Filmen stannar plötsligt upp då Martin Fallon (Mickey Rourke) måste ligga lågt i väntan på att få pass och resehandlingar för att kunna sticka med fartyg. Han ska hålla sig gömd med hjälp av sin arbetsgivare Jack Meehan (Alan Bates) som är en ökänd lokal gangster som driver en begravningsbyrå med sin bror. Istället hänger Martin i och runt kyrkan med sin nyfunne vän, prästen Michael Da Costa (Bob Hoskins) och hans blinda brorsdotter Anna (Sammi Davis).



Det puttrar på och egentligen är det inte så mycket fel på upplägget eller de flesta prestationerna. Däremot känns det som Liam Neeson och Alison Doody som IRA-utsända borde fått mer utrymme då de inte alls kommer med i leken som de borde. Filmen hade annars potential att bli något men är överlag alldeles för sömnig för något mer. Detta trots att den ibland blixtrar till. Är nog alltså inne på samma spår som Samuel Goldwyn, Jr. var inne på då filmen hade behövt lite mer fart. Eller så borde man ha låtit regissörens vision vara ifred. Det brukar bli bäst så. Trots allt inte tokig, svag trea.

4 - Skådespelare
2 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
3 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0 alt. 6.5
IMDb: 6.3

Stripes

Titel: Stripes / Lumparkompisar
Genre: Komedi
Land: USA
År: 1981
Regi: Ivan Reitman
I rollerna: Bill Murray, Harold Ramis, Warren Oates, John Candy, Sean Young

Handling: Efter att förlorat sitt jobb, sin bil, sin lägenhet och sin flickvän inom loppet av ett par timmar bestämmer sig John Winger för att han och hans kompis Russell Ziskey borde hitta på något drastiskt - ta värvningen i armén. Killarna på luckan får under sin tid som rekryter gå igenom den ena omöjliga situationen efter den andra.

Omdöme: Innan de utgjorde halva styrkan i Ghostbusters (1984) drog Bill Murray och Harold Ramis på sig kängorna för att ta värvningen i denna Ivan Reitman-komedi. Police Academy (1984) kommer på sätt och vis upp i tankarna när man ser det här, även om den är mindre seriös än denna. Kanske inte ska kalla denna för direkt seriös, men i jämförelse är den inte lika barnslig som Polisskolan. Fast man kan även plocka ut en del scener härifrån där det blir lite barnsligt.



John Winger (Murray) behöver disciplin i sitt liv. Han inser detta efter att ha förlorat ännu ett jobb (denna gång som taxichaufför) vilket leder till att hans flickvän lämnar honom. Han övertalar sin bästa vän, läraren Russell Ziskey (Ramis) att de ska ta värvningen i USA:s armé. De båda skickas till ett introduktionsläger där de träffar på en rad konstiga typer som de ska leva och kämpa med. Deras exercisinstruktör sergeant Hulka (Warren Oates) får tidigt ett ont öga till inte minst John som inte kan hålla tyst.



En komedi som setts tidigare och som aldrig lyckats charma mig, men som var värd en till chans med tanke på att man inte kom ihåg mycket. Bill Murray och Harold Ramis, som var vänner på riktigt funkar bra ihop och har ett naturligt samspel. Flera av deras scener ihop och dialog är improviserad. Detta lär ha varit en av anledningarna till varför Murray ville ha med Ramis. Övriga funkar också, men det är dessa två som bär filmen under stora delar av speltiden.



På tal om speltiden så sågs "Extended Cut" som är hela 18 minuter längre och innehåller flera borttagna scener. Den två timmar långa filmen känns på tok för lång för en komedi av det här slaget. Nu har den ändå ett ganska bra flyt, men det känns alldeles för utdraget när man närmar sig slutet. Svårt att jämföra med den kortare versionen då den alltså sågs för väldigt länge sen. En sak är dock säker och det är att filmen inte lyckas charma mig även om den har en del roliga scener och funkar överlag.



Just det, musiken av Elmer Bernstein måste nämnas då huvudmelodin låter som tagen från en västernfilm, rättare sagt City Slickers (1991). Var övertygad om att den återanvändes där, men det var inte Elmer Bernstein som gjorde musiken i den utan istället Marc Shaiman.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
15 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.0
IMDb: 6.9