onsdag 18 mars 2020

Maborosi



Titel: Maboroshi no hikari / Maborosi / Illusioner
Genre: Drama
Land: Japan
År: 1995
Regi: Hirokazu Koreeda
I rollerna: Makiko Esumi, Takashi Naitô, Tadanobu Asano, Akira Emoto

Handling: Yumiko och Ikuo är till synes lyckligt gifta och har ett nyfött barn tillsammans. En kväll knackar en polis på dörren och berättar att en man har blivit påkörd av tåget. Yumiko kan identifiera sin make med hjälp av en nyckelring hon gett honom. Det visar sig att han kan ha tagit livet av sig, utan uppenbar orsak. Yumiko påverkas starkt av detta och har svårt att släppa taget.

Omdöme: Efter ett par dokumentärer blev detta japanske regissören Hirokazu Koreedas långfilmsdebut. Det bygger på en bok och berättar om Yumiko (Makiko Esumi) som är en ung kvinna som lever ett enkelt, men kärleksfullt liv med sin make och nyfödde son. När så maken en dag inte kommer hem från jobbet blir hon orolig. Polisen kommer sedan och knackar på och misstänker att hennes make blivit påkörd av tåget. Det visar sig stämma, det är hennes make. Yumiko blir chockad och sörjer ett par år ända tills en väninna parar ihop henne med en änkling.



Yumiko och den numera lite äldre sonen på ett par år flyttar från Osaka till kuststaden där den nye maken Tamio (Takashi Naitô) lever med sin dotter. Livet har tagit ännu en vändning för Yumiko som måste anpassa sig till det lugnare livet samtidigt som hon försöker komma närmare maken. Men att släppa sitt förflutna blir inte så lätt. Inte minst då hon inte vet varför hennes make dog. Var det en olyckshändelse eller begick han självmord? Hon må aldrig få klarhet i det men kanske kan hon ändå få ett avslut en gång för alla och kunna gå vidare.



Koreeda har en stil som känns igen från hans senare filmer, inte minst hans fina användning av barn som nästan alltid får viktiga roller att spela. Samtidigt tycker jag man märker att det är en långfilmsdebut i tempot. Det är väldigt långsamt och på många håll onödigt långsamt med flera långa tagningar. Med det sagt finns det absolut något vackert och meditativt över detta. Vill inte säga att jag inte gillar det då det ändå ger något, men det hade nog allt kunnat göras mer effektivt än det blir nu. Mer effektivt på ett sätt där man behåller ett någorlunda långsamt tempo och långa tagningar, men där det ändå händer lite mer för att inte söva tittaren som det ofta blir nu.



Förutom att det känns som en Koreeda-film så tänker jag även på ryske Andrey Zvyagintsevs filmer och stil. Skillnaden är att hans filmer, men även flera av Koreedas senare filmer är mer i rörelse och väcker större intresse. Tar ändå med mig av de många fina tagningarna som fångar ett lugn, nästan som en levande tavla. Eller varför inte som om man satt på en bänk och bara iakttog livet runt en. Inte helt fel med andra ord. Men ibland behövs det lite mer för en hel film och där saknas det en del för egen del. En film som möjligtvis växer en del med tiden.








3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
4 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5
IMDb: 7.5

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar