Bad Education

Titel: Bad Education
Genre: Drama/Komedi
Land: USA
År: 2019
Regi: Cory Finley
I rollerna: Hugh Jackman, Allison Janney, Ray Romano, Geraldine Viswanathan

Handling: Den älskade skoldirektören i New Yorks Roslyn skoldistrikt och hans personal, vänner och släktingar blir huvudmisstänkta i det största enskilda förskingringsfallet i amerikansk skolhistoria.

Omdöme: Skoldirektören Frank Tassone (Hugh Jackman) har plockats in av skolan Roslyn på Long Island, New York för att göra skolan till en av de mest attraktiva skolorna i landet. På några år har han lyckats att ta upp skolan till fjärde plats och siktar mot toppen. Bob Spicer (Ray Romano) som anlitade honom är givetvis jättenöjd. Frank och hans högra hand och trogna medarbetare Pam Gluckin (Allison Janney) har ett gott samarbete och lojalitet till varandra. Men när eleven Rachel (Geraldine Viswanathan) skriver en artikel åt skoltidningen, börjar det sakta knaka i fogarna för de båda. Något stämmer inte riktigt med skolans ekonomi.



Hugh Jackman är filmens ledande stjärna och leder gör han också, från start till mål. Hans Frank klär sig alltid elegant i diverse kostymer, håret är perfekt och givetvis med ett varmt och välkomnande leende. Han är omtyckt av sina medarbetare och föräldrarna till barnen på skolan. Men precis som de flesta döljer han en eller två hemligheter, precis som Pam. När det börjar uppdagas att det förskingrats pengar måste Frank göra sitt bästa för att försöka rädda situationen.



Skoleleven Rachel som stoppar näsan i blöt skulle man vilja strypa. En sån där person som är fru rättrådig. Inget fel i sig, men när man vill att det ska gå bra för Frank så blir det svårt att gilla Rachel. Det är också en del av filmens och Jackmans uppgifter - att få oss att sympatisera med honom, och det lyckas man alltså med. Eftersom det baseras på verkliga händelser vet man att det hela inte kommer att tystas ner. Hade gärna önskat att Rachel kunde "tystas" som i gamla goda konspirationsfilmer.



Det blir inte en lika framstående film som Owning Mahowny (2003) som också handlar om förskingring, men i båda fallen får vi starka och bra huvudpersoner och prestationer. Hugh Jackman är huvudanledningen till att filmen funkar så väl som den gör. Det blir även intressant att följa hur Frank ska lyckas manipulera de runt honom för att avleda misstankarna från honom själv. Att det ska krävas en skolelev för att se vad som fanns framför dem alla hela tiden blir givetvis som ett slag under bältet för skolan och hela Long Island.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.4

Extraction

Titel: Extraction
Genre: Action
Land: USA
År: 2020
Regi: Sam Hargrave
I rollerna: Chris Hemsworth, Rudhraksh Jaiswal, Randeep Hooda, Shivam Vichare

Handling: En förhärdad legosoldat får tillfälle att rannsaka sig själv när han skickas till Bangladesh för att rädda en knarkbarons kidnappade son.

Omdöme: Baserat på "serieromanen" Ciudad, följer vi legosoldaten Tyler Rake (Chris Hemsworth). Han har en slags dödslängtan då han förlorat det han höll mest kärt här i livet. När så han och hans team får ett nytt uppdrag tackar han snabbt ja. Det är bra betalt och han har inget att förlora. Uppdraget går ut på att hämta hem den kidnappade 13-årige pojken Ovi (Rudhraksh Jaiswal) som tagits från Indien till Bangladesh. Ovis fängslade far är den störste knarkbaronen i Indien. Nu har Bangladeshs motsvarighet tagit hans son.



I denna actionfilm är det nästan non-stop action med mycket skjutande och en del slagsmål. För regin står stuntmannen Sam Hargrave som här gör sin långfilmsdebut. Likt ett par andra stuntmän som gjorde bl.a. John Wick (2014) och Atomic Blonde (2017) har han lyckats göra en underhållande och fartfylld actionfilm. Det är inte något speciellt med själva handlingen utan det är action, stunts och bra kameraarbete som hamnar i fokus. Dessutom med god stämning vilket inte alltid är en självklarhet i renodlade actionfilmer.



Chris Hemsworth klarar rollen utan problem och hade ju inte minst visat upp något liknande i Michael Mann-filmen Blackhat (2015). Vid sidan av Hemsworth är Randeep Hooda i rollen som Saju den som funkar bäst. Tyler och Saju gör upp om vem som är herre på täppan och det blir tillräckligt med variation för att hålla intresset uppe, trots att det alltså är mycket action. Det är väl runt mitten som filmen hämtar andan ett tag innan slutspurten. Överlag får vi god underhållning.

3 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.0

Another 52 Directors - David Lean

David Lean var lite av en mästare på storslagna, episka berättelser. Vissa gånger kunde de bli lite för långa, men det hörde liksom till. Vid sidan av de storslagna filmerna gjorde han även framgångsrikt kärlekshistorier, oftast med omöjlig kärlek. Vackra filmer på mer än ett sätt, men också för det mesta tragiska eller åtminstone sorgliga.

En sex-sju fina filmer att välja bland för en topp fem. Till slut med fyra storklassiker och en mindre känd pärla. En regissör som växt och uppskattas lite extra. Inte filmer man kanske ser om så ofta, men där filmerna på listan utan tvekan tål att ses om någon gång.




Plats #5

Doctor Zhivago (1965)


Klassisk romantisk och episk film med Omar Sharif och Julie Christie som kärleksduvor i ett kylslaget Ryssland. Finstämt, snyggt fotat och lite tragiskt.



Plats #4

Lawrence of Arabia (1962)


Episkt och klassiskt äventyr med Peter O'Toole i spetsen som Lawrence som tar arabvärlden med storm. Storslaget och elegant filmat, om än något för lång med en nästan fyra timmars speltid.



Plats #3

Brief Encounter (1945)


En tidig Lean-film och en romantisk klassiker. Svårt att inte bli charmad och meddragen i berättelsen om två sympatiska människor som upplever omöjlig kärlek.



Plats #2

The Passionate Friends (1949)


Triangeldrama om en kvinna som står mellan två män och inte kan besluta sig för vad hon vill. Känslosam, stämningsfull och med flera minnesvärda scener.



Plats #1

The Bridge on the River Kwai (1957)


Klassiskt krigsdrama med Alec Guinness i spetsen i fångläger. En av de främsta filmerna i sin genre och utan många svagheter.





Totalt har 9 filmer setts av David Lean:

Brief Encounter (1945)
Great Expectations (1946)
The Passionate Friends (1949)
Hobson's Choice (1954)
Summertime (1955)
The Bridge on the River Kwai (1957)
Lawrence of Arabia (1962)
Doctor Zhivago (1965)
A Passage to India (1984)

Totalt snittbetyg på samtliga 9 filmer (av 5.00) = 3.67

Lawrence of Arabia (Revisited)

Titel: Lawrence of Arabia / Lawrence av Arabien
Genre: Äventyr/Drama/Krig
Land: Storbritannien
År: 1962
Regi: David Lean
I rollerna: Peter O'Toole, Omar Sharif, Anthony Quinn, Alec Guinness, Anthony Quayle, Claude Rains, Jack Hawkins, José Ferrer, Arthur Kennedy

Handling: Under första världskriget skickas den unge löjtnanten T.E. Lawrence till Arabien för att undersöka den arabiska revolten mot turkarna. Han bestämmer sig för att stanna och organisera en gerilla-armé bestående av flera normalt sett motstridiga arabiska stammar.

Omdöme: T.E. Lawrence (Peter O'Toole) är en ung brittisk löjtnant stationerad i Kairo, Egypten. Han anses lite konstig och gör saker på sitt sätt. Han är bildad och beläst, men lyder inte alltid order och är inte direkt punktlig. När han så rekryteras till ett uppdrag och skickas ut i den arabiska öknen, verkar han ha funnit sitt kall. Lawrence träffar prins Faisal (Alec Guinness) och tillsammans med hans högra hand Sherif Ali (Omar Sharif) ger de sig ut för att erövra land från turkarna. Men för att göra det måste de slå sig ihop med rebelliska trupper som leds av Auda (Anthony Quinn).



Detta är en klassisk episk mastodontfilm man inte ser längre. En berättelse om en man som blir som en gud. Som inte slåss för ett land men ett folk. Det är svårt att inte se Lawrence som något konstig och som gillar att stå i centrum. Sen är frågan om det hela övergår till galenskap eller om han inser vad det är han har för sig. För han går utan tvekan sin egen väg och araberna följer honom då han gång på gång visar att det omöjliga är möjligt.



Filmen belönades med 7 Oscars av sina 10 nomineringar, inklusive för bästa film. En film på nästan fyra timmar uppdelad i två delar (första runt 2.20, andra runt 1.20). När filmen nu ses känns den långa speltiden helt klart av. Inte till en början under Lawrences äventyr. Den första delen flyter för det mesta på bra och det blir fascinerande att följa Lawrences framfart och hur han vinner arabernas respekt.



Under den andra delen blir det mer krig och slag, Lawrence blir galnare och även om filmen fortfarande är bra och storslagen så ändras tonen en aning. Det blir en ganska mörk och dyster historia istället för den mer äventyrliga och utforskande historien. Det man inte kan säga något emot är det genomgående fina fotot som självklart Oscarsbelönades. Det är inte många bildrutor som inte är högklassiga.



Gillar Peter O'Toole här där han gör en av sina mest minnesvärda prestationer. En prestation som skulle ge honom hans första av åtta Oscarsnomineringar. Kanske borde han ha vunnit, även om han i mitt tycke absolut borde ha vunnit för The Lion in Winter (1968). Istället kom han aldrig att vinna. Finns inte några som helst invändningar mot de övriga prestationerna där inte minst Omar Sharif, Anthony Quinn och Alec Guinness sticker ut lite extra. Något som annars är högst anmärkningsvärt är att filmen inte har en enda kvinnlig roll.

Mina tankar om filmen från förra titten visar sig vara snarlika.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
5 - Foto
--------------
20 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 8.3

A Passage to India

Titel: A Passage to India / En färd till Indien
Genre: Drama/Äventyr
Land: Storbritannien/USA
År: 1984
Regi: David Lean
I rollerna: Judy Davis, Victor Banerjee, Peggy Ashcroft, James Fox, Alec Guinness

Handling: När de fördomsfria engelska damerna Mrs. Moore och Adela Quested anländer till Indien, blir de chockerade av rasfördomarna som existerar. Dr Aziz guidar kvinnorna på en storartad rundtur till de mystiska Marabargrottorna. Men utflykten förvandlas till tragedi när Adela plötsligt rusar ut från en av grottorna riven, blödande och hemskt rädd. Nyheten om incidenten sprider sig snabbt över hela Indien... och sätter fyr på en stark spänning som bara väntar på att explodera.

Omdöme: I sin allra sista film gjorde David Lean denna 11-faldigt Oscarsnominerade film som kom att vinna för bästa kvinnliga biroll (Peggy Ashcroft) och dess musik av Maurice Jarre. Lean själv nominerades för bästa regi, manus och klippning. Det var kul nog första gången han klippte en av sina filmer sedan sin debutfilm 1942. Han inledde dock sin karriär som just klippare innan han blev en framgångsrik regissör.



Skådeplatsen är Indien på 1920-talet där Mrs. Moore (Peggy Ashcroft) ska besöka sin son och fått sällskap av Adela Quested (Judy Davis) som planerar att gifta sig med Mrs. Moores son Ronny (Nigel Havers) som jobbar som fredsdomare i Indien. Mrs. Moore och Adela lär sig snart hur engelsmännen och indierna inte umgås socialt utan delas upp. Men Adela och Mrs. Moore är "oförstörda" och fattar tycke för Dr. Aziz (Victor Banerjee) som de uppskattar. De får även sällskap av skolansvarige Fielding (James Fox) och indiske professor Godbole (Alec Guinness) för att lära känna och upptäcka det riktiga Indien.



En storfilm är det allt och vi bjuds både på dramatik, en del äventyr, men även mystisk och romantik. De medverkande lär inte ha haft det så lätt med David Lean som behandlade både de framför som bakom kameran på ett sätt som inte uppskattades. Kanske var det bara nya tider som gjorde att hans gamla metoder inte funkade längre eller så hade han blivit en slags dinosaurie då det var hans första film på nästan 15 år. Å andra sidan lär han inte heller ha kommit överens med sin gamle vapendragare Alec Guinness som han tidigare haft ett lyckat samarbete med. Just Guinness roll och medverkan känns konstig då han spelar en vis indier som endast är med på sina håll. Flera av hans scener klipptes också bort vilket kan förklara varför han känns ganska onödig.



Under filmens första hälft har filmen ett mer utforskande tema. Men även där Adela och Mrs. Moore försöker göra sina landsmän uppmärksamma på hur lokalborna behandlas illa bara för att falla för döva öron. Endast Fielding delar deras uppfattning och syn på saken.



När vi kommer till andra delen av filmen så blir det en desto allvarligare ton. Vi står plötsligt inför ett slags mysterium och tonskiftet kommer både oväntat och plötsligt. Vad som följer påverkar samtliga vi fått lära känna och tar fram det värsta ur i princip samtliga. Det är väl endast Mrs. Moore och Fielding som behåller sin värdighet.



När filmen slutar kan jag inte påstå att filmen gett så värst mycket. Samtidigt har den under speltidens gång aldrig varit tråkig eller förlorat mitt intresse. Känns helt enkelt som en film som gör det tillräckligt intressant men inte gör mer än vad som behövs. Tycker t.ex. aldrig det blir en storslagen upplevelse med varken vad vi får se eller höra. Ibland bjuds vi absolut på vackra scener och miljöer, men aldrig så det blir en wow-faktor som man skulle kunna förvänta och önska sig.

3 - Skådespelare
3 - Handling
3 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
16 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 6.5 alt. 7.0
IMDb: 7.3

Brief Encounter

Titel: Brief Encounter / Kort möte
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1945
Regi: David Lean
I rollerna: Celia Johnson, Trevor Howard, Cyril Raymond, Joyce Carey

Handling: Hemmafrun Laura Jesson och läkaren Alec Harvey träffas av en slump på en järnvägsstation när båda väntar på sina tåg hem. Båda är gifta men när de lärt känna varandra upptäcker de att de har blivit förälskade i varandra. De slits mellan starka skuldkänslor under dagarna mellan deras möten och den lycka de känner de korta tillfällen då de kan träffas.

Omdöme: Omöjlig kärlek, eller snarare olycklig kärlek är vad vi får i David Leans klassiker. Ett oskyldigt möte den där eftermiddagen på tågstationen när båda väntar på sitt tåg hem. Hon åt ena hållet, han åt andra. Båda lyckligt gifta, men ändå leder det ena till det andra. Ett första möte blir till ett andra. En lunch, en film på bio, en fika. Det var väl inte så farligt? Men när känslor uppstår blir det plötsligt desto svårare att hantera.



Laura (Celia Johnson) är en hemmafru som åker till stationen varje torsdag för att handla, äta lunch och gå på bio. Alec (Trevord Howard) är en läkare som en gång i veckan jobbar på sjukhuset vid samma station. De söker inte kärlek och de har inte tänkt vara otrogna mot sina där hemma. Otrohet är aldrig ok och historien visar mycket bra upp hur det leder till lögner och olycka. För det är det värt, eller? Det är inte lätt att ignorera kärleken.



Vad som gör att historien funkar, trots att det handlar om otrohet är att det är berättat på ett mänskligt sätt. Laura och Alec är två sympatiska personer och man vill dem väl. Det är svårt att inte falla för deras möten och hur speciellt Laura slits mellan lyckan hon känner och ångesten och skuldkänslorna det medför. Det är också smart hur historien är berättad. Smart och enkelt. Laura pratar hela tiden med oss, eller egentligen sin make. Vi går igenom historien tillsammans med henne.



Det är inte bara en vacker och sorglig historia som berättas utan det är även en fint ihopsatt historia. Ett elegant och snyggt svartvitt foto som inte minst fångar tågstationen och mötena där på ett charmigt sätt. Sammansättningen ger ett smått poetiskt resultat. Det är enkelt, men huvudsakligen är det den där mänskliga aspekten som fångats så väl. Det gör att man fattar tycke för de två och deras relation, trots omständigheterna.

4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
4 - Foto
--------------
19 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5 alt. 8.0
IMDb: 8.0

Summertime

Titel: Summertime / Sommarens dårskap
Genre: Drama/Romantik
Land: Storbritannien/USA
År: 1955
Regi: David Lean
I rollerna: Katharine Hepburn, Rossano Brazzi, Isa Miranda, Darren McGavin

Handling: En amerikansk medelålders kvinna är på semester i Venedig, där hon oväntat får uppleva romantiska äventyr.

Omdöme: Det är första gången i Europa för amerikanskan Jane Hudson (Katharine Hepburn). Hon är en kvinna i medelåldern och reser ensam. Som sådan tycker man att hon borde vara öppen för att lära känna nya människor, men hon utforskar gärna Venedig på egen hand. Snart har hon dock den lilla pojken Mauro (en rolig Gaetano Autiero) i släptåg som guidar och hjälper henne när hon behöver det. Hon tittar på kärleksparen och drömmer om någon egen att ha en romans med. Så sitter han där, Renato De Rossi (Rossano Brazzi) som driver en antikaffär i staden.



Romantik i Venedig av David Lean, det kan vara något. För egen del är inte Katharine Hepburn en skådespelerska för romantiska roller. Men en duktig skådespelerska var hon och det är klart att hon funkar här. Audrey Hepburn hade Rom och Gregory Peck i Roman Holiday (1955). Katharine Hepburn har Venedig och Rossano Brazzi här.



David Lean blev förtjust i Venedig när han förberedde och sedan filmade filmen. Så pass att han spenderade tid i staden varje år efter denna upplevelse. Filmen lär också ha fördubblat turismen till Venedig, något jag låter vara osagt men visst kan den ha varit en bidragande orsak. Ett Venedig som givetvis gör sig bra i en romantisk film som denna. Blir kanske inte helt tagen av dess foto eller att det skulle vara superromantiskt. Men ibland får filmen till det utan tvekan. Den tar dock ett tag på sig.



En sak som är lite synd är att birollerna är ganska intetsägande och trista. Alla förutom pojken Mauro som är ett roligt inslag. Nu är historien självklart om Jane och Renato, men man hade kunnat få mer värme eller intriger genom ett par bra karaktärer vid sidan om dem. Det är annars en film med en stark och minnesvärd avslutning. Smått klassisk faktiskt om bara resten av filmen hade fångat en på samma sätt. En film som absolut har något utan att för den delen bli magisk som den hade kunnat bli.

4 - Skådespelare
3 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
17 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.0
IMDb: 7.2

Hobson's Choice

Titel: Hobson's Choice / Vad kvinnan vill / Skomakarens döttrar
Genre: Komedi/Drama/Romantik
Land: Storbritannien
År: 1954
Regi: David Lean
I rollerna: Charles Laughton, Brenda de Banzie, John Mills, Daphne Anderson, Prunella Scales

Handling: En butiksinnehavare under mitten av 1800-talet förbjuder sina tre döttrar att gifta sig, av ekonomiska anledningar. Den äldsta dottern gör dock revolt och riktar först in sig på att skaffa sig en egen make, som råkar vara en av hennes fars butiksarbetare. Efter det hjälper hon även sina två systrar till giftermål.

Omdöme: Änklingen Henry Hobson (Charles Laughton) äger ett framgångsrikt skomakeri. Hans tre döttrar driver och sköter det mesta i butiken tillsammans med de två anställda skomakarna. De två yngre döttrarna Alice (Daphne Anderson) och Vicky (Prunella Scales) vill gifta sig och har hittat sina män. Pappa Henry vill också att de ska gifta sig, men han ska välja med vem. Han är dock inte villig att betala den traditionella summan fadern ska stå för. Den äldsta dottern Maggie (Brenda de Banzie) är 30 år fyllda och för gammal för att gifta sig. Dessutom behöver Henry henne där hemma och för att sköta affärerna.



Charles Laughton var en av de stora brittiska skådespelarna på den här tiden och dominerar filmen med sin närvaro och får störst utrymme, precis som väntat. Det vill säga inledningsvis. För när äldsta dottern Maggie bestämmer sig för att visa sin far att hon inte alls är för gammal för att gifta sig, får Brenda de Banzie chansen att stå i rampljuset, och bra är hon. Hennes Maggie ska vara 30 år, men hon var i själva verket 45 år. Noterbart bland de andra två yngre systrarna är att Prunella Scales i rollen som Vicky kändes bekant. Kunde det vara? Ja, faktiskt. I en av sina första roller syntes hon här innan hon för alltid blev Basil Fawltys fru Sybil i klassiska brittiska komediserien "Fawlty Towers".



Filmen inleder bra och gemytligt direkt från början i Hobsons skomakaraffär och hans ständiga förtäring av starka drycker gör att han inte spenderar särskilt mycket tid i affären. När sedan Maggie bestämmer sig för att visa sin far och hitta en man att gifta sig med, får Laughton kliva lite åt sidan. Maggie väljer ut Will Mossop (John Mills) som är stans bästa skomakare, men är en simpel och obildad man. Hans hantverk och Maggies affärssinne är en kombination hon tror kan räcka långt. Pappa Henry är dock föga imponerad, men är besluten att klara sig utan döttrarnas hjälp.



Även om Charles Laughton och hans Henry Hobson är bra så är det i mitt tyckte Brenda de Banzie och hennes Maggie som är stjärnan, tillsammans med John Mills som Will. Han påminner förresten en del om Stan Laurel, alltså Halvan från Helan och Halvan. Ja, alla tre är de bra men Maggies beslutsamhet och hur hon vinner över Will blir så oväntat charmigt. Maggie ser en oslipad diamant i Will när alla andra, inklusive han själv ser ner på honom. Maggie är en stark kvinna och en stark rollkaraktär som aldrig tar för mycket plats. Det blir även kul att se hur hon smart som hon är kan hålla sin far i styr och få som hon vill, på ett hjärtligt sätt. Charmig och trevlig liten film helt enkelt.



4 - Skådespelare
4 - Handling
4 - Känsla
3 - Musik
3 - Foto
--------------
18 - Totalt

Betyg:
Mitt IMDb-betyg: 7.5
IMDb: 7.7